Kalman Stefánsson, Jon: Sommarljus *** Länge trodde jag att jag lånat ännu en isländsk deckare, så jag väntade och väntade på mordet som aldrig kom. Tänkte hmm, ovanligt bra skriven deckare men ingen polis och inget lik. Så jag började läsa baksidestexten vilket jag nästan aldrig gör och insåg att det här är inte alls någon deckare utan en skönlitterär isländsk roman.
Och den är välskriven med ett stort antal personer som lever i den här byn utan kyrka och kyrkogård men med Lagret där det har lust att spöka och med en Astronom som håller föredrag men framförallt finns här kvinnor som väcker våldsamma begär en bit in i boken och sen slutar de liksom aldrig. Antingen är det författarens våta dröm eller så går det till såhär på Island......???
Det är som det står på baksidan "här kommer helt säkert att berättas om lidelser som knyter samman dagarna och nätterna...." Och det stämmer precis.
Personerna dyker upp och sen försvinner de, det är otrohet och hämnd (vissa scener skulle göra sig på filmduken kan jag säga) mystiska elfel och slutligen en som reser bort och inte dit men kommer hem igen. Sen är boken slut men samhället har levandegjorts och några har ändå funnit varann........
Jag tror faktiskt inte jag läst nånting liknande från dessa breddgrader, gillar du lite annorlunda böcker är det här nånting för dig kanske.

Karlsson, Jonas : Den perfekte vännen *** När jag hade läst Det andra målet av Jonas Karlsson uppmanade jag honom att skriva en bok till. Och det har han gjort. Men jag blev inte lika uppslukad av den här. Visst jag gillar språket och anslaget och Rummet är verkligen bra. Det finns säkert nån diagnos att sätta på den mannen. Men sen kändes det liksom konstruerat på nåt sätt. Eller inte konsturerat utan framtvingat ur barn och ungdomens skrymslen. Borde inte den här boken ha kommit först och Det andra målet sen?
Jag tycker Karlsson borde slå till och skriva en riktigt lång roman, varför inte ta Eliza, den korta relationsnovellen och spinna vidare på temat ung man växer upp och borde gå i familjerådgivning för att rädda äktenskapet? Den boken skulle jag läsa med intresse!

Karlsson, Jonas : Det andra målet **** Noveller är det i den här boken. Men jag undrar det. Är det inte en enda lång, väldigt splittrad, men ändå roman??? Jag njöt i alla fall av den här boken. Jag bara läste och struntade blankt i att förstå. Vem är vem och plötsligt är de tillbaka i en annan miljö eller är det samma? Vem spelar fotboll och vem blir betraktad och vem dricker ramlösa och vem skriver poesi och vem spelar teater? eller vem spelar inte teater, det verkar alla göra. Men jag liksom bryr mig inte utan bara följer med i texten och sen är boken slut och jag bara måste citera baksidestexten:
Citatet
Han upplevde det som om han egentligen gjorde allting rätt.
Mycket mer rätt än dom flesta andra. Det hade bara,
längs med vägen,
uppstått ett slags genuint missförstånd.
En slags manlig existensiell programförklaring eller vad?????
Jonas Karlsson, skriv en till bok, noveller eller romaner eller både och, men skriv! Jag vill läsa mer!

Karlsson, Sven Olov: Amerikahuset ** Nej men vad har hänt! Den här boken var ju riktigt dålig, början var iofs ok och jag läste med intresse försöket att beskriva 80-talet. Men sen blev det ju bara svammel av det hela.....
De bästa partierna är ju helt klart när förfäderna ska beskrivas, det som var styrkan i Italieren kommer fram då, ömsintheten, förståelsen. Prologen förstod jag inte alls, boken handlade alltså om något som jag inte alls upptäckt.......
Nej, jag blev besviken, Karlsson gapade över alldeles för mycket i den här boken: Han har ju gett ut en bok med gamla hus och den skulle jag tro är fascinerande, kanske han skulle ha fokuserat enbart på titeln, Amerikahuset och låtit allt utspelas där? Som en slags Berlinerpopplarna light!? Det glimtar till ibland men inte tillräckligt ofta för att jag ska ge en trea tyvärr.
Sen en petitess men något som jag retade mig på: De hade till och med förlovat sig, faktiskt samma februarikväll som bröderna Herrey vann i Luxemburg. Ok, jag är petig men Eurovision gick faktiskt i maj det året, det var svenska uttagningen som gick i februari. Ett litet sök på Google hade rättat till den fadäsen.
Jag hoppas Karlsson lyckas bättre nästa gång då Italienaren verkligen var en bra bok, så han kan ju skriva, det är uppenbart.

Kertész, Imre: Dossier K *** Jag går händelserna i förväg och läser Kertész före Morrison i nobelpristagareutmaningen.
Jag tyckte verkligen om Mannen utan öde och har ändå sen jag läste den velat läsa mer av Kertész
Skrev såhär när jag läst den 2002:
Äntligen en nobelpristagare som verkligen går att läsa! Och som skriver om ett ämne som aldrig får dö ut, andra världskrigets koncentrationsläger. En bok att ta till sig eftertänksamt, och den griper tag både med innehållet men även med stilen som är lättläst. Lite humor infinner sig också, och det är helt klart att det är en sextonåring som berättar.
Den här boken, Dossier K, är ju en helt annan bok. Jag kände att jag borde ha läst hela Kertész författarskap för att riktigt kunna ta till mig den. Det här är ju en biografi och som sådan innehåller den ju fakta på ett sätt som en roman inte gör. Och det är en av de frågor som tas upp, hur mycket är fakta och hur mycket är fiktion i romanerna som Kertész skrivit?
Det står så mycket intressant i den här boken att det inte går att ta ut nånting särskilt. Det enda den fick mig att göra var att hela tiden vilja läsa Kertész andra böcker och när jag läst dem och läst om den här, då kommer den att få en fyra det är jag säker på. Det kommer att bli ett av mina läsprojekt framöver, mycket för att Kertész också var den första nobelpristagare jag läste som verkligen gick att läsa utan åthävor. Nu läser jag ju "svåra" nobelpristagare osv utan att blinka men då var jag mer läsovan och han fick mig att vilja läsa mer, det måste ju vara en författares dröm att nå fram på det sättet. Dessutom känner jag mig lite besläktad med Kertész, ett enda citat kommer här och jag håller med.
Rättvisan är inte längre universiell. Det är ett bistert fraktum, men det kan inte ignoreras. Att stå upp för sig själv: det är det svåraste, det har det alltid varit. Det är just detta moralisten flyr ifrån. Vår tid främjar inte den självständiga människans fortbestånd: det är lättare att ge sig de världsfrälsande idéerna i våld än att hålla fast vid vår egen, unika och icke upprepbara existens. Välja vår egen sanning i stället för sanningen. (sid 87) 

Kling, Johan: Människor helt utan betydelse *** Den här boken var ju så omskriven när den kom att jag kände att den måste jag bara läsa. Och nu har jag gjort det och det gick fort. Den är liten i formatet, lätt att hålla i och lättläst. Ytligt sett handlar det om en misslyckad individ, en man utan jobb och snart, tror han i alla fall, utan flickvän och utan hopp om en familj i sikte. En loser som inte tar tag i situationen och därför får skylla sig själv. Eller? Så enkelt är det inte........
I undertexten finns en människa på väg in i en depression orsakad av att han inte orkar stå upp för sig själv, att han inte orkar säga emot när han faktiskt blir mobbad och att han heller inte orkar ta till sig den vänlighet som ändå bjuds i vissa situationer. En människa som känner sig helt utan betydelse. Den enda ledtråden till hur det kan ha blivit såhär handlar om två års tigande som inte får någon förklaring utom att det uppenbaras något i en dröm som ingen läsare kan förstå. Och när han, alldeles för ung och helt utelämnad fick åka tåg ensam och blev offer för en annan människas föraktfulla översitteri. Pusselbitarna finns men de läggs aldrig ihop till någon riktig bild. Utom i läsarens huvud kanske......
Just nu klamrar han sig fast vid sitt enda hopp, sin flickvän som ändå har visat honom vänlighet, förståelse och en gnutta kärlek. Nånstans vet man att denne man i nuläget, elva år efteråt, antingen är död eller har genomgått en lång behandling. Och att livet är hårt inte bara mot de hårda.
Livet hann ikapp honom där i trettiårsåldern och den inre monolog som försigår i hans hjärna är väl skildrad med alla meningar som börjar med men........den hjärntvätt som heter sönderfall.
Jag tänker på slutet på Uno Svenningsons låt Under ytan..........under ytan kan en god själ förgås.

Lagercrants, Olof: Om konsten att läsa och skriva *** Den här boken är ju så berömd och kommer i ständigt nya upplagor (jag har läst den senaste, upplaga sex, som jag fick gratis genom att fylla i namn och adress nånstans på webben minns inte var). Jag vet att jag har läst den förut men minns inte ett ord från den gången. Tycker ändå att den var klart läsvärd nu, kanske för att jag känner igen de som citeras och mycket av vad det skrivs om........Och så köpte jag Lagercrants självbiografi Min första krets i oläst begagnad pocker för 5 kr på Kupan och började läsa den när jag väntade hos frissan. Så jag är liksom inne i Lagercrants författarskap. Men måste ändå säga att jag inte riktigt förstår storheten i bokens innehåll.

Lagerlöf, Selma: Herr Arnes penningar ***
Den här boken är en salig genreblandning,
Deckare; morden i prästgården och dess upplösning.
Skräck; t.ex hur efterspelet till morden skildras: Det syntes dem en hemsk dörr att öppna, ty det kom en bred blodström silande fram under tröskeln, och handtaget var nedsölat med blod. (sid 12)
Vi som sett på film och läst om blod så det räcker reagerar kanske inte så mycket på det men de som läste Selma i början på 1900-talet måste ju ha haft skräckbilder framför sig länge efteråt.
Magisk realism/spökhistoria; prästfrun som hör hur knivarna slipas, blodspåren i snön, den gråtande men osynliga, ibland synliga systern. Den ljusa hårlocken osv.
Kärlekshistoria: Kärleken mellan Elsalill och sir Archie. Eller kanske Elsalills kärlek till sir Archie, den verkar lite enkelriktad.
Tidsdokument; hur fiskarna levde vid den här tiden när vädrets makter styrde helt över möjligheten till utkomst. Och hur vädrets makter kunde hjälpa ödet på traven. En övertro på naturens inblandning.
Moralisk roman: Elsalill förråder sin älskade men vinner inte på det som man skulle kunna tro utan förlorar istället livet, en slags realism....Elsalill är också ett slags offergestalt eftersom när de kom med hennes kropp till Marstrand så rev havet och skeppen kunde ge sig iväg.

Jag har inte läst så många böcker av Selma Lagerlöf:
En herrgårdssägen **** 1999
Löwensköldska ringen *** 200701
Gösta Berlings saga Littvet.
Men den här är nog den dystraste. Den bygger tydligen på en verklig händelse som Lagerlöf spinner sin väv ikring. Jag är ingen vän av magisk realism, skräck eller moraliska romaner men tyckte ändå att den gick bra att läsa. Skulle man tränga djupare in i den skulle det nog finnas mycket mer att upptäcka men jag gör inte det. Dock kan jag tycka att Lagerlöf gör Elsalill alltför gråtmild men, det kan också ha att göra med att hon vill visa på att det trauma hon upplevt faktiskt får psykologiska konsekvenser. När hon därtill ser sin älskade döda fostersyster gå omkring och gråta och klaga så blir det väl etter värre.

Lahiri, Jhumpa. Främmande jord **** En mycket omskriven bok som jag hade tur fanns inne på bibblan. Jag är ingen direkt älskare av noveller, vill hela tiden veta mer. I den här boken var det ju förutom de kortare novellerna en slags långnovell uppdelad på flera och det gillade jag. Det är också de två personerna i den novellen som kommer att stanna kvar i minnet.
Jag kommer att läsa mer av Lahiri för jag gillade verkligen hennes sätt att skriva. Och om jag jämför med Bittert arv av Desai så förmedlar den här boken en helt annan och mer kärleksfull bild av indier utomlands. Det kändes bra.

Larsson, Åsa : Till dess din vrede upphör *** Svart stig, förra boken av denna författare, var en svag trea. Den här bokens trea var starkare. Boken var spännande och lite andra världskriget avslöjande dessutom. Larsson har också återvänt helt och fullt till Kiruna och greppet var lite annorlunda med den döda närvarande i luften s.a.s Hon borde väl iofs kunnat ha sin mördade kompis med sig på flygturerna men så var inte fallet, varför vet jag inte. Men jag vet att jag gärna ville återvända till boken hela tiden och så ska en bra deckare vara.

Lessing, Doris : Om katter **** Faktiskt min första Lessing.
Den får en fyra därför att jag gillar Lessings sätt att skriva. Att jag gillar katter och därmed allt som står i den bidrar också förstås. Hade det varit om hundar skulle jag inte ha gillat historierna men däremot stilen så det skulle nog ha blivit en fyra ändå om ni förstår hur jag menar. Däremot fanns det inte en enda mening som jag tyckte var värd att citera, men jag kan ta citatet:
Silkeskatt! Katt som en mjuk
uggla, katt med tassar som fjärilar,
kattklenod, kattmirakel!
Boken är tre noveller. Den första handlar om Lessings barndom i Afrika och den var den absolut bästa, jag påmindes mycket om de katter vi hade på det småbruk där jag växte upp. Mailade med min syster om det också och vi mindes de katt, katt, katt, katt! som fanns i vårt barndomshem. De resterande två novellerna hade också sin charm och även om jag kanske borde ha läst en mer seriös bok av Lessing så har jag en känsla av att ingen annan kunnat ge mig lika stor behållning som den här!

Ljungberg, Ann-Marie: Mörker, stanna hos mig ***
Boken var verkligen egendomlig redan i början. Det var med möda jag läste ut den och jag rekommenderar att man läser efterordet först. Det gjorde jag efter ungefär halva boken när jag hade tänkt ge upp. Men sen läste jag med lite nya ögon och insåg att denna bok som svävar omkring både i tid och rum, inte utger sig för att vara en dokumentär utan tankar från en som växt upp i och påverkats av den miljö där detta hade inträffat en generation bakåt. (Och jag tycker också, inom parantes sagt, att den här boken visar hur ett enda minne kan sätta igång tankar som aldrig slutar arbeta inom en. Och är man då författare så finns där till slut en historia.) Tydligen var det också svårt att hitta "sanningen" i dokument osv. Det är faktiskt befriande att läsa och tänka att det här ger sig inte ut för att vara sanningen utan speglar en stämning, en orolig krigstid, en fanatism, en bit av verkligheten sett genom ett (enda) temperament, Wilhelmssons.
Nåväl, när jag läser boken märker jag till min förvåning att jag, precis som tydligen domstolen också gjorde, inte fäster någon större vikt vid de fem döda. Och slutraderna om Korsakoffs syndrom är väl egentligen facit, var det politisk övertygelse eller en sjukdom som begick dådet? Den här boken har sin åsikt klar i alla fall. Eller har den det? Intressant.
Den här boken är som sagt ingen dokumentär eller något politiskt manifest utan helt enkelt en roman, det får man inte glömma när man läser den. Som sådan var den bara två stjärnor för den var väldigt spretigt skriven, men bara för att den fick mig att tänka om i läsupplevelsen fick den tre.

Lundberg/Wahlberg : 15 typer av kvinnor och vad de säger hos psykologen *** Den här boken är såhär, jag läser tills jag kommer till den typ som är som jag och tänker är det jag? sen läser jag resten av boken och kommer fram till att det var jag. Så då läser jag det igen, noga! Slut på den boken. Frånsett att jag nu läst om "mitt" kapitel igen. Noga!

Malmsten, Bodil : Sista boken från Finistère*****
Citatet:
Jag tror på det synliga, det på ytan bevisligen befintliga
och visar sig inte godheten så tillåter jag mig tvivla på att den finns.
Den som vill mig väl ställer inga frågor, skriver Bodil Malmsten. Så här sitter jag med munkavle. För den här boken väcker ju hur många frågor som helst. Så förlåt Bodil, eller åtminstone ursäkta, munkavle av; jag ställer mina frågor i alla fall.......
I början: lever Bodil Malmsten? Jag kände hela tiden att den här katastrofen blir slutet. Men jag har inte hört nånting annat så....
.Sedan: Var finns översättningen? Var kan jag hitta nyckeln till den dolda texten, till sanningen? Men jag hittar ingen nyckel. Varken forna tiders små dagboksnycklar eller min stora häbrenyckel går att använda, det känner jag på mig.........men nånstans inom mig vrider det om......
Till sist: Är det så enkelt, är det en kärleksroman, är det en roman om hur hålet under diafragman sakta fylls igen? Där själen bor och där livet sakta återvänder?
Inga svar, utan ett enda ord: Lysande!

Malmsten, Bodil: De från norr kommande leoparderna *** Malmstens förra bok, Sista boken från Finistére har chansen att bli årets bästa bok här hos mig, den enda boken med fem stjärnor (ännu) i alla fall. Men den här var inte alls lika bra. Kanske var jag jäktad när jag läste den, (snabblån) kanske värkte den inte fram hos Malmsten som jag tror att den förra gjorde. I vart fall innehöll den liksom för mycket annat, pjäser, radiotal. Förra boken stack verkligen ut men inte den här.

Mannheimer, Sara: Reglerna *** Hm, en intressant bok på flera sätt.
Nyskapande eftersom ingen mening hängde ihop med den andra utan det var ny rad för varje.
Precis som jag skriver här.
Inträngande eftersom den ju faktiskt skildrar en ung kvinnas ätstörning och försök till kontroll
Konservativ eftersom det är arbetet som ger lycka...eller?
Vis tyvärr, kontentan är väl att varje generation måste göra sina misstag.
Modig, Gud nämns flera gånger och med stor bokstav.
Kontenta två: Alla vill tala, ingen vill lyssna.
Sagt av en äldre människa.
Lyckligt slut, bara en sån sak
Fast var det så lyckligt om man ser till klyftan?
Nåja en intressant bok på flera sätt.

Marklund, Liza : En plats i solen ** Jag läser Liza Marklunds deckare, det gör jag. Men jag har slutat att läsa dem direkt de kommer ut, dvs betala 5 kr för att reservera dem på bibblan. och det hade inte den här boken varit värd heller. Ok, den var spännande och första 3/4 läste jag oavbrutet så fort jag fick chansen, men sen hände nåt som vanligt och slutet var som alltid spekulativt med våldsam död osv. Jag blir bara så less på det.....
Ett nytt grepp var väl att ha flera parallella handlingar men det var väldigt obegripligt där ett tag det också. Lite kul att läsa om Spanien dock då jag var till Madrid för ett antal år sen och har en språklärare i spanska i huset. Så det greppet, att flytta handlingen utomlands, var helt ok. Och att använda nutid med facebook var också ett bra grepp tyckte jag. Livet pågår medan vi tänker på annat och dagens unga är inte gårdagens.

McCall Smith, Alexander: Miraklet på Speedy Motors *** Tänk att de här böckerna alltid är lika bra! Den här var dessutom lite bättre än de föregående tyckte jag, kan inte sätta fingret på varför men jag gillade den! Och jag gillade omslaget, nånting jag aldrig brukar fundera över i vanliga fall. Funderar på att ge någon av hans andra serier en chans till.........

Meyer, Deon: Död i gryningen *** Med Död i gryningen introduceras den sydafrikanske författaren Deon Meyer, vars böcker översatts till mer än 10 språk och som rönt stora framgångar såväl i den anglosaxiska världen som här i Europa. Meyer skildrar ett samhälle som plågas av sitt förflutna och av snabba förändringar. Våldet är inte ett resultat av någon märklig metafysisk »ondska« utan av apartheid och befrielsekrig. Det förlänar hans berättelser både trovärdighet och intensitet. (adlibris)
Jag gick på det och tänkte hm intressant, en ny författare som skriver om Sydafrika, apartheid, rasism. Är första boken bra finns det fler att läsa. Och miljön är ny vilket jag ju gillar.
Men första boken var inte så bra, lite mer hårdkokt än de böcker jag brukar läsa (blä), men med det numera så vanliga två rösterna, nutid - dåtid, kamouflerat här med jag - han, dvs Hjälten själv skriver vartannat kapitel och man får veta varför han nu blev som han blev (som om jag brydde mig???) och vartannat är själva handlingen som endast med några få meningar får en att förstå att man är i afrika och dessutom sydafrika.
Själva gåtan kände jag att jag anade redan tidigt och det var ju inte så begåvat av författaren iofs. Endast det yttersta sveket kan rättfärdiga detta våld.......Men jag läste ut den och det i ett sträck så det blir en trea ändå.
Ska jag läsa fortsättningen Jägarens hjärta, där dessutom Hjälten från idag som jag numera vet allt om inte ens finns med? Tveksamt........ytterst tveksamt.

Meyer, Stephenie: Om jag kunde drömma ** Jag har läst ordet Twilightfeber under lång tid men inte alls förstått vad det varit. Men nu, lagom till andra filmen och fjärde boken, har jag läst den första boken. Så nu vet jag!
Mer än två stjärnor blir det inte, även om boken bitvis var lite spännande och den är inte direkt dåligt skriven. Om man bortser från alla superlativ som beskriver Edward. Och som ibland upprepas i mening efter mening. Och jag erkänner, på slutet var jag tvungen hoppa lite........blev tvärless.
Vad jag kan förstå har böckerna varit föremål för livlig debatt när de kom vilket jag ju helt missat eftersom jag inte brytt mig. Men visst, de är annorlunda. Fulla med hormoner (kvinnliga som omväxling) samtidigt som de är kyska, inget sex förrän mycket längre fram vad jag kan förstå.....(?) Och eftersom de som läser inte verkar se det som något problem så verkar det snarare göra boken mer intressant. Det är väl snarare att författaren är mormon som stör kanske (?). (Boken börjar ju också med ett bibelcitat)
Att vuxna kvinnor gillar dem så mycket tycker jag däremot är konstigare. Där kanske vampyrtemat spelar in. Jag gillade ju själv verkligen Dracula av Bram Stoker och måste erkänna att det fanns en slags.... romantik i den boken. Och kanske det är där Meyer lyckats, för romantik är väl inget vanligt ord nu för tiden? Det kanske täcker ett behov hos den moderna tonåringen/kvinnan? För nånting har Meyer slagit an, det är helt klart.
Eller kanske är det önskan att nå en evig ungdom, där man för alltid har en felfri hy, vältränad kropp, beslöjad röst och underbar andedräkt. Där man alltid är 17 år men med den mogna människans erfarenhet. Vem har inte sagt, tänkt om jag visste allt när jag var 16 år....då skulle allt ha varit annorlunda. Och evigt liv, hmm det vore kanske inte så dumt.......och solen ger ju bara hudcancer så att missa den gör ju inte så mycket.
Stilen i boken gav mig omedelbart vibbar till böcker som jag läste som ung på 60 talet. Sigge Stark, Cherry Ames, Kitty, Vitaserien (nåja, måste erkänna att där gick en gräns även för mig så särskilt många sådana blev det inte). Och nu i efterhand har jag förstått att mitt slukande av dessa "serieböcker" hade en klar fördel, jag fick upp läshastigheten. Därför brukar jag tycka att det är helt ok att ungdomar läser t.ex Sweet Valley (?) Harry Potter och därmed också nu Meyers böcker. För det kan få upp läsintresset. Det är ju ingen mening att skuldbelägga de som läser "fel böcker" och ger dem "rätt böcker" iställetför då slutar det bara på ett sätt: de slutar läsa! Förhoppningsvis leder det till lite mer avancerade böcker i framtiden.
Och, de som arbetar med ungdomar och deras läsvanor bör läsa de här böckerna och se filmerna för att kunna bemöta frågor och föreställningar som är helt uppåt väggarna
Sammanfattningsvis så var det här ingen bok för mig, jag kommer inte att läsa fler men precis som med Harry Potter var det intressant att läsa första boken för att se vad det hela handlar om. Filmerna kommer jag att se precis som jag sett Harry Potter. Då får jag ju veta hur det går i alla fall......:-)
Tydligt är att det hela tiden finns behov av nya företeelser, just nu är det vampyrtemat som gäller vilket jag upptäckt med några års försening!

 Murakami Haruki: Norwegian Wood****
Har läst Haruki Murakamis bok Norwegian Wood, som jag lånade enbart för att författaren varit så omskriven sista tiden. Sen blir det nog den i jordenruntpååttaböcker utmningen som jag läser också så jag skriver lite mer än vanligt om den. Och Jag häpnar när jag inser hur mycket Haruki Murakami fått in i sin roman! Hur många genrer innehåller den om man räknar tro? Den var riktigt bra men men, den är lurig om man inte ser upp! Här kommer mina tankar om den:
Först och främst gillade jag språket, sättet att skriva är suveränt eller så är det en bra översättning. Den var liksom lugnt skriven på nåt sätt, inte alls en 68 revolutionär roman som det egentligen skulle kunna ha varit, och innehöll flera bottnar. Tonen är lätt men innehåller en del riktigt odödliga citat. Här skriver en litterär gigant som vet sin litteraturhistoria! Där satt de fyra stjärnorna........
Efter ett tag insåg jag att jag läste en slags Jack (Ulf Lundell) liknande historia, bara det att Lundell skrev Jack som ung men här skriver Haruki Murakami (som var 19 år 1968) som nära 40 åring (1987) om den unge Toru (hans alter ego? vet ej men han verkar studera på samma sätt som Murakami gjorde) och hans liv under de år han blir vuxen. Så det är kanske även en utvecklingsroman/bildningsroman. Som Toru säger i slutet av boken, vid en grav: Jag är tjugo nu. Och jag måste betala priset för att fortsätta leva
Och även en samtidsroman på det sättet att musikens otroliga genombrott under 60-talet skildras, på ett sätt som tilltalade mig som ju verkligen var ett popoffer på den tiden, alla sångtitlar slog an ljudliga musiksträngar i mitt inre så fort jag läste dem. På det sättet kan jag känna att ungdomen förenades över hela världen redan då (kanske det var då det började), fast Japan för mig då var helt outforskat, inte förrän jag läste Kawabata blev det ett land på kartan för mig.
Däremot kan jag känna att boken innehåller en botten med smärta som jag tror gör att man upplever att det här inte är ett land som jag känner igen, och det är skildringen av självmorden. Alla personerna, så unga, som tar livet av sig förmedlar en slags sorgens stråk som går genom hela boken, även om just självmorden inte är en större tragedi än deras död utan ganska naturliga känns det som, de bara händer ingen hade kunnat ana......där känner jag att här finns en kulturskillnad. Det är bra skildrat tycker jag, men jag fick en klump i halsen varje gång. Ok, de dog men jag lever och går-vidare-mentaliteten flödar....., men alla kan inte det trots allt. . Och så blir det nya självmord......Medan de som lever säger: I motsats till dig har jag beslutat mig för att leva - och leva så gott jag kan. Förmodligen hade du det tufft, men det har jag med. Det är faktiskt sant. (Torus tankar vid en grav). Och som han fortsättningsvis säger, vilket jag redan citerat: Och jag måste betala priset för att fortsätta leva. Jag får tankar till ett samhälle som accepterar självmorden men inte vill förstå och därmed förhindra dem. Kanske har jag fel, men kanske har jag rätt.
Personerna är komplexa, särskilt männen. T.ex Nagasawa (mer om honom nedan). Medan kvinnorna är mer stereotyper, symboler för olika manliga tankar (mer om det nedan).
Här kommer en hyllning till kanon, sedd genom Nagasawas ögon:
Ju mer man lärde känna Nagasawa, desto märkligare verkade han. Jag har träffat många underliga typer under mitt liv, men han tar priset. Har var en mycket större läsare än jag - det gick inte att jämföra sig med honom. Men Nagasawa hade som regel att aldrig röra en bok av någon författare som inte hade varit död i åtminstone trettio år. >Det är de enda böckerna jag kan lita på, sa han.
Och han fortsätter:
........Om man bara läser böcker som andra läser, då kan man till slut bara tänka tankar som de tänker.........
Bra sagt Murakami! ett skäl lika bra som något att läsa klassiker och udda litteratur! Hm bokustoppen kanske inte är rätta listan för mig känner jag........
Så det finns så mycket i boken, så många motpoler: skildring av stad och landsbygd (mentalhemmet ute i ödemarken), friskt och sjukt (psykisk ohälsa, cancer), arbetsliv (jobben Toru har och bokhandeln) och studentliv, äldre (Reiko, Midoris pappa) och yngre, livsmod (som de överlevande ju upplever) och självmord, musik och litteratur, Odysseusfärd (Torus resa) och rotandet i början av vuxenlivet (Torus hyra av huset, när han lämnar studenthemmet). Makt/karriär mannen (Nagasawa som gör allt för att nå sina mål, mycket vanlig i Japan vad jag kan förstå) och den vanliga mannen (?) Toru som trots allt bara vill bli lycklig.
Men efter att ha läst en bra bit undrar jag om det inte trots allt bara är en gammal vanlig jagmåstesåminvildhavre roman, och jagmåsteförhållamigtillkvinnorna roman dvs madonnan (Naoko) horan/madonnan (Midori, som bejakar sin sexualitet men som även är en riktig Florence Nightingale typ som uppträder mycket kvinnligt i sina omsorger, intressant nog är även Hatsumi sjukvårdskunnig!) hororna (alla tjejer som med hjälp av mansgrisen (Nagasawa) kommer i Torus väg(som inte alls är någon mansgris utan bara ett offer för Nagasawas grisande, tycker han själv i alla fall), som bitar av kött som används och villigt låter sig utnyttjas och sen glöms, såvida de inte faller utom ramen, den fula var bättre tycker inte du det också......(?). Och sen, patetiskt nog, även drömmen om den äldre kvinnan som också uppfylls, och sen en liten snutt även om lesbisk kärlek. Inte klokt vad han får in på sina rader som ju trots allt är ganska många iofs. Feministen i mig våndas..........men med stigande ålder inser jag att det är det här män vill skriva om, den enda han inte fick in (vilket kan vara förståeligt när man ser hur kvinnorna skildras) är mamma men henne har han säkert skrivit en helt annan bok om!
Det närmaste skrivna om hur kvinnor verkligen är, är om hur de är när de har mens! Lite kul iofs när Modori säger:
-Ok, jag bär hatt första dagarna av mensen. En röd. Det borde väl kunna fungera, sa hon med ett skratt. Om jag bär en röd hatt och du råkar få syn på mig på gatan, prata inte med mig då, spring bara din väg. -Skitbra. Jag önskar alla flickor i världen gjorde så, sa jag.
Men fastnar inte skrattet i halsen? När man tänker efter vad som verkligen står där.......
Slutet är ju i bästa Harlequin roman stilen, mannen sviker men efter att ha erkänt sina tillkortakommanden och vädjar om nåd blir han förlåten! Man blir rörd.......särskilt som man inser att han nog inte kommer att var speciellt trogen.......
Jag har också förstått att många som skrivit recensioner inte gillade slutet, men jag kände interiktigt så. Slutet var naturligt om man ser till hur boken var skriven. Men jag är inte säker på att det skulle varit samma slut om inte Haruki Murakami haft distans till tiden han skrev om. De sista raderna är skriven av en vuxen man som lärt sig att det är så här det fungerar......i den bästa av världar.

Müller, Herta, Hjärtdjur ****
Allt har betydelse, t.ex vad betyder det att Lola hänger i jagets (mitt) skärp? Det finns hela tiden sådana små små inflikade ord som liksom inte får nåt svar. Det uppenbara förstår jag, den totalitära regimen men sen finns det så mycket mer.....jag tror att man måste läsa boken igen och igen och riktigt tränga in i och få svar på symboliken för att få alla svar.......
Just ordet (titeln) Hjärtdjur har inte så många kommenterat vad jag kan förstå, det ordet grep mig mycket......även om jag inte riktigt är klar över dess betydelse heller......
Av en slump upptäckte jag tidskriften Atlas litterära tillägg (ALT), som kommit i två nr under 2008.
I nr 2 finns en intervju med Herta Müller. Här säger hon om just Hjärtdjur:
Varje människa har sitt eget system, tack och lov. Jag har inte någon aning om vad som finns inuti mitt huvud, eller i oss människor. Jag kan hålla med Mircea om att allt, både gott och ont, existerar i oss alla. Men jag är mer intresserad av skiljelinjer. Att skriva om det jag vet, om vem som har gjort vad, och om ansvaret för det.
I min roman Herztier [Hjärtdjur] skriver jag om det som vi inte känner till i oss själva, om det faktum att vi inte vet vad som finns inuti oss själva. När man kommer till världen är alla lika. Jag är intresserad av när något väcks i en människa. Är det samhället som spelar roll, eller de inre förutsättningarna? Är det tillfälligheter som avgör? Det hela är en gåta, och ingen kan lösa den. Inte psykologer eller sociologer, och inte heller litteraturen. Kanske är det transcendentalt, det man inte ser. Men som sagt, jag är mer intresserad av att ge ord för vad jag vet om någon.
ALT nr 2/2008 sid 296-297.
Översättaren, Karin Löfdahl, svarar också på frågorna
2.1 Hur skulle du utifrån översättarperspektivet karaktärisera din författare?
2.2 Vilka stilgrepp återkommer? Finns det några fallgropar du lärt dig att se upp med?
2.1 Hon vill utforska vad rädslan och våldet gör med människorna. Hon använder sig ofta av rädslans språk, den utanförståendes.
"Vad kan det talade ordet? När det mesta i livet inte längre stämmer, störtar även orden ned i avgrunden. Språket kan göra stor skada", har Herta Müller sagt. Det är det utmanande i språket som intresserar mig. En mening måste vara uppslitande, annars finns inget skäl att skriva den."
2.2 Det säger sig självt att det kan vara väldigt knepigt att göra hennes särpräglade språk rättvisa på svenska. Som översättare vill man ju få "sin " författare att framstå i en så positiv dager som möjligt och då bemödar man sig ofta om att skapa en ren och vacker språkdräkt. Men det vore fel i Hertas fall. Hon vill att det ska finnas grus och motstånd i språket.
ALT nr 2/2008 sid 302.
Min egen reflektion om Hjärtdjur
Jag har inga svårigheter med att förstå att det här är en nobelpriskandidat, så komplicerad var den här boken. Jag läste och läste och läste och det staplades ord och meningar på varann och jag trodde jag förstod men så insåg jag att det gjorde jag ju inte alls. En slags poetiskt färgad dystopi kändes det som man var inne i, men det ruskiga var att det är ju ingen dystopi utan en sanning som Müller förmedlar. Det står så här om den här boken Hennes poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns. Och där hänger jag tyvärr inte med, vad är det för symbolik? Jag vet inte riktigt, kanske jag är helt enkelt för lite litterär för att förstå vad bloddrickandet symboliserar, eller allt tal om frisörer, eller hönan som pickar eller plommonträden? en del var ju så uppenbart men allt annat var som omskrivningar med vackra ord utan riktig betydelse. Jag hittar inte sambanden, men hoppas få några svar när boken ska diskuteras senare. Det intressanta är att de citat som finns på boken och även på Adlibris alla tillhör den helt uppenbara sidan av boken, så här är det ju att leva under förtryck. Men sen finns den andra sidan som man inte har en aning om innan man börjar läsa boken, och den sidan gav mig tankemöda kan jag säga!
Det jag gillade mest med boken var stämningen och när hjärtdjuret nämndes som här
Kvinnan snyftade, jag kände hennes hjärtdjur hoppa
från henne mage över i min hand.
Det hoppade fram och tillbaka,
allt fortare medan jag strök henne över håret.
och den dementa mormodern:
Min sjungande mormor kände sedan många år inte igen någon i huset längre.
Nu kände hon plötsligt igen min far,
för att hon var galen och han död.
Nu hade hans hjärtdjur tagit plats i henne.

Naipaul V. S. : Att läsa och skriva, en personlig betraktelse **
 Nobelpristagare bokutmaningen fortsätter. För att säkert hinna med köpte jag den här boken på rea. Tänkte att den kanske kunde vara intressant att ha i längden också. Sen var den inbunden, tunn, fin! Så......trevlig!
Beskrivningen på Adlibris:
Här får vi en unik inblick i förutsättningarna för ett av vår tids stora författarskap. 2001 års Nobelpristagare i litteratur, V. S. Naipaul, berättar här om sin långa väg till skrivandet - om den fattiga barndomen i Trinidad, om studieåren i Oxford och om de dystra månader i London som föregick den insikt som förlöste hans skrivande. "Och så en dag, när jag befann mig djupt nere i min nästan stadigvarande depression, började det gå upp för mig vad jag skulle kunna skriva om: stadsgatan på min hemö, med det brokiga liv som vi hade hållit oss utanför, och före det, livet på landsbygden, med seder och bruk från ett minnenas Indien.
Trots att boken var ytterligt tunn förmådde jag nästan inte läsa ut den. Om jag nånsin kommer att läsa mer av Naipaul ska jag plocka fram den här boken och läsa den igen, för jag tror att det finns en del att hämta här till författarens författarskap och anledningen till att han fick nobelpriset, vilket f.ö motiverades såhär:
....för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro.
Kanske att det är nån slags arbetarlitteratur han skriver, den slags litteratur som Sverige sägs vara unik om att ha?

Nilson, Maria: Chick lit *** Eftersom jag nyss läste Babbeldrottningen, beslöt jag mig även för att läsa den här boken som är en studie av just chick lit. Den var, som alla litterära studier, intressant. Om böcker skrivna mest av kvinnor för kvinnor. Chick lit är skrivna mest för att underhålla, men man ska inte förneka att alla böcker påverkar läsaren.
(Jag har ju aldrig gillat t.ex Harlequin böckerna då jag tycker deras kvinnosyn är under all kritik, dvs mannen är oftast otroligt otrevlig i början, ibland t.o.m våldsam, men sen händer det något, mannen blottar ofta en svaghet och kvinnan får honom att, med hjälp av sin kärlek, genomgå en metamorfos och plötsligt bli kärleksfull och omtänksam. Helt orealistiskt! och farligt då unga tjejer som läser kan tro att bara de accepterar våld osv så kommer den dag när allt ändå ändras......vilket det ju oftast inte gör i verkliga livet. Så verkar det tack och lov inte vara i chick lit.)
Men om det är som Nilson skriver att det är vanligt att hjältinnan trakasseras och finner sig i det utan ursäkt eller upprättelse, ger det ju verkligen fel signaler. Och att det visserligen kommer fram att villkoren i arbetslivet ser olika ut för män och kvinnor men att det också framställs som att det inte går att göra nånting åt det! Inte bra!
Som Nilson påpekar: vi har en lagstiftning som ska underlätta kombinationen av arbete och föräldraskap och att det är förbjudet med trakasseier, sexuella och pga kön. Men att i romanerna beskrivs det som att den lagstiftningen inte existerar. Och kvinnorna tänker heller inte på hämnd när det utsätts för svek från sina pojkvänner, utan gråter bara. Kvinnorna är inte speciellt starka utan mest på jakt efter den rätte verkar det som.

Om man är intresserad av genren chick lit och vill lära sig mer om den är Nilsons bok verkligen att rekommendera. Det finns även en lista på författare och litteratur om man vill få tips.

Nilsonne, Åsa: Mindfulness i hjärnan **** Den här boken var riktigt intressant. Väldigt mycket om hjärnan såklart. Och mycket som jag inte hade en aning om. Nya ord och uttryck.
Jag funderar faktiskt att köpa den eftersom jag skulle vilja lusläsa den, stryka under, anteckna. Och det gör man inte i en biblioteksbok!!!
Jag tror nämligen att den här forskningen bara är i sin linda. Och att mindfulness faktiskt är genomförbart, tankens kraft är enorm bara vi utnyttjar den.
Jag tycker själv inte att det är nån katastrof att bryta ihop om allt är kaos, det är väl också ett sätt att skydda sig mot situationen. Men att sen kunna besinna sig och komma igen, det bör man verkligen träna på.
Den här boken ger som sagt både bakgrund och exempel och är värd att läsas grundligt.

Nilsson, Eva : Änglavakt** Den här boken var inte vad jag förväntat mig tyvärr. Kändes som anteckningar, fragmentariskt. Det var som att ha läst bara en inledning, jag ville ha så mycket mer. Titeln, som väcker nyfikenheten, var bara nämnd som hastigast några gånger och upplevelserna på sjukhusen inte särskilt väl dokumenterade. Kanske handlar boken inte alls om de där 50 centimetrarna som ändrade författarens liv utan om något helt annat? Jag funderar på det. Reportaget i amelia, som gav mig inspirationen att läsa, gav mycket mer faktiskt.
Synd, Eva har ju massor att säga, hon skulle nog ha anlitat en medskrivare. Största behållningen var bilderna, kärleksvinter är min absoluta favorit. Hon är konstnär, det är det hon är. En stark konstnär.

Olsson, Linda: Sonat till Miriam ** Jag älskade verkligen Nu vill jag sjunga dig milda sånger men hade på känn att den här boken inte var lika bra. och det var den inte alls tyvärr. Det musikaliska temat med mystiska spontana händelser av ödesmättad karaktär tilltalade mig inte. Kanske för att jag inte någon som helst koll på klassisk musik (tyvärr). Sen spände boken över alldeles för mycket, det skulle ha räckt enbart med sökandet efter det förflutna, där i Krakow hettade boken till lite och jag kände att texten flöt på och bilderna från den gamle mannens lägenhet blandades med bakgrundsbilderna till en helhet. Men alla dessa fotografier och brev som dyker upp i så många böcker nu för tiden känns lite uttjatat, även om det hade relevans i den här boken.
Sen var slutet bara så ointressant, jag hoppade mellan sidorna vilket jag aldrig brukar göra, då har jag oftast redan slutat läsa innan. Men jag ville läsa ut den här boken. Ok slutet förklarar ett och annat men who cares? Det var Adam Anker jag blev intresserad av. Enbart.

Oz, Amos : Rim på liv och död ****
En på ytan enkel men överraskande historia, full av intellektuella bottnar, svår att ringa in men lätt att ta till sig.
Sägs det. Om den här boken i baksidestexten. Jag kan bara hålla med.
Och den här boken är bra om man ska säga det enkelt. Den är bra för den som älskar att läsa böcker som innehåller en bra historia, med minnesvärda karaktärer och tänkvärda ord (som jag gör). Den är säkert också bra för den som älskar att skriva historier för den visar ju faktiskt på skrivprocessen och hur man verkligen gör den där minnesvärda historien på ett sätt som jag inte läst förut.
Jag får en känsla av att såhär arbetar en författare som inte har möjlighet att skriva ner det han kommer på utan måste memorera det, boken innehåller mycket upprepningar som i vanliga fall skulle om inte gjort mig tokig så i alla fall dragit ner betyget. Men här förstår jag det. Sen kan jag känna, är Oz lite trollkarlen som bryter hederskodexen och lämnar ifrån sig koderna? Men det måste ju andra litterära storheter svara på om så är fallet. Han kanske är riktigt modig Oz, jfr även nästa stycke:
Sen kommer det som boken verkligen handlar om (enligt mig alltså, jag kan ha fel men rätta mig i så fall). Nämligen det som jag tidigare förutsett ska komma i massor av böcker framöver nämligen memento mori (påminnelsen om vår dödlighet) och även i denna bok memento impotento (vet inte om det heter så iofs, knappast men ni förstår vad jag menar särskilt när ni läst boken.......).
Dessa böcker kommer företrädesvis att skrivas av äldre män vilket ju också Oz är. Människor som varit friska och vitala och knappt sett en sjukhussal förut placerar döende romangestalter i dessa salar där de företrädesvis på natten möter döendets vånda. Så också i denna bok. Dessa beskrivningar har man ju faktiskt mest mött i mer medicinskt fackinriktade skönlitterära/självupplevda böcker tidigare. Men nu kommer de litterära giganterna med sina skildringar, intressant!

Paborn, Sara : Släktfeber *** Den här boken var faktiskt väl värd sin trea. I början var den trög och jag tänkte att det här ska det vara nånting? Men lite nyfiken blev jag allt på fastern. Historien är kanske aningen banal, jag tror att författaren har potential att skriva betydligt mer välarbetade böcker så småningom, så fortsätt gärna Sara Paborn! Släktfebern var mest febertoppar om man säger så.
Det jag verkligen gillade var det lite filosofiska anslaget, t.ex fasterns levnadsregler där jag fastnade för
Kom ihåg att varje människa lever efter sin egen lagbok. Se till att ge dig själv tillåtande grundsatser.
Ack om jag vetat det som ung. Då jag trodde att ideal och livsåskådningar gjorde att de som anslöt sig till dem också försökte leva efter dem. Och så levde de bara efter sin egen självrättfärdiga lagbok...Inte konstigt att jag kände mig förvirrad och senare lurad........Det var värt att läsa boken bara för den meningen.
Det fanns också några andra riktigt filosofiska meningar som jag tänkte citera men eftersom jag inte använde mitt vanliga bokmärke, den vita pappersbit som ligger mellan tepåsarna i ekonomi förpackningen och som jag river bitar ut och lägger vid intressanta sidor, (jag har en hel hög så jag kan ta en ny för varje bok) så kom jag inte ihåg vad det var. Du får läsa boken själv!

Penney, Stef: I vargars följe ***Långa stunder gick det att helt glömma att det här var en thriller/deckare. Ja, den skulle, kanske, ha varit värd en fyra utan mordet. För tack vare det måste en märklig historia konstrueras och ett blodigt tillfälle inskrivas vilket inträffade mot slutet som i alla, förhoppningsvis presumtivt filmade, deckare
Då det intressanta istället var Canadas utposter, Canadas mentalvård, Canadas pälsjägarhistoria, Canadas indianer och varför inte, två flickors försvinnanden. Boken skulle kanske inte ha varit så omfångsrik, men ack så mycket intressantare! För stilen var det verkligen inget fel på...

Petterson, Per: Ut och stjäla hästar *** De sista böckerna i Jorden runt på åtta böcker utmaningen innehöll en bok som jag inte läst, nämligen Ut och stjäla hästar, en bok som jag hört nämnas otaliga gånger. Och oftast i väldigt positiva ordalag. När jag började läsa undrade jag länge varför och inte förrän i andra delen insåg jag anledningen till att den varit så uppmärksammad i Norge. Andra världskriget nämns ofta i norska böcker, men bara som hastigast (jfr t.ex Berlinerpopplarna), här är en hel bok vars andemening jag i alla fall uppfattade som att jaget visar upp sig själv som ett krigets offer. Det jag kan känna är ett undertryckt hat mot den hjälte som offrade sin familj i krigets skugga. Egentligen tycker jag att titeln på hans nya bok "Jag förbannar tidens älv" mycket väl skulle ha platsat på den här boken, men jag kan ha fel. Petterson har dock lyckats med titeln som man inte glömmer, precis som man bör göra med password som man inte kan skriva ner.
Petterson försöker få en att tro att striden står mellan Lars och Trond. Han låter Trond läsa Dickens för att kunna citera " Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv eller om denna roll kommer att spelas av någon annan, får dessa sidor utvisa." Jag tycker att det känns som att det är kring dessa rader författaren spunnit sin historia. Vem är mer hjälte än en norskmotståndsman? (Och Petterson skriver också att hans far ibland gick omkring på gatorna som en helt vanlig man. Som fantomen då kanske?) Och har denna far tagit ifrån Tronds hans roll och gett den till Lars? Det får vi inte veta men så enkelt är det nog inte.
Hans far, hans förebild, hans hjälte lär honom att man kan bestämma när det ska göra ont, då var det i fysisk bemärkelse när fadern drar upp brännäslor med händerna, men fadern gjorde samma sak när det gällde sitt eget liv i stort. Han lämnade sin familj för en annan, mer intressant, mer spännande, mer levande familj. Och han behövde inte stå till svars för det. Inte ens ekonomiskt kompenserades de, pengarna tog han själv till sitt nya liv. Han bestämde helt enkelt att det inte gjorde ont att svika, och så kunde han göra det.
För ingen kan falla så tungt som en hjälte och Tronds far faller, han väljer livet med den andra kvinnan precis som vissa soldater gjort i alla krig och offrar sin familj, sin kvinna, sina barn. Trond säger också på slutet att..
..."- Nej, jag fryser inte, sa jag, och hörde att min röst hade en otålig irriterad ton. Den har jag fått kritik för senare i livet, i synnerhet av kvinnor, och det är kvinnor jag använt den emot. Jag erkänner det."
Hans syn på kvinnor är cynisk, som sin fars syn på hans mor. Och det gör hans liv komplicerat. Han sviker också sina döttrar, försvinner som hans far gjorde men slutet ger en öppning, hans dotter är modigare än han själv var och söker upp honom. Kanske han finner frid trots allt.
Min slutsats blir: Alla motståndsmän var inte hjältar. Kanske Norge behövde höra det. Jag hade heller inte läst något om boken vilket gjorde att jag inte alls visste hur den var, kanske att jag därför sökte efter dess storhet med mer kritisk blick än jag skulle ha gjort om jag vetat att den utspelade sig under andra världskriget och med motståndsmänniskor.
Och jag kommer nog att läsa Pettersons nästa bok också, även om den här bara fick tre stjärnor. Han skriver trots allt medryckande och vävde ihop historien väl även om han skulle ha kunnat göra så mycket mer av materialet. Boken kändes omodern på ett sätt, som att läsa en mycket äldre författare. Och man måste komma ihåg att det är en pojke på tio år som ser skeendet, men det är trots allt den äldre mannen som berättar. Nån insikt måste ju ändå livet ha gett honom.

Pettersson, Henrik: Jehåvasjäveln ** Det var med tvekan jag fortsatte att läsa den här boken när jag kommit några sidor in i den. Den var helt enkelt väldigt dåligt skriven. Den blev dock intressantare efter ett tag, även om den fortfarande var lika dåligt skriven. Titeln antyder ett slags jag ska göra upp med min taskiga och förfärande barndom i sekten stuk, men det är inte fallet. Ömsint brukarman säga om såna här böcker har jag för mig. Ömsint men utan djup.
Jag känner sympati för författaren, för även om det naturligtvis är en fiktiv historia förstår jag att grundtonen härleder sig till Petterssons egna erfarenheter. Lite mer fick jag veta om Jehovas vittnen, men eftersom jag hade en ganska klar bild av dem ändå så var det inte så mycket nytt.
Historien känns obearbetad, som att en massa kapitel skrivits och sen blandats på måfå. Även om nuet ska hänga ihop med dået så lyckas inte författaren riktigt med det. Men innehållet var.....ömsint. Visar på religionens uttolkares rätt att bestämma vad som är rätt eller inte, utan hänsyn till någon annan än sig själv.

Rees, Matt: Morden i Betlehem *** En deckare som utspelar sig på Västbanken, och det hör ju inte till vanligheterna. Därför var den intressant. Dessutom bygger den på verkliga händelser (vilket gjorde den riktigt vidrig tyckte jag) och Konflikten finns hela tiden närvarande om dock i bakgrunden. Annars var jag inte så förtjust i den och skulle inte ha läst ut den om den utspelat sig nån annanstans. Men nu kan jag sträcka mig så långt att jag kanske, bara kanske, kommer att läsa nästa bok av Matt Rees som utspelar sig i Gaza. Den borde ju i och med det också vara intressant.

Roth, Philip: Envar **** Jag har inte läst något av Roth tidigare men jag inser att sådana här memento mori ( en påminnelse om vår dödlighet) böcker kommer att dugga friskt i framtiden, som alltså redan är här. Den påminner nämligen starkt om Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, 2007 års augustpristagare.
Jag fick också samma känsla nu av Roths bok som jag fick då av Wijkmarks bok. Mycket för att jag, till skillnad mot många andra, kunde känna igen mig i hur det var att ligga på sjukhus helt ensam som barn. Därför lämnade den här boken mig med en sorglig eftersmak, trots att den var välskriven och bitvis intressant. Mycket för att den har ett slags moraliskt (eller vad man ska kalla det, icke förmildrande kanske) stråk som jag sällan läser i nutida böcker. Men i dessa memento mori böcker kommer det väl att återkomma skulle jag tro.
Istället för att hylla männens syn på familj och barn för sin egen njutnings skull har den lust att varna för det, inte för att vinna evigt liv (Gud är ju död) utan för att finna ro inför döden. Ett slags botgöring som hos Envar i Spelet om Envar, varifrån titeln tydligen kommer. (där lever dock gud)
Boken steg verkligen i takt med att jag skriver om den och jag inser att det yttre handlar om kroppens förfall men den inre texten handlar om själens förfall och oförmåga till botgöring. Eftersom den ingår i Jorden runt på åtta böcker utmaningen så har jag skrivit mycket mer om den på en länk, men ska du läsa boken kanske du ska vänta med att läsa det......

Salih, Tayeb: Utvandringens tid ** Jag hade ingen aning om varken författaren eller om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och jag kan genast säga att jag inte kommer att lyda Sigrid Kahle när hon i efterordet ger rådet att lära sig arabiska (!) för att kunna läsa alla avhandlingar som skrivits om honom på detta språk. Det blir knappast nån mer bok av Tayeb Salih för min del.
Så bra var nämligen inte den här boken. Ett försonande drag är naturligtvis att den skrevs 1966 men att den ändå berättar om en verklighet som fortfarande är aktuell. Fortfarande omskärs kvinnor (i den här boken även män), män har flera hustrur och våldtäkter är inget att snacka om. En kvinna har inte rätt att försvara sig.
Boken påminner om Färden genom mangroven. Mystisk man återvänder och dör. Men symboliken är lättare att förstå i den här boken. Särskilt om man läser efterordet.
Fast jag orkar liksom inte fundera på det. Att bilkaravaner påminner om kamelkaravaner, att Nilen spelar nån slags roll, att hämnden för kolonialismen tas ut på ett antal oskyldiga kvinnor som inte kan motstå en mans enorma behag (har vi hört det förut?) ett behag som dessutom nämns vid sitt vanligaste namn, vilket säkert var en sensation i Sudan 1966, Att mrs Robinson, hon som väcker mandomen till liv (ovanligt tidigt också såklart), heter just mrs Robinson, allt känns bara ointressant. Precis såhär upplevde jag tidigare att nobelpristagare var när jag försökte läsa dem, jag kände mig dum efteråt.

Men jag gillade slutets meningar;

Under hela mitt liv har jag undvikit att välja eller fatta beslut. Nu fattar jag ett beslut. Jag väljer livet, Jag skall leva, därför att det finns några människor som jag vill stanna hos så länge som möjligt och därför att jag har plikter att utföra. Det intresserar mig inte om livet har någon mening eller inte. Om jag inte kan förlåta ska jag försöka glömma. Jag ska leva på styrka och list.......(sid 170)

Boken var värd att läsa enbart för dessa livsbejakande tankar......

Schenkel, Andrea Maria: Fallet Kalteis *** Usch en otäck bok, otrevligare än Mordbyn. Den bygger ju också på ett riktigt fall och det gör den så vidrig. Visst, man får veta en del om hur en våldtäktsman och mördare tänker men ville jag veta det? Nu vet jag att svaret är nej. Men spännande var den efter den lite tröga inledningen. Schenkel har nog kommit för att stanna på min läsa lista verkar det som.

Schenkel, Anna Maria: Mordbyn **** Den här lilla boken, deckaren (?) var riktigt bra. Annorlunda, spännande, märklig, sann. Ja den bygger på en verklig händelse och det gör den ju ännu otäckare faktiskt. Greppet att låta olika personer komma till tals var lysande i sin enkelhet och jag anade inte alls vem mördaren var. Det märkliga bestod i de kursiva kyrkliga styckena, ur litanian (?) böner osv. Kanske att det fanns religiösa bakomliggande strömningar som inte riktigt kom fram utan bara kunde anas, kritik mot kyrkans agerande, kritik mot krigets medlöpare bara några år efteråt, kritik mot dubbelmoral och ondska och vidskepelse och kvinnoförakt.
Själv uppväxt i en liten by på en avsides belägen gård kan jag känna känslan av kuslighet i tomma tysta gårdar och hur det skulle ha varit att besöka en sån gård med döden bakom knuten. Och att leva med det sen......Rättvisan segrar här och allt kan lösas upp och det borde ge lättnad men det ger ändå bara ännu mer svårigheter att svälja. Riktigt thrillerartat skulle jag vilja påstå.

Schultze, Anna: Ge mig en människa **** Som omväxling till alla betydligt svårare och faktiskt stilistiskt bättre böcker (flera i nobelprisklass) som jag läst sista tiden, slukade jag den här boken.
En riktigt rejäl syskonhistoria med psykologisk ton. Intressant! Samtiden för ett antal år sen (?) och så återblickar till Då. En dåtid fylld av drömmar, men krossas de av fadern, utvecklingen eller helt enkelt av vuxenlivet? Vad ska man skylla på? Och kan verkligen julen försona alla?
Trots allt kunde mer ha hänt och en djupare analys gjorts. Jag vet inte riktigt hur men nånting fattades. Men den får fyra stjärnor för att jag behövde den verkligen just nu.......

Sjödin, Agneta: En kvinnas resa *** Jag tyckte riktigt bra om den här boken. Jag gillade andemeningen och att den inte gav några direkta svar. Den liksom bara var en beskrivning av att gå 80 mil. Och att gurun eller mästaren som skickat iväg henne inte visade sig kunna ge några svar heller......vilket jag själv ofta tror är fallet. Svaret finns inom oss själva. De små tankekorn eller verser som öppnade varje kapitel gav också mycket, något jag aldrig varit med om i någon annan bok jag läst.
Någon stor stilist är väl inte Sjödin direkt, men just här kändes det befriande, meningarna var inte vägda på guldvåg utan flödade fritt.
Historien som sådan gav väl lite att önska, jag menar, ensamma kvinnor som läser den här boken kan ju tro att det genast finns många män som står beredda att hjälpa till på alla sätt och vis vid denna pilgrimsvandring. . Lite konstigt att ge sig ut på en ensam vandring och nästan hela tiden ha sällskap men men.

Skytte, Göran: Omvänd ***
 Göran Skytte har, allt sedan de tv program som han hade på 90-talet, gjort mig nyfiken. Vem är han egentligen, mannen som intervjuade folk helt utan pekpinnar? Han verkade helt enkelt ha ett genuint intresse för alla han mötte i programmen.
Nu har jag läst hans uppriktiga (nåja ingen biografi är uppriktig till 100% men den här kommer väldigt nära) bok om hur det var under de där åren när han blev journalist, programledare och slutligen omvänd till den kristna tron. Mycket intressant och fascinerande läsning. Och att han levererar intressanta sanningar om hur det var och är inom media och kyrkan gör boken bara ännu bättre.
Som jag sagt tidigare, varför ska man inte kunna läsa en bok om en som blir kristen likväl som en bok om en som blir muslim, buddhist eller hindu?
Jag kommer raskt att läsa även hans senaste bok, vad den nu heter......Blev nyfiken igen måste jag säga......

Sten, Viveca: I de lugnaste vatten *** En välskriven deckare som satte Sandhamn och diabetes på kartan. Jag trodde att diabetesen bara inplanterades för kommande böcker men författaren brände det kortet redan i debuten, lite väl förutsägbart kanske.
Faktiskt förstod jag eller anade vem mördaren var tidigt i historien, men som vanligt var det miljön och övriga personers konflikter som var det intressanta. Så pass intressant att jag kommer att ge även nästa deckare av Sten en chans.

Swärd, Anne: Kvicksand *** Det är med tvekan den här boken når upp till tre stjärnor. Den började bra, historien, den dystopiska stämningen, gåtan, personerna, allt fanns där. Lite smak av Oryx och Crake, men bara lite.
Men som i Polarsommar dyker personerna upp och verkar så levande men ändå.....Dessutom fanns det oklarheter här och var i historien.
Slutet var märkligt tyvärr, trots att det var glasklart..... och det hade gått att göra mer av alltihop för Swärd skapar en kuslig stämning med små medel.
Det som skulle ha varit vagt var klart och det som var klart skulle ha varit vagt om du förstår vad jag menar......kanske om du läser boken.
Trots det ska jag nog läsa nästa bok av Swärd för nånstans tror jag att den finns där tillsammans med språket, historien som förenar språket med människorna.

Söderberg, Hjalmar : Doktor Glas **** Skam till sägandes har läsningen av Hjalmar Söderberg tills nu inskränkt sig till boken Historietter år 2000!
Då skrev jag såhär: Hjalmar Söderberg: Historietter***(*)Den här boken är full av noveller som är precis som noveller ska vara, korta, underfundiga och med spets på slutet. Kanske att jag börjar tycka om noveller ändå? vem vet.....
(Det var på den tiden då jag gav halva stjärnor, idag hade den säkert fått en fyra. Och faktum är att just den boken fick mig att börja läsa noveller, vilket jag inte gjort tidigare. Andra novellsamlingar med höga betyg är Virdborg, Jerker: Landhöjning två centimeter per natt: ***(*) och Karlsson Jonas: Det andra målet **** )
Doktor Glas är ju faktiskt nästan en deckare,(påminner lite om Rennie Arths Mörkrets flod där man också får följa mördaren.) Kanske därför även dagens unga kan läsa den med behållning. (Den påminner även mycket om Therese Raquin som jag minns berörde mig väldigt när jag läste den i gymnasiet. Och såklart Brott och Straff)
Men den är ju så mycket mer. Att läsa en 100 år gammal bok och tycka att den känns modern är ju ett enormt betyg till språket. Boken är som sagt spännande och innehåller så mycket, samtidshistoria, samtidsvärderingar, en känsla för samtiden helt enkelt. Och vi kan känna igen oss i mycket idag. Fantastiskt!
Men:
Jag tror att jag behöver läsa mer av Söderberg för att verkligen förstå vad han vill med sina böcker och då även med den här boken.
Mitt egna läsprojekt:
Jag ska läsa Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, Mordets praktik av Kerstin Ekman, Viljans frihet och mordets frestelse av Nils O Sjöstrand och slutligen Gregorius av Augustprisvinnaren Bengt Ohlson
Redan nu har jag hittat så mycket intressant i doktor Glas, dödshjälp, människoförakt, hat (kanske mot religionen, kanske mot dess utövare?), självhat. och jag har ändå kvar halva boken. Ska bli intressant att se vad de andra böckerna säger. allt har sin upprinnelse i Kerstin Ekmans bok som jag just lånat på biblioteket. Och det är ju ändå på tiden att jag läser Doktor Glas i alla fall........
Var även in på Hjalmar Söderberg sällskapets hemsida och hittade länkar till många oväntade sidor.
För oss som varit i sjukvårdssvängen i många år är ämnet intressant. Får man mörda för att göra en annan människa en tjänst eller kanske t.o.m samhället en tjänst? Var går gränsen? Läste nånstans att Söderberg är antinasist (obs stavar fel medvetet, vet inte om ordet är under luppen så sidan kan stoppas, vem vet?) och i så fall kan ju doktor Glas vara en ironisk roman vilket jag tycker det verkar som att många missat. Jag har ju en förmåga att upptäcka saker i böcker som inte många andra ser, ibland är det helt åt skogen det medges :-), men ibland har jag rätt. Och i det här fallet har jag inte kollat upp tillräckligt för att veta säkert men det är som sagt mitt eget lilla läsprojekt just nu.
Något speciellt är det ju med doktor Glas eftersom länkar finns både till läkartidningen och nihilistiska sällskapet!?

Toscana, David: Den sista lä

Dela

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar