Vigan, Delphine de : No och jag ***

Först nu läser jag den här otroligt omtalade boken. Och visst, jag gillade verkligen språket ( det bådar gott inför Underjordiska timmar av Vigan som ligger i min läsa hög), men ändå, så bra var den inte. Slutet var t.ex knepigt och jag måste säga att No intresserade mig nästan inte alls, utan det var den superintelligenta tjejen som ljuset föll på. Och det positiva som kom ut ur boken var ju att mamman började leva igen, det gjorde mig så glad.

Sen kunde jag tycka att det var jättemärkligt att allt gick så bra tills de lämnade No och sen rasade allt. Insåg de inte det? Kunde inte Lucas ha ingripit då? Mycket naivt kan jag tycka. No behövde ju nånting utöver en familj, precis som att barn i vanliga familjen ibland också kan behöva mer. Men det var liksom inte med i historien. Och Lou kunde trots sin intelligens och sina utmärkta intentioner inte heller förstå det. Det var bara pappan som skulle ha kunnat förstå. Men det gjorde han inte.

Sen tror jag också att man måste inse att det här är Frankrike och inte Sverige. Jag kände att det fanns ett slags romantiskt skimmer över alltihop och att det inte skulle ha kunnat hända i Sverige.

Darrieussecq, Marie: Man måste älska männen mycket ****

Det är lite Egenmäktigt förfarande över den här boken.

Rose säger: "Att vänta är en sjukdom. En psykisk sjukdom. Ofta kvinnlig. sid 50

Han åkte iväg. Ren väntan. Åh, hon visste hur det var att vänta: mellan två roller, mellan två tagningar. Men den här väntan var ny. Hon levde enbart genom hans bifall. Hon väntade på att livet skulle återupptas. sid 81

Ja, det är mycket väntan och funderingar över varför Han inte ringer, de vanliga, olycka, förhinder, men det är även tankar inom Solange om hennes egna fördomar.

En annan tanke kommer för henne - är det inte så att svarta ofta är sena? [...] Och om kvinnor, väl? Är det inte så att afrikaner har en lite speciell uppfattning om kvinnor? sid 51.

Han vill hämta hem folkens historia till Amerika och göra en film utifrån Conrads Mörkrets hjärta.

(Bara det är ju en anledning att vilja läsa boken, eller hur? (The horror, the horror.) Mörkrets hjärta, en av de böcker jag personligen tycker att alla borde läsa, just bara för att veta vad Mörkrets hjärta verkligen är. Denna flitigt använda metaforliknande intertext som dyker upp hela tiden överallt. Och i andra hand bör den läsas pga det vidriga innehållet. Att sen även läsa Lindqvist Utrota varenda jävel gör bara allt värre men ännu mer uppenbart.)

Det är sällan jag nu för tiden läser en kärlekshistoria som känns...genuin. Sann. Som berör mig. Men den här gjorde det. Kanske för att den var så central men ändå ovidkommande. En bok om ras, rasism, männens självklara rätt att utöva sin besatthet såsom exempelvis ett filmprojekt, en tvekan mellan vitt och svart, filmvärldens baksida, och en kvinnas väntan. Ja, jag håller med baksidestextens kommentar, det här är en modern, drabbande och kristallklar kärleksroman. Och den visar att färg är politiskt.

Läst 2015