Thúy, Kim: Mãn ****

Det är lätt att tro att det är Thúys egna erfarenheter som speglas nedan och som därmed skulle kunna förklara hennes trygghet i språket.

Så fort jag lärt mig skriva tvingade mamma mig att ta diktamen varenda kväll [...] Efter varje mening måste jag analysera dess logik, grammatik och syntax. sidan 46

Konstigt nog är det inte berättelsen som sådan som fångade mig i boken utan alla dessa meningar, tryggt formulerade med skarpt innehåll. Inte alltid något att hålla med om, men känslan av genomformulerat kan imponera.

Mamma upprepade ofta för mig att det blev bråk av det bättra att backa än att förolämpa någon, även om det visade att denne någon bar skulden. Spottar vi på en annan människa smutsar vi också ner vår egen mun eftersom vi först måste fylla den med vrede, blod och gift. Då upphör vi att vara vackra. sid 97

Jag tänkte att hon kanske var på väg in i ett tillstånd av nirvana där själen stillsamt lösgör sig från kroppen, fri från alla begär, oemottaglig för allt lidande. sid 100

Boken är också en kärlekshistoria, där den älskades kännemärken för evigt befinner sig på den andras kropp. Bokens slutsidor grep mig både som starkt beskrivande och som slutgiltiga. Som att tatuera sin älskades namn för att det kan bytas. Men här är allt för evigt.

Thúy beskriver en annorlunda värld på ett annorlunda sätt, precis som i Ru. Det är vackert men inte helt glasklart vad som menas. De korta kapitlen lurar en att läsa fort, men boken är en stilla promenad bland minnen.

---------------------------------------------------------------------------

Adoption i boken.

Bland matgästerna var fransk-kanadensiska kvinnor med adoptivbarn från Vietnam de enda som vågade möta mig med icke-dömande blick och som erbjöd mig en blank sida.

   Lundberg, Patrik: Gul utanpå ****

När jag läst den här boken känns det som att jag lärt känna en ung man. Det kunde ha varit vem som helst som dricker, lever ut sin sexualitet på det enkla eller svåra sättet, lyssnar på musik och känner svårt svårmod. Som känner sig vilsen och mobbad men som ändå bejakar sitt skrivande och verkligen blir den journalist han vill vara.

Det händer att jag läser sådana böcker men den här boken innehåller så mycket mer. Och därför ville jag genast läsa den när den kom. För här kommer en minoritet till tals, de synligt adopterade.

Brutalt ärligt skildrar Lundberg sitt liv som adopterad, som återvändare, som rotsökande och som kritiker till systemet.

Jag sträckläste faktiskt boken, den var spännande, pubertal kanske men texten visar absolut på en begåvning.

(Här ger Lundberg ett visst hopp om att han tänker skriva mer skönlitteratur. Do it!)

En läsvärd bok för alla som vill verka för förståelse för de adopterades situation. Lundberg är också en förebild, trots allt han varit och med om går han sin egen väg och gömmer sig inte. Ärligt och modigt! Mer sånt, även om det kan svida till i hjärtat hos en mamma med unga vuxna adopterade.

Läst 2013

Tack Rabén och Sjögren för rec ex

   Murgia, Michela: Själamakerskan ****

Ändå sedan jag läste Den döda arméns general har jag varit fascinerad av böcker som skildrar dåtiden, en dåtid som säkert har efterverkningar i nutiden och som kan förklara nuets subtila signaler på ett intressant sätt.

Den här boken om accabadoran, själamakerskan som ändå in på 1960-talet fanns på Sardinien och utförde en slags dödshjälp, kan läsas i dödshjälpsdebatten. Aldrig har jag läst något liknande, aldrig har jag vetat om något liknande. Att lägga ett sådant ansvar på en enskild person känns hårt och Bonaria Urrai, som hon heter, är både medmänsklig och svag. Maria, fosterdottern hålls utanför, men får sen välja sida.

Boken väcker frågor, tankar om skuld, försoning, val. Mycket intressant och helt oväntad läsning...

Någonstans finns säkert detta kvar i Sardiniens minne, men hur går inte att säga. Jag vet väldigt lite om just den ön som brutit sig ut ur Italiens stövel. Men här hittade jag en artikel som bekräftar något av det jag känner. Läs den och känn efter om du håller med mig. Ord som rationalism, djuriska, sardisk hämnd får en att förstå den mentalitet som kan prägla ett samhälle, nu men framförallt då.

Rekommenderas verkligen!

Läst 2012

   Hedman, Anna Lena: Min första världssensation ***

Det här var en riktigt rolig barnbok.

Boken är lite trög i början men sen tycker jag att den blev riktigt kul. Korta kapitel uppmuntrar till både högläsning och egen läsning.

Igenkänningsfaktorn är hög för barn från västerbotten eller norrland överhuvudtaget, även för skilsmässobarn och adopterade. Ja, att huvudpersonen är adopterad syns på omslaget men nämns enbart med en mening inne i boken. Det gillade jag eftersom det visar på att: visst jag är adopterad men so what! Jag är som vilken som helst ändå. Till det yttre kan det synas men jag har bott här sen jag var tre månader och är svensk/västerbottning/umebo i första hand. Det blev inget extra omkring det.

Eftersom omslagsbilden ger en hint om att det är en adopterad flicka så sökte jag efter det sambandet i boken. Nu måste jag säga att jag inte heller upptäckte någon könsdefinition, jag tänkte faktiskt inte på om det var en pojke eller en flicka. Men det står på baksidan iofs.

Hänvisningen till stor-orden (Torgny Lindgren) var en intressant grej om än kanske lite för avancerad för åldersgruppen. (Fast Abbe har ju bibliotekspåbrå iofs). Men när de senare i livet stiftar bekantskap med Lindgren kanske de minns den här boken.....

Det var länge länge sen jag läste en barnbok men nu ska det bli fler. Den skräckslagne stekelsamlaren av samma författare står på tur.

Obs! ska du läsa boken, gör det först. Här avslöjas kanske lite för mycket.

 Lyrans jordenruntutmaning nordamerika

Tyler, Anne: Och var hör du hemma? ****

Jag var helt övertygad om att jag skulle gilla den här boken. Och det mest för att den handlar om adoptioner. Men jag har läst andra böcker av Tyler som jag tyckt om så jag vet att hon skriver läsvärt. Liksom lättsamt om oerhört svåra saker.

Så även i den här boken, som dock inte alls var vad jag trodde den skulle vara. Adoptionen kommer helt klart i skymundan och titeln, som jag trodde syftade på de adopterade flickorna, är i stället en fråga till den ena flickans farmor vars iranska ursprung hela tiden gör sig påmint och begränsar hennes liv.

Jag beslöt mig för att avstå från att bry mig om förväntningarna och helt enkelt läsa den för vad den är, ett försök till kulturanalys av en iranska i usa.

Tyler lyckas bra och jag har fått ännu en författare som jag vill läsa mer av. Hon skriver lätt och ändå analytiskt.

Jag har läst så många böcker från olika länder att det var riktigt intressant att läsa en från nordamerika, där numera elfte september bara måste vara med på ett hörn, precis som andra världskriget i norska böcker, verkar det som.

Men det hade gärna fått handla om det som jag trodde, adoptioner och tankarna kring det. Tyvärr kunde jag känna en liten negativ vibb där på slutet, där förankringen ifrågasattes. Det skulle ha behövts lite mer tankar kring det också......

Men som sagt, boken handlade om Maryam och var hon hör hemma, helt ok för mig

Läst 2010

Sjöswärd, Sanna: Min mamma är en persisk prinsessa***

 Jag är imponerad över Sjöswärds mod, att våga skriva så utlämnande som hon gör om förhållandena hos både sin svenska familj och sin biologiska familj i Iran.

Sjöswärd gör den resa som många adopterade vill göra, resan tillbaka till rötterna. Hon tillhör den andel adopterade som haft det riktigt dåligt i sin nya familj och kanske just därför krackelerade drömbilden så fullständigt när hon möter sin biologiska familj som lever i en helt annan fysisk kontext än hon själv är van vid. Det är både en känslomässig resa och en klassresa som hon gör. Och en resa som kvinna.

I en intervju säger hon att hon utelämnat det som skulle kunna skada andra och då kan jag som läsare verkligen undra hur mycket annat hemskt som hänt! Men hon säger också att hennes mamma nu verkligen är en persisk prinsessa för henne, det gör mig glad!

Det jag kände när jag läste den här boken var att här finns en författare i vardande. Sjöswärd har ett konstnärligt uttryck när hon skriver och det har hon säkert även i sitt fotograferande. Jag ska låna hennes fotobok Rötter för att få det bekräftat. Och av nyfikenhet förstås!