Oksanen, Sofi: Hundparken ***

En intressant bok i dessa dagar med kriget i Ukraina dagligen i fokus. Det var också anledningen till att jag läste den just nu, att få veta mer om Ukraina

Jag lyssnade på boken, och det var lite väl mycket kringelkrokar och händelser, och geografin var lite svårförstådd. Men jag lärde mig ändå en hel del. Mest om surrogatmammor. Nu har det ju kommit fram att Ukraina är störst på just detta, och bedrövliga bilder visar barn som fötts men inte kan få komma till sina familjer.

Jag höll med viss tvekan fast tills boken var slut, ett slut som jag inte riktigt greppade. Men känslan var inte bra när den väl var över. För rörig helt enkelt. Synd, då Oksanen ofta har mycket att säga.

 Nutti, Ella-Maria: Kaffe med mjölk **'*

Omtalad bok som jag lyssnade på. 

 Relationen mellan mamman och dottern är riktigt bra skildrad. Jag lider faktiskt med mamman som inte får någon känsla från dottern, ingen granskning som gör att hon blir upptäckt i sin nedbrytande position. Mamman låter dottern fortsätta att vara det barn som hon ständigt curlat. Eller har det ändå fattats nånting i dotterns uppväxt?

Plötsligt måste dottern bli vuxen och jag hoppas innerligt att det också sker så att de kan mötas som sådana, att det som måste ske sker med kärlek.

Läst 2022

Lindgren, Astrid: Luise Justine Mejer ***

Javisst kan man skriva en novell om en människa från 1700-talet som borde bli ihågkommen allt framgent.

Men särskilt intressant blir det inte i novellens korta format. 

Engdahl, Horace: OP. 101 **

 Varför läste jag det här? Engdahls andra böcker som jag läst, har alla stänk av träffande citat, men här är det nog mest ilskan över att sv akademins "vivör" dvs den i akademien ingifta kulturprofilen, blev nekad att fortsätta med sitt vivöveri, och fälldes i domstol, och att han fick våldsam straffreduktion eftersom bara två kvinnor fick någon form av upprättelse, är inget Engdahl ens nuddar vid.

Nåväl, Engdahl har varit isolerad från alla mediala intryck (pga corona?) och mest läst klassiker. Nu är något föändrat, han har blivit indignerad

[...] Jag sörjer min mildhet. Jag sörjer det goda humöret, som dröjer med att återvända. Jag är inte längre en sådan författare som jag skulle vilja läsa" sid 25.

Engdahls kvinnosyn innebär att han anser sig veta 

Den unga, könsmogna kvinnan är vårt samhälles sjuka punkt, eftersom hon samtidigt som hon åtnjuter oinskränkt frihet att framhäva sin kvinnlighet, och att uppträda förförande betraktas som förbjudet område för det manliga begäret. sid 28.

Här hittade jag inte några underfundiga sanningar eller intressanta meningar, utan det är en man som varit i centrum, åtnjutit om inte respekt så någon typ av berömmelse och kunnat utöva sitt kvinnoförakt i stort sett oemotsagd. Men nu är allt annorlunda, hans längtan efter unga flickor är det bara en viss sorts människor som håller med om att han har rätt att leva ut, metoo har tagit bort det handlingsutrymme han haft att säga vad han vill, tycka vad han vill, bestämma över sina handlingar, och han kan inte styra "svenska akademien" längre. Inte underligt att han är bitter. 

Jag känner mig lite illa till mods när jag läser detta. Blir det någon nästa bok av Engdahl vill jag inte läsa den. Inte läsa den alls.

Martina Montelius om Horace Engdahl och Greta Thunberg (expressen.se)

Montelius, Martina: Ulf gråter ***

Alla i denna novell har ett veritabelt helvete, i alla fall enligt huvudpersonens beskrivning. Ja, själv är hon tydligen fast i ett sadistiskt njutberoende, upplockat av sin psykolog med samma intresse. 

Sonen går under radarn på sin Montessoriskola.

En kvinna utan styrsel som ständigt plågar och plågas. Riktigt sorgligt helt enkelt.

Månadsläsning febr 2022

Stridsberg, Sara: Hunter i Huskvarna ***

Om det varit för 15 år sen kunde jag ha skyllt på att jag inte gillar noveller. Men den saken har jag ändrat mig om, så då måste det vara något annat som inte riktigt slog an hos mig när jag lyssnade på den här boken.

Jag har iofs alltid tyckt att Stridsbergs texter är svåråtkomliga. Och nu när jag tänker tillbaka på novellerna så minns jag knappt en enda. Vilket ju är väldigt synd.

Det jag tänkte på var att texterna kändes genomarbetade, men personerna, som det ju hela tiden handlade om, var lösa i konturerna ändå. 

Jag brukar läsa Stridsberg och hoppas på nästa bok.

Galgut, Damon: Bedragaren ****

En riktigt bra bok. Galgut lyckas förmedla var sydafrika befinner sig i dag (2011). Miljöförstöring, korruption, brottslighet. Men under allt ligger ändå rasismen kvar. Så skickligt fångat.

För det här är en riktig roman men med deckarens driv och belysande av samtiden, utan sitt mord. Eller...tja....Nåja, jag är ingen spoilare. I vart fall berättar Galgut en historia som man egentligen inte vill höra. Det var väl inte såhär det skulle bli? Just därför är den så viktig, ogräs måste hela tiden bekämpas, det är en ändlös kamp. 

Kanske Galgut speglar detta i följande meningar:

Det slår honom att tiden är den stora skrattspegeln. På nära håll är det mänskliga livet en katalog över smärta och makt, men när det gått tillräckligt lång tid förlorar allt sin betydelse. Ingenting som människorna göra varandra har till slut någon moralisk laddning. Historien är som marken härnere, neutral och möjlig att betrakta, ett mönster en form. Mord och våldtäkt och plundring - med tiden blir de bara färgrika detaljer i en berättelse. sid 206

Man vill tro att huvudpersonen, Adam, är en bra person. Att hans försök att vara det är ett försök att anamma den nya tidens moraliska kompass. Men, han är en färgrik poet i Galguts berättelse, ett medel för att nå ett mål, Sydafrika har en lång väg kvar, dold rasism är också rasism. 

Galgut vann Bookerpriset i år med sin roman Löftet. En bok att se fram emot.