Boström Knausgård, Linda: Oktoberbarn ***

Boström Knausgård ger elchockerna en historia. Och berättar sin egen.

Elbehandlingen började användas 1938 av en italiensk psykiater som fick idén från ett slakteri. Han såg hur oroliga grisar lugnades med elchocker. Jag vet, vi överför det på de svagaste människorna. De människor som inte kan tala för sig. sid 44

Om det vore så jävla bra med ström varför är då den elektriska behandligen förbjuden i vissa länder? I flera delstater i USA, i Holland och Tyskland används elchocken knappt alls, i Italien är den förbjuden.

Dit ska jag flytta, där kanske jag äntligen är säker sid 43f

Hela den här boken är kall. Kallt sann, en kall historia. Ett vittnesbörd om den psykiska ohälsan. Om detta kalla skeende finns det de som vill berätta. Boström Knausgård låter modigt sin stämma höras. Måtte någon lyssna. 

Råkade se att min blogg fyller tio år idag.   

Jag hade tidigare under många år en egen hemsida men beslöt mig till slut att pröva blogga.

Och det har jag inte ångrat.

Hipp hurra för min blogg idag.

Kanske firar jag mina tio år på nåt sätt, jag får se.

Olafsdottir, Audur Ava: Fröken Island ***

Olafsdottirs nya roman påminner omm Ärr såtillvida att början ter sig ganska ointressant. Det blir inte bättre, men så plötsligt vänder det och Hekla (efter vulkanen) befinner sig i ett utbrott av klarsyn över hur världen och även kulturvärlden, ser på henne med den manliga blicken. Hennes utseende tilltalar men hennes litterära ambitioner ignoreras.

Ständigt samma gamla visa, men Hekla vill vara fri och står emot. I julklapp får hon en kokbok av sin fästman, och en diktbok av sin far. Det säger väl allt om hur Hekla har det. Och hur hon får det om hon inte bestämmer sig.

Engdahl, Horace: De obekymrade ****

Många läser inte Engdahl. Det har jag förstått. Men jag läser honom med stort nöje. Parat med ilska förstås. 

Hans sätt att bekräfta det han anser med olika citat är uppfriskande ärligt. Och urbota galet.

Icke förty går det att citera det han säger, antingen för att det är bra (inte så ofta tyvärr) eller för att det är så tokigt att jag vill minnas det.

På 1600-talsfranska säger man om en människa som inte besvarar ömma känslor att hon visar "ingratitude" otacksamhet. Att inte älska tillbaka när man är älskad är inte något brott, det är värre än ett brott, det kan inte sonas." sid 48

Säkert skrivet av en man, om kvinnor. Jag häpnar men inser att i de orden ligger en slags förklaring till kvinnors dyrkan av mäns uppvaktning. Intressant. 

Hur känner man då igen en fri ande? Det är någon som resonerar utan att bry sig om att få rätt. sid 71

Jag håller med, skulle bara vilja veta var dessa fria andar finns?

Jag har inget medlidande med kvinnor. Det händer att jag älskar dem, men jag tycker inte synd om dem. Jag vet att de kan ljuga. Det är bara maskiner som inte kan ljuga, och jag ser dem som människor. Kanske är jag ensam om att respektera dem. sid 77

Så länge de inte är otacksamma kanske...

Engdahl ser sig, nej fel, har setts av kvinnor som Sankt Sebastian, mannen på omslaget med vacker kropp och genomborrad av pilar. En gissning är att nu för tiden känner sig Engdahl som Sankt Sebastian. Varje pil är ett missförstånd från omgivningen. Engdahl vill vara obekymrad men det svider i såren. Det finns ett stråk av önskan om medlidande i den här boken som får mig att känna att Engdahl är trött. Trots att han vunnit en halv seger. 

Augusti månads läsning 2019

Marstein, Trude: Jag hade så mycket ****

Gunnarsson, Hans: Rum för resande***

Pine, Emilie: Allt jag inte kan säga ***

Skov, Leonora Christina: Den som lever stilla ****

Breen, Marta & Jordahl, Jenny: Kvinnor i kamp **** 

Saucier, Jocelyn: Det regnade fåglar ****

Boye, Karin: Snäckorna *** novell

Klok ny mamma vinner 10 årings förtroende.

Den nya mamman agerar mjukt, känns riktigt bra att läsa om sådan förståelse.

Bussi, Michel: Svarta näckrosor

Jag har med stigande fascination lyssnat på Bussis deckare/konstbok/kärleksroman/historielektion, och måste säga att den är helt otroligt bra. Till slut fick jag ta fram en konstbok om Monet för att betrakta hans målningar. För det är i Monets trakter boken utspelas. Tre kvinnor träder fram och avlöser varandra i berättandet. Plus de poliser som ska gräva fram sanningen.

Jag lyssnade på den i stort sett i ett sträck, och hängde bara med i vindlingarna utan att grubbla särskilt mycket. Och se, till slut uppdagades allt och det är bara att konstatera att Bussi är en författare med trovärdig fantasi. 

Ofta tänker jag hur böcker skulle vara som film, den här skulle verkligen vara sevärd.

Jag gillade verkligen de på franska uttalade namnen och hunden Neptun charmade mig totalt. 

För mig är det här höstens deckare, läs eller lyssna på den!

Christie, Agatha: Diomedes hästar ** novell

En intetsägande kriminalgåta. Som alltid hos Christie är inget vad det synes vara.

Inget att läsa.