Falkenland, Christine: Sfinx ****

Av de fem böcker som jag tidigare läst av Falkenland är nog den här den bästa. De övriga jag läst har varit i stil med; turattjagglömmerfort, de har varit väldigt otäcka, svarta, olyckliga. Och det är den här boken också. Men här finns det något annat som  varvas med galenskapen. Och språket är mer poetiskt, vilket visar sig direkt:

Ma hade hittat en vacker sten när hon lekte på inngergården, den fick jag. Den har nästan formen av ett hjärta. Stenhjärtat mitt. sid 24

Felix har jag förlorat en gång, den jag var med honom är också förlorad, men jag har ännu en framtid. Drömd. sid 25.

Anslaget är direkt, ärligt, den här kvinnan vet vad som försiggår inom henne. Hon är skenbart, och verkligt, avundsjuk men något inom henne har gått sönder och går inte att reparera. Breven blir ett slags försök till terapi men de hjälper henne inte. Och jag är övertygad om att de aldrig skickas, ropet på hjälp når ingen.

Jag känner för den här kvinnan på ett sätt som jag inte lyckats känna för Falkenlands tidigare gestalter. Och det beror nog på att hon inte alls är ovanlig. Det finns många därute som känner som hon, som har blivit ratade, bortslängda som en trasdocka, inte ägt sin kropp utan varit tvungna att lyda till abortens rand. Och som kanske inte varit så starka, men den enda hjälp som erbjuds är de små vita.

Jag tycker att Falkenland speglar en grupp i vårt samhälle som offrats på frihetens altare, kvinnorna som blev över i jämlikhetens namn, som inte orkade/kunde stå upp för sig själva och som slutar just med de små vita i sin hand. För vilka är det annars som förbrukar dessa piller som har den största förskrivningen?

Och vem kan undgå att känna sympati för den kvinna som säger:

Så kom inte och säg: Vi är inte delaktiga i ditt öde, du äger själv dina olycksval. Du är prisgiven och såld av dig själv. Dina händer är smutsiga.

Så starka känslor man kan ha då. Minsann. Här kan vi passa på att raljera över denna övergivna hona, som inte längre får komma i fråga. Ingen vill skuffa runt henne i båset för att komma åt.

Jag visste hela tiden att jag inte var värdig. Bar ständigt en förklädnad. sid 123

Jag tror att det här är Falkenlands starkaste kvinnorporträtt hittills. Ja, det känns nästan som ett socialt reportage. Boken berörde mig starkt.

Läst 2011

 

Böckerx3/Metta

2 oktober 2011 14:33

Åh, den är så bra! Kul att även du gillade den.

http://www.bockerx3.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ambai: Flod ****  noveller     10 noveller om Indien som redan har 25-30 år på nacken. Så det handlar om kvinnor som lever ett indiskt liv. Deras ålder spänner över en livstid. Ofta handlar det om mat, att planera, handla och tillaga den. Vilket ...

  2024 Novellresan Ugglan & boken Novellresan      Ugglan skriver: Under 2024 kommer jag att bege mig ut på en novellresa, och du får gärna följa med! Varje månad har sitt eget resmål, och jag tipsar om noveller du kan ...

Månadsläsning juni 2024 Castillo, Linda: Hennes sista andetag (d)Helle, Helle: Hus och hem ***Lidbeck, Agnes: Utrymmet emellan ***Keegan, Claire: I senaste laget **** novellStamm, Peter: Världens milda likgiltighet ***Herngren, Moa: Syskonfejden ***...

Jansson, Tove: Ön ***   Längtan efter sin egen ö, som många tydligen har.   Bra beskrivning. ...

Jansson, Tove: Katten ****   En riktig katt jagar och har en personlighet som visar sig i ett envist oberoende... Men så finns det katter som är fogliga och opersonliga...   Välskriven novell. ...