Alakoski, Susanna: Håpas du trifs bra i fengelset***

Svinalängorna ligger sen länge på min attläsalista men jag blev så intresserad av den här boken när jag sett den recenseras hos Malou, där även Alakoski själv var med och pratade, att jag måste ta den före.

Jag kände direkt att den här boken är inte vad den ger sig ut för att vara, enbart en roman. Det är ytterst en kampskrift i romanens form, för att få fler läsare kanske. Jag får vibbar till pockettidningen R som jag läste frekvent i min ungdom och faktiskt, även till arbetarlitteraturen, som ju ofta berättar en historia men med en politisk undertext.

(I analys av filmer brukar man säga att hämnden är personlig, och det förklarar det hela, engagemanget, väljviljan, hatet, framförallt hämnden.)

Den här boken är personlig och jag tror att själva essensen ligger i början,

En av det fattigaste folkets mest framträdande egenskaper /.../ är att de klagar så lite i förhållande till sin nöd. Det skäms.

Och slutet,

Om jag blir stenrik köper jag ett ashäftigt hus till dig.

Och mittimellan:

Vi måste vara fler än hela Estoniasorgfolket totalt sett. Många fler. Och vi går under i hela världen, varje dag. Vi borde ha ett Narkotikaminne att söka upp och sörja vid. Och en massgrav för alkoholister borde grävas bredvid/.../ Narkotikan måste vara den största naturkatastrofen i hela världen, tänker hjärnan, förstår hjärnan. Och det handlar inte om fri vilja utan om drogens merbegär, odlingar, marknad, gerillor, pengar, presidenter och Holland har fel! Schweiz har fel! Och Storbritannien. De narkotikaliberala idéerna kommer från oss i den rika världen och har aldrig haft en bred anhörigrörelse i den fattiga världen och sfären. Vi anhöriga vill att myndigheterna ska lägga sig i, skriker hjärnan. Och hjärnan gråter, för vilken gång i ordningen, över att hur mycket staketskydd och fönsterlarm och grindar och galler vi än skaffar oss så slipper vi inte stölderna, som betalar drogerna, som säljs av knarklangarna, som odlas av fattigbönderna, som egentligen vill odla ris och te och ha mat för dagen till barnen, som de önskar ska få gå i skolan och lära sig att läsa och skriva för att de inte ska förbli analfabeter. Hjärnan fattarförstår inte, och den tänkar att världen inte får vara en holländsk eller schweizisk eller svensk eller engelsk medelklass som röker hasch för skojs skull, ibland för att det är mysigt, för att de nog kan tänka sig det ibland, och som kan sluta röka när som helst, som ska vara de som resonerar, mobiliserar och instruerar poliserna och bekämpar kokainet, heroinet, haschet och amfetaminet. Inte vara de som styr behandlingsvärlden, stiftar lagarna, för deras egenintresse är att ha kvar drogerna som personliga äventyr och utflykter i goda vänners lag. Världen består inte av fri vilja, tänker hjärnan. Världen består i huvudsak av fattigdom. Och förutsättningarna till fri vilja, och där Sami, utgör du trampet i den trampade asfalten. s 208-209

Boken känns angelägen men spänner på nåt sätt över så mycket att själva andemeningen riskerar att gå förlorad. Vissa meningar kan jag häpna över att de överhuvudtaget går att skriva utan att rodna. Kan ju bero på presumtiva läsare iofs........ Och att avfärda brottsoffren finner jag mycket cyniskt. Måste det ena utesluta det andra?

Sen gillade jag inte titeln alls, den känns.....nedvärderande. men jag är övertygad om att det absolut inte är meningen, tvärtom.

När jag läst boken tänker jag, kanske behövs det ett nytt IOGT som står för helnykterhet både från alkohol och droger? Bokens anhöriga skulle nog vilja efterlysa nånting sådant i alla fall. (?)

Det finns två inlägg om organdonation som jag citerar längre ner, mest för att jag ju är intresserad av hur just det skildras i kulturen överhuvudtaget. Jag kommenterar det inte eftersom jag anser att själva ämnet är så känsligt och grannlaga att vad jag än säger kan det missförstås. Texten får tala för sig själv. Så får alla dra sin egen slutsats utifrån sina egna referensramar.

 ____________________________________

/.../

- Man kan nog säga att din pappa dött en ganska skön död.

- Han satt mot väggen.

- Då har han somnat mot en vägg.

- Han hade inga glasögon på sig.

- Smycken och glasögon som den avlidne bär tas av och lämnas till närstående när kroppen lämnar hemmet.

- Min pappa bar aldrig smycken.

- Då tog de bara hans glasögon, om han dog med dem på sig.

- Och organdonation...hur...

- Uppriktigt sagt, jag tror inte...

- När, det gör förstås inte jag heller, ursäkta mig, det var dumt.  s. 177

-----------------------------------------------

Och jag tänker på Mona som drogade när hon var ung, som fick fyra barn,...........Mona....som alltid är och förblir den före detta narkomanen..........som också fick hepatit C, och leverskador, som inte har någon bil, som får åka kommunalt till sjukhuset medan blodet rinner ur näsan och från benen. /.../

 Mona som står inför en levertransplantation, men som inte vet om hon får någon. Och det visar sig att det blir en kamp också det i hennes liv. Ena läkaren säger: Om jag får bestämma så blir det ingen ny lever. Hon säger att hon inte vet hur många hon har opererat som hon sedan ser sitta på parkbänken. Och Mona fattar det. Mona förstår att läkaren kan säga, och mena Om jag får bestämma så blir det ingen ny lever, till en sådan som Mona. Och Mona gråter, för vad ska hon göra och hon tänker att okej, nu dör jag och mina barn förlorar sin mamma, de som redan inte har en pappa, och hon ångrar sitt liv och att hon skaffade barn med en gigoloman som inte bryr sig om sina barn och en alkisman som inte heller bryr sig om sina barn. Om jag får bestämma så blir det ingen ny lever söker upp henne om nätterna, vem är hon, denna läkare, som får bestämma så mycket. Sedan händer det mirakulösa. Den andra läkaren säger: Om jag får bestämma så blir det en ny lever. Hon säger att hon ser hur Mona har kämpat. Jag tror på dig , säger läkaren. Till Mona. Och Mona fattar det, Mona förstår att läkaren kan säga, och mena Om jag får bestämma så blir det en ny lever, till en sådan som Mona, som har kämpat så hårt. Och Mona gråter, för hur många gånger ska hennes liv vara på liv och död och hur många gånger om dagen kan ett liv vara på liv och död, hur många gånger på en vecka, ett år, ett helt liv, i Monas barns liv. Och Monas liv pendlar på liv och död på ett sätt som också påminner om Bosnienkriget och jag vet inte hur jag ska stötta henne, för mitt liv är också ett Bosnienkrig och ibland verkar det som att ingenting räcker till för något och att samhällsinsatserna är baklåsta. Mänskligheten bär handbojor.

Du sliter hårt Sami.

Ser det.

Du sliter som Mona.

Men hur ska det räcka. Hur ska det någonsin räcka, och för vem.

Älskar att se dina ögon igen, men du är så förändrad.

Rädd.

 s228-229

McCall Smith: Alexander: Kärlek, vänskap och choklad **

Enda anledningen till att jag läser den här boken är att den handlar om en hjärttransplanterad man som huvudpersonen Isobel träffar av en slump. Mannen är orolig och funderar på om hans hjärta kan ha cellulärt minne, dvs om det kan minnas något som donatorn varit med om. För att hjälpa mannen söker Isobel upp anhöriga till donatorn och det hela löser sig.......på ett trovärdigt sätt också.

McCall Smith är jurist med inriktning på medicinsk etik, vilket förklarar att han skriver en bok i just det här ämnet. Men att han skriver en bok med så uppenbara brister i organdonationsetik är för mig obegripligt. Har anhöriga sagt att de vill att den avlidna donatorn ska vara anonym kan det ju inte vara rätt att bryta mot det. Tänker jag.

När jag sökt på bloggar för att se vad folk skrivit om den här boken verkar ingen ha haft några tankar i de banorna, så jag kanske överreagerar pga mina egna referensramar, och det känns som en lättnad. Organdonation är en grannlaga sak som kräver stor ödmjukhet av alla inblandade. De som donerar sina organ efter sin död gör något mycket stort för en medmänniska. Och de som gör det under sin livstid, vilket ju går med njure och bit av lever, gör en ännu större sak.

Eller som Isobel uttrycker det:

Men det är ju ert hjärta, sa hon. I alla fall nu. En gåva.

Men det är också hans hjärta, sa han.[..........]

Kanske det, sa Isobel. [..........] Saker och ting vi äger är och förblir våra, även när vi överlåter dem till någon annan.  sid 55

Det motsägelsefulla i den konversationen är ändå liksom upptakten till hela fortsättningen. Är en gåva en gåva? Eller?

McCall Smith gapar över för mycket. Han skriver för en grupp människor som behöver få sig förklarat både vad Sisyfosarbete och många svåra ord är, men hans filosofiska tankegångar rör sig i ett alldeles för svårt område den här gången. Tycker jag.

Trots allt kommer det upp mycket tänkvärt i den här boken, och det gör den klart läsvärd.

Eftersom jag är intresserad av hur transplantationer skildras i både böcker och på film kommer den här boken att läggas till handlingarna som en klart köpvärd bok.

Har du tips på liknande böcker eller böcker med t.o.m bara en mening om transplantationer tar jag tacksamt emot tips. För 60 år sen fanns inte ens begreppet och nu känner de flesta nån som är transplanterad. Men hur har det kommit in i litteraturen? Intressant eller hur?

Drakulic, Slavenka: Den rena godheten****

 Fascinerande bok, verkligen! Att försöka utforska godheten genom att undersöka varför och vilka som donerar en njure av helt altruistiska skäl till en okänd mottagare, det är ett väldigt projekt. Nu gäller det USA men ändå. Det som slog mig är att alla som donerade, tidigare donerat blod och ibland även benmärg. De har alltså en genuin önskan att hjälpa sina medmänniskor. Men ändå, dessa människor är verkligen vår tids hjältar och varför inte helgon? och då menar jag både de som ger till kända såväl som till okända. Slavenka går på djupet i den här boken men kommer inte riktigt fram till kärnan. Kanske för att den inte bygger på fakta utan på känsla. Ja boken försöker bygga på fakta men godhet känner jag är en känsla, en känsla för det som är gott men även en känsla för rättvisa och respekt för alla människors lika värde. Min mamma sa ju att hon trodde att man fått två njurar för att kunna ge bort en. Kommer man så långt i sitt tänkande, då är man en god människa tycker jag. Och så långt kommer de som donerar en njure, de vet att de har något som någon annan kan behöva och de delar med sig. En mycket medmänsklig handling

Läst 2007