Lessing, Doris: Det femte barnet ***

Såklart kommer jag inte att glömma den här boken. Fast jag inte förstod den. Eller jag förstod inte vem Ben var.

Kanske att Harriets version är den rätta, att han är något slags genuppdykande från grottmänniskans tid....något som hon säkert intalar sig för en mor vill ju ändå veta......förstå och ha en förklaring.

Vad skulle ha hänt med Ben idag? Mest troligt skulle han ha fått droger i lagom mängd, familjehem för avlastning och särskild undervisning. Eller? Är det inte autism, aspergers och adhd i sin mest extrema form som skildras? Är det kanske enbart en grottmänniskas ondska som fyllt Lessings fantasi?

Det som grep mig mest var ändå hur omgivningen såg på Harriet, hur den gav henne skulden, hur hon lämnades ensam med sina tankar och sitt barn......Men samtidigt beundrar jag henne, den styrka hon ändå visar. Gjorde hon rätt som tog hem honom igen och offrade de andra barnen....jag vet inte......men en mor kan förstå en annan mor till viss del i alla fall.

Jag vet inte vad Lessing vill med den här boken, den är helt ologisk tycker jag. Visst var den spännande och intressant men så overklig. Ben finner sig tillrätta i skolan utan förklaring, han hänger med motorcykelgänget fast han är bara ett barn......han vill döda och ingen håller ögonen på honom hela tiden......(???)

Kanske är den ett inlägg i debatten om institutionernas vidrighet? Om slumpens obevekliga styrka? Om att livet är inte bättre än så här? Om ondskan? Om att inte förhäva sig?

Ja, jag har ingen aning men jag tycker att boken innehåller för mycket egendomligheter för att verka det minsta trovärdig. Däremot var den spännande och jag sträckläste den så den var verkligen en bladvändare. Och som sagt, jag glömmer den inte.....

Läst Bokcirkelonline

Läst 2010

  Undset, Sigrid: Jenny ****

Ebba Witt-Brattström skriver i förordet till den nya upplagan av Jenny, som kom ut 2009 som Nobelklassiker på Brombergs förlag: "Jenny är inte bara en annorlunda kärlekshistoria och en tidig kvinnlig konstnärsroman, den är också en av Nordens mest intressanta idéromaner. Här finns skarpsinniga reflektioner kring kärlekens, driftens, ensamhetens, konstens och arbetets natur och etik, konsekvent prövat genom modernitetens kvinnliga erfarenheter."

Och Fredrik Böök sa när romanen kom ut 1911: " det är en av de yppersta moderna romaner jag överhuvudtaget känner".

Men sedan skiljer sig Böök och Witt-Brattströms åsikter åt, mer finns att läsa här på SVd kultursida för ett år sen.

Jag önskar att jag fått läsa den här boken i en kurs, att ha fått analysera den och stöta och blöta det som står här. Skriva många många sidor om det Witt-Brattström nämner, det komplexa i denna bok. Fundera över det som står på SVd kultursida. Men den tiden har jag inte.

I början var den väldigt trög tyckte jag men jag hade ingen aning vad den egentligen handlade om. Så jag borde ha läst noggrannare. Det var ju så härligt där i Paris. Sen blev det liksom bara värre och värre på nåt sätt.

Det finns otroligt många passager som skulle tåla en ordentligt analys, t.ex hur dessa starka kvinnor med en konstnärs driv kan få ett sådant öde, kan ge efter för männen som tar för sig.

Och hur mycket har egentligen förändrats? Det undrar jag när jag läser i slutet av boken där Jenny får höra:

"Det är mycket möjligt att jag kommer in till dig inatt. Jag tycker att jag har rätt till det - det skulle inte vara orätt av mig. Jag vet att det vore det bästa för dig att bli min.

Blir du ond - blir du ledsen - om jag kommer?"

[...] Å nej, gör det inte, [...] Jag vill inte bli din -  när jag själv vet att jag precis lika gärna kunnat bli någon annans."

Han skrattade kort - längtansfullt och smärtsamt på samma gång.

"Då borde jag göra det - blir du först min så blir du inte någon annans - det känner jag dig för väl till [...] Men när du ber - kan jag ju gärna vänta.

Men lås din dörr då!" sa han med samma skratt.

En fråga som inte är någon fråga för han har dels rätt att få henne och dels är det bäst för henne. (?)

Och sen när hon faktiskt säger nej, när hon ber honom att inte göra det, när hon förklarat precis hur hon känner det, så ok han väntar väl då, men sista ordet är ändå hans: Men lås din dörr då!  

Gör som du vill, stäng mig ute ordentligt för ditt nej är ändå ett ja.......och det kan få konsekvenser(?)

Jag har utelämnat namnen för det avslöjar ju kanske en del men jag tycker ändå att jag upplever en kritik av Undset här som ger eko än idag, tyvärr. Därför är den här boken viktig idag, och jag är glad att jag läste den!

Theresans nobelpristagarutmaning 2010

Läst 2010

Müller, Herta: Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv****

Hjärtdjur drabbade mig omedelbart och omgående med sitt ovanliga språk och vindlande meningar. Jag föll som en fura faktiskt. För Müller.

Jag måste såklart läsa mer.Och nu har jag gjort det. Och inser att det nog inte går att falla mer än en gång ändå.

För den här boken kändes så lik Hjärtdjur. Jag vet inte vad jag väntade mig men kanske nånting mer klargörande. Och iofs, jag förstod mycket mer vad den här boken ville säga (förhöret) men ändå.....lite ??? känns det som.

Kanske skriver Müller hela tiden samma bok, det är bara språket som förnyar sig genom att upprepa det som redan skrivits men i en annan ordning. Och ser jag det så, då blir det en annan sak, då kommer jag att läsa nästa bok av Müller utan att tveka inför handlingen och inte ens försöka förstå betydelsen av vita hästar och körsbär och hundar med uppfläkta magar och doften av parfym. Och istället bara njuta av meningarna vars ord krossats för att sen limmas ihop igen, kanske på nästa sida, kanske i nästa bok.

Det kommer mera av Müller på den här sidan, det kommer mera.....

Och så det svenska!

Att klä italienare, kanadensare, svenskar, fransmän för det lätta livet[...] sig 42

På de tre lappar som man hittade i byxorna som skulle till Sverige, stod: Många hälsningar från diktaturen.[...] sid 50f

Och så har vi ju lapparna för Frankrike och Sverige också. [...] sid 142

Läst 2010

Pamuk, Orhan: Den vita borgen***

Mer än tre stjärnor är det omöjligt att ge Pamuks bok, trots att han är nobelpristagare och kanske tack vare att jag läst den här boken i omgångar i väntrum och vid cafébord när jag haft lite tid över. Så något riktigt sammanhang har jag inte fått. Och vad betyder boken egentligen? Vem är Hodja och vem är slaven? Och det där kriget och Den vita borgen som bara nämns i förbifarten men som ändå är titeln? Beyaz Kale heter den på turkiska och jag förmodar att det är en rak översättning. Och pesten? Så jag har inte fått nån klarhet egentligen.

Däremot kände jag att Peter Englunds uttalanden är intressanta och kan ge lite ljus: 

"Den vita borgen" är hans kanske mest lättillgängliga roman, i vars kärna man återfinner en av hans favoritteman: mötet med dubbelgångaren. Orsaken till att Pamuks böcker innehåller så många tvillingar är givetvis att detta är en skapsam metafor för hans eget liv, för de frågor kring identitet som sysselsätter honom så mycket, och inte minst för det som sysselsätter honom än mer, nämligen relationen mellan öst och väst.

 De epoker i det förgångna som Pamuk valt att skriva om i "Den vita borgen"

 och "Mitt namn är Röd" (alltså sent 1500-tal till sent 1600-tal) innehåller mycket riktigt samma typ av slitningar mellan tradition och förnyelse, mellan ortodoxi och fritänkande som bär sådan tyngd idag.

Det kanske är så enkelt, att Pamuk använt de historiska epokerna för att skriva om sitt favorittema, dubbelgångaren? plus att det mycket möjligt kan vara just relationen som Turkiet har med Europa som sätts på pränt. (?)

Jag tycker även att den innehåller lite tankar kring författande och skrivande:

Han sade att han höll på att tänka ut en historia så helt utan mening att ingen kunde dra några slutsatser efter att ha läst den. Han frågade en annan gång: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? "Som med musik?" undrade jag, till Hodjas förvåning. Vi kom sedan fram till att inledningen på en bra berättelse måste vara barnslig som i en saga, mitten skrämmande som en mardröm,  och finalen sorglig som i en kärlekshistoria som slutar med skilsmässa. sid 99.

Alla vet att man måste återuppleva sina minnen för att få tillbaka det förlorade livet och fantasierna. Jag trodde på min berättelse!  sid 160

Kan det här vara beskrivningen på chick lite eller helt enkelt populärkultur: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? Ganska träffande kände jag...:-) Utan värdering om högt och lågt osv.

Sammanfattningsvis var historien lite knepig, ja t.o.m ointressant faktiskt, även om de intellektuella samtalen var något jag önskade jag kunnat få ta del av personligen (jmfr ovan) men jag tyckte ändå om Pamuks sätt att skriva.....så de andra böckerna som står i hyllan kanske blir lästa så småningom.

Läst i Theresans Nobelpristagareutmaning 2010 

Läst 2010

Som vanligt, ska du läsa boken, gör det först!

 Läst i Lyrans jordenrunt, Asien

Oe, Kenzaburo: Mardrömmen****

Det finns människor som hoppar från ett bedrägeri till nästa ända tills de dör

Så står det i slutet av den här märkliga boken. Och huvudpersonen Fågel i Oe:s roman lever i ett bedrägeri, vilket består i att han försöker förtränga sitt samvete.

Boken är delvis självbiografisk och Fågel skulle kunna vara ett slags alter ego för Oe själv, som också har ett hjärnskadat barn.

Boken har flera bottnar, den är dels en utvecklingsroman, Fågel mognar till sitt ansvar under bokens gång,

dels en roman som gör nerslag i ett manligt psyke, jag log igenkännande åt Fågel som köpte frukt till sin fru som hon inte ens tålde, och hans förklaring är ju säkert helt och hållet sann!  

och sen en provocerande roman, den är skriven 1964 och innehåller scener som måste ha fått läsarna att häpna. (Dock inte svenska akademien som ju har en viss förkärlek för det provocerande.......:-)

Det finns många ställen som jag markerat under läsningens gång för att kunna citera men nu känner jag att det är oväsentligt. För att förstå och ta till sig den här boken måste man läsa den. Jag gillade verkligen språket, Oe skriver bara så vansinnigt bra! Och jag avskydde Fågel och hans mansgrisaktiga sätt. Usch! Men nu gillar jag honom verkligen! Skickligt att kunna förmedla Fågels resa på ett så... uppriktigt sätt.

och sanningen som får Fågel att vakna kommer från en person som är tvungen leva avvikande och på glid. Det är bara så bra uttänkt! Symbolerna finns där i personer som bara tittar förbi.

Jag skulle kunna skriva mycket mer känner jag, om kvinnosynen t.ex men jag skriver bara ett ord till: Läs!

Sen: jag fortsätter min spaning på författare som nämner Sverige i sina böcker, i boken nämns inte Sverige men nordeuropa och lämmlar, vilket ju finns i Sverige......lite långsökt men ändå......

Theresans nobelutmaning bok jan-mars  2010

Gordimer, Nadine: Min sons historia ****

Den här boken skildrar apartheid och dess väg till befrielsen genom en familj, där pappan  ursprungligen  är lärare men sen, efter fängelsevistelse, enbart deltar i kampen.

Men det är också en skildring av  Wills längtan efter en far som inte bedrar sin fru, dvs Aila, hon som är Wills mor. Eftersom han direkt i början förstår att fadern har en älskarinna söker han hela tiden efter tecken att vara älskad av sin far, att fadern ändå ska visa familjen omsorg. Ibland tror Will att det är så, men förstår gång på gång att det ändå är älskarinnan, inte kampen, som styr faderns liv. Men är det kanske samma sak, är älskarinnan trots allt liktydigt med kampen eftersom de båda förenas inte bara kroppsligen utan också själsligen eftersom kampen sammanfört dem och styr deras samtal i deras hjärnors sammansmältning. Jag kände ett släktskap med Per Pettersons bok Ut och stjäla hästar där kampen också skildrades som något som tog en far från sin son.

Berättelsen byter både tidsperspektiv och berättarröst utan att jag förlorade tråd eller medvetande om var, hur och av vem det sades, och är bitvis spännande och dessutom ett rejält stycke historia. Språket är vackert, mycket vackert och ibland psykologiskt skarpt som när dottern skär sig i handleden. Hennes utlevande stil var ett uttryck för djup depression sa läkaren. Mycket möjligt.
I början la jag märke till språket, sen blev handlingen det väsentliga, Men jag kan förstå varför Gordimer fick Nobelpriset 1991, angelägna ämnen och välskrivet. Henne vill jag läsa mer av. Fast tänk så intressant att läsa den här boken när den kom, några år innan apartheid avskaffades!

Jag fortsätter min spaning på hur författare nämner Sverige i sina böcker. Här står det på sidan 256, (nästan i slutet och jag avslöjar inte vem "hon" är):

Sonny tycktes bli sårad över inpasset. - Jag ska berätta sedan. Hon är i Sverige. Jag missade henne med en dag. Bara en enda dag...

Och som vanligt undrar jag, flirt med Svenska Akademin?

Läst 2010

Du som inte läst boken och inte vill veta, sluta här för det avslöjas lite för mycket om handlingen.

Mahfouz, Naguib: Midaqq-gränden ****

Den här boken förtrollade mig. Språket är vackert, lättflytande trots sitt något uppstyltade uttryck. Personerna lever verkligen sina liv inför läsaren. Boken känns modern trots att den speglar människor som lever i gamla former vid tiden för andra världskriget. Girigheten driver dem alla och ibland skymtar det fram präglingar (Zitas smuts) och andra insikter som känns hämtade ur en psykologs dagbok. Mahfouz är helt enkelt en stor realistisk författare.

 Först efter ett tag inser jag att allt handlar om Hamida, flickan utan anknytning som bor hos sin amma, som hon kallar mamma, men det förhållandet används kanske för att kunna så helt lämna henne åt sitt öde som Mahfouz gör. Kanske för att bokens läsare ska kunna säga att hon var ju inte en familjeflicka egentligen? För så gör inte läsarens dotter? 

Jag är kluven inför Hamida. Vad vill Mahfouz med henne egentligen? Är hon en självständig kvinna eller är hon ett barn, som kvinnor benämns på ett ställe i boken, ett barn som luras iväg av en vuxen med makt?

Visst, hon pratas omkull av mannen som gör henne till hora men blir hon inte trots allt en lycklig hora? Får hon inte det liv hon vill ha, är det inte hennes ondska som bringar död till slut? Är hon inte trots allt den hon blir? Är inte kvinnor som inte underordnar sig samhällets regler som Hamida? Eller blir som hon?

Som Stefan Helgesson säger på dn kultur:

Det finns många sätt att förstå Hamidas öde. Hon är ett offer för modernitetens moraliska sönderfall. Hon gör uppror mot fattigdom och en förtryckande kvinnoroll.

Hon drar själv på sig sin olycka med sin fåfänga. Berättaren håller sig dock neutral och Hamida utvecklas gradvis till romanens mest sammansatta gestalt, omöjlig att reducera till en formel.

Mahfouz följer henne så långt som det behövs för att förstå något som först i dag är en mer allmän insikt: att modernitetens skarp­aste konflikter utspelar sig kring kvinnokroppen och kvinnors plats i samhället.

Eller kanske som Magnus Persson säger på SvD:

Hon [Hamida] i sin tur drömmer om ett liv i sus och dus med fri tillgång till exklusiva kläder, smycken och parfymer. I porträttet av Hamida skriver förvisso Mahfouz in sig i en lång, inte minst västerländsk, tradition där kvinnan förknippas med ytlighet och konsumtion. Samtidigt är skildringen av henne inte nedlåtande. Hon genomskådar grändens spelregler och vill någonting annat och mer. För detta måste hon, också helt i linje med ovannämnda dramaturgi, straffas.

Antingen är kvinnor som hon eller så är de det inte, jag vet inte sanningen om Hamida. Eller, jag vet inte Mahfouz sanning om henne.

En mycket intressant bok som innehåller mycket mer än det jag skrivit ovan. Men jag tror att fortfarande gäller att konflikter utspelas "kring kvinnokroppen och kvinnors plats i samhället".

White Patrick: Tant Theodora****

Början var en fyra sen blev det en två det blir ju en trea eller hur? Och precis som med andra böcker som jag läst här blir även den här boken bättre när jag skriver om den:

I början gillade jag verkligen den här boken som jag läser i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Den var annorlunda skriven, ovanliga vändningar och mumlande träd osv. Jag blev nyfiken på Theodora, den icke vackra systern, den annorlunda systern, den ensamma systern. Pojkflickan som lever i skuggan av sin syster, men som fadern ändå tror på:

Det är Fanny som är den konstnärliga av dem, mrs Parrott, sa mamma.
Men Theodora, sa pappa, förstår så mycket

Och pappan säger: Kom, Theo. Du och jag ska gå och skjuta.
Theodora förstår inte sin roll som kvinna, det hon känner är nånting annat, nånting mänskligt, allmängiltigt.
Theo borde ha varit pojke, sa de, de mer förbindliga av dem, i hopp om att hålla god min i elakt spel. Men själv hade hon aldrig funderat över det som inte kunde vara någon större skillnad. Livet var snarare delat i vänligare ögonblick och grymma, vilket på det hela taget inte är betingat av könet. sid 32-33

Mannen som kommer och till slut får mat uttalar en slags spådom, gripen ur luften men här tror jag att Theodoras öde börjar beseglas. Hon återkommer ofta till den händelsen, mötet med mannen. Riktigt på slutet innan hon hämtas tänker hon också på mannen som vid detta tidiga tillfälle i boken säger:
Du kommer att få se en massa konstiga saker Theodora Goodman. Du kommer att få se dem därför att du har ögon att se med. Och de kommer att bryta ner dig. Men du överlever kanske. En flicka som blivit omkullslagen av blixten på sin tolvårsdag och sen reser sig igen kommer inte utan vidare att låsa sig uppslukas av floder av eld. sid46

Kanske att någon kunnat nå fram till Theodora på skolan, kanske skolföreståndarinna miss Spofforth skulle kunnat det men: Hon ( miss Spofforth, min anm)   hade inte kommit på hemligheten hur man låser upp andra människor, eftersom hon själv aldrig hade öppnats på riktigt.

Kom och prata med mig, sa miss Spofforth. Ifall det någonsin är något som du vill veta.
Att gå in i ett av de mörka rummen där miss Spofforth bodde, att sitta bland de mörka plantorna, att säga: Om jag kunde ge uttryck åt någonting som finns inuti mig, men som jag inte har kommit underfund med ännu. Detta var vad miss Spofforth inbjöd till, fastän det inte var möjligt att tacka ja.
.........Jag kommer aldrig att kunna överbrygga avstånden, kände Theodora. sid 52
Och där på skolan, där något kunnat hända hände ingenting och nu är Theodora dömd till singellivet för hennes syster gifter sig med Frans och hon vårdar sin mamma till slutet.

Så långt var Theodora en ung människa, formbar men stelnade. Fanns hennes tragedi inom henne redan från början, kunde den ha mildrats? Jag vet inte och det jag kände i mittendelen av boken var att ord staplades på ord och skildrar Theodoras förvirring. Jag orkade inte hänga med riktigt tyvärr, för jag tror faktiskt att White är rasande skicklig på att skildra det sätt som Theodora ser på världen. Men var jag än slår upp boken finns meningar som ....
Theodora skilde händerna åt, händerna som aldrig riktigt hade vetat vad de skulle göra, och minst av allt nu. Hennes händer, det kände hon ofta, tillhörde henne av en slump, men vad gör inte det, om man tänker närmare efter. sid 150 En människa som lever av en slump, utan mening.....

Eller:
Nu såg hon att det i själva verket var trädgården som hade övertaget. Dess former hade svällt och förökat sig, dess pappershänder pressades mot fönstren i la sallè a manger, och kanske hade det redan börjat smälta det dåsiga hotellets kropp. Någonting bör göras, men vad, sa hon. sid 166

Och något dileriumaktigt eller vad, eller en profetisk syn som galenskapen lyckas förnimma:
Det rörde sig mörkt mot henne tvärs över gläntan. Hennes fötter var rotade i stumma barr. Hon stod nära trädet, som luktade starkt av kåda, trädet som var skrovligt och så nära att det hade eupphört att vara en tröst eller ett skydd, medan hon hörde dess hjärta slå smärtsamt, oregelbundet i sidan på det. Befriade av eldskenets kraftfulla, pulserande guld och rött, tog träden skutt mot himlen i grenars och toppars plötsliga puffar. Träden hade börjat röra sig tvärs över gläntan. Det var detta som skrämde. Hon kände lukten av elden. Hon kände lukten av rösterna, deras lukt av svett och mörkt hår, som närmade sig ur mörkret, och detta var tjockt av hår. sid 211

På de sista sidorna, när Theodora ska hämtas till det vita rummet, säger mrs Johnsons man: Hon är inte tokig hela tiden. Läkaren svarar: Galenskap, sa den blide mannen, är inte nödvändigtvis en ihållande åkomma.

Där kanske essensen av boken finns, en skildring av en galenskap som inte nödvändigtvis var ihållande, men inte desto mindre mycket tragisk. Jag fick en klump i halsen av tant Theodora.

Nu till något helt annat:
Var det flörten med Sverige där på ett ställe som gav White nobelpriset tro? För det står ju på sidan 204
........Vet du om att en gång var jag en liten flicka med flätor som inte var tjockare än piskor? Jag gick invid Östersjön i en blå klänning och tittade efter midnattssolen.
Sånt vill väl nobelpriskommitén läsa kan jag tro........:-)

Tant Theodora kommer inte att lämna mitt minne, det är jag ganska säker på......