Lundberg, Patrik: Fjärilsvägen ***

Jag har inte lyssnat på Lundbergs sommarprat. Jag säger det direkt så vet ni. För jag tror att jag skulle ha uppskattat den här boken mer om jag gjort det nämligen.

Jag upplever den sann och inte överdriven. Men lite väl statisk. Meningarna radas upp och variationen består i vilket skede Patrik själv befinner sig. 

Men det här är ju berättelsen om de deltidsarbetande kvinnorna som nu når pensionsåldern. För att leva gott som kvinna på 2000-talet, efter pensionen, ska du ha en partner som med sin höga pension kan kompensera din fattigdom. Har du inte det är det kört ekonomiskt. För vare sig du har barn som gift eller ensamstående är det du som tar ansvaret för dem. För vem ska annars göra det? Så tänker jag.

Just i Lundbergs bok finns även en annan aspekt, Birgitta har två barn som är adopterade. Det ställer ytterligare krav på föräldraskapet. Lundberg snuddar vid det när Birgitta ropar: "Jag vill skriva en bok om hur det är att adoptera"

Om jag lyssnar på sommarpratet kanske allt klarnar. Om jag nu gör det.

Lundholm, Anton: Välkommen in i min garderob ****

Otroligt intressant bok. Den här har jag velat läsa i många år, och nu finns den äntligen.

Jag har haft stora problem med att förstå vissa kyrkors, kanske inte hat, men fullkomliga oförstående över homosexuellas liv och leverne. Och det baserat på ett bibelord. Ett enda, i stort sett.

Jag förstår det fortfarande inte, men min förståelse för de som utsätts för detta hat och förakt är nu ännu större än förut.  Lundholm skriver ärligt, uppriktigt och förståeligt om andras bemötande när han kämpar med att bli fri sina homosexuella känslor på pastorers inrådan och hur han sen inser att han måste bejaka sitt sanna jag och komma ut.

En bok som måste läsas för att inse vidden av dess innehåll.

Carlsson, Olle: Kallad ***

En präst som låtit tala om sig är Olle Carlsson. Och Katarina kyrka i Stockholm. 

Här berättas historien om Katarina kyrka och dess verksamhet. Och besökare som flockades under de första åren. Och de var inte vilka som helst

Där i våra första böne- och självhjälpsgrupper satt brutna sångare, skådespelare, politiker, fotomodeller, radiopersonligheter, konstnärer och regissörer. sid 65

Carlsson kommer undan med att kalla personer Underbarnet, Komikern, Regissören osv. Just Komikern tog sig en stor plats och ändrade på den stela kyrkan. Kändisarna flockades tydligen, kanske de som inte fick komma in på Kulturprofilens ställe här fick en plats att ändå få vara med, äta gratis bufé och syna varandra. För jag kan inte låta bli att tänka på Klubben när jag läser det här.

Och som så ofta, det här är en uppgörelse, Carlssons uppgörelse med Komikern, församlingen och de styrande i kyrkan han tog över, sina kärleksaffärer. Allt är inlindat i ord och återhållen vrede. Men det är också ett sätt att introducera sitt nya livsverk.

Carlsson är ärlig, pekar på det sätt han vill praktisera sin kristendom. Men också hur han låter sig manipuleras av en kändiselit som tar för sig. 

En intressant bok eftersom jag inte alls visste nånting om det här, utom att kyrkan fylldes söndag på söndag. Vilket ofta uppmärksammades.

Nu är Carlssons nya verksamhet igång, och eftersom jag ändå blev nyfiken kommer jag att följa den. Kanske landar ändå allt i en människovänlig kristendom för alla. Jag hoppas det.

Martinson, Moa: Fjäderbrev ****

Här skildrar Martinson sin släkt och hur hon som oäkta barn växte upp. Kulissen är ett julbesök hos hennes mormor på knekttorpet. Där benämningen på brev som skickades mellan knektarna var fjäderbrev. De innehöll mycket riktigt en fjäder som meddelande.

Eftersom novellen heter just fjäderbrev, kan jag förstå att den Martinson skriver här nere är betydelsefullt:

Men på eftervintern flyttade vi långt upp i en skogstrakt.

Ett par veckors tid cirkulerade små brev med hönsfjädrar i bland mina nyförvärvade kamrater i skolan. Vi var en liten klan som i flera veckor knappast talade till varandra. Det gick inte an att meddela sig med annat än fjäderbrev.

I stans skolor skulle säkert ungarna ansett mig rysligt larvig om jag försökt med en dylik lek. sid 32

Jag blev glad av de orden. Där fann Martinson tydligen sin plats i byskolan och tilläts leva ut sin fantasi. Kanske det var det som gjorde att vår främsta kvinnliga arbetarförfattare föddes. 

Kristof, Agota: Analfabeten ****

Det här var den kortaste biografi jag läst faktiskt. Men det är ingen tvekan om att man förstår precis hur Agota Kristofs liv varit. Hon har ju skrivit trilogin Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen här. 

Och detta trots att hon, som lärt sig läsa på ungerska vid fyra års ålder, efter flykten måste bemästra ett nytt språk, franskan, något som gjorde henne till analfabet i flera år. Hon säger att hon skriver franska på sitt sätt, och kanske att det spelar in i trilogin, som jag upplevde helt klart annorlunda.

Holmström, Stefan: Lev och må, lille far **(*) Den här boken har marknadsförts som en bok om hur det var att ha en far som var psykiskt sjuk och legat på Umedalen på 50-talet. Men den handlar nog mer om författaren själv och hans uppväxt, kanske ett sätt att göra upp med den mobbning som tydligt inträffat. Som de flesta barndomsskildringar berättas den mycket rakt upp och ner och jag kände igen en hel del från min egen uppväxt. Berättat från barnets perspektiv har den intressanta infallsvinklar på hur ett barn uppfattar en psykiskt sjuk far.

Läst 2004

Kampusch, Natascha: 10 år i frihet ***

Flickan som tillbringade 3096 dagar i källaren hos sin fångvaktare. Något hon skildrat i boken 3096 dagar som jag inte läst. Men eftersom drevet efter Kampusch inte lagt sig, och hon nu skriver om det, läste jag den här boken.

Hon är fascinerande stark och skildrar omgivningens oförstående attityd på ett insiktsfullt sätt.

Kampusch skildrar hur konsekvenserna av de upplevelser hon varit med om får henne att reagera efteråt. 

Citaten längre ner skulle kunna anammas av många som suttit i ett känslomässigt, eller kroppsligt, eller fysiskt fängelse. 

Kampusch visar sig vara en mycket stark person, som ärligt bearbetat det som hänt. En förebild.

När fångenskapen var till ända blev det tungt att leva upp till de mest skilda personers behov, förväntningar och föreställningar. Jag trodde att det var min skyldighet, att jag måste förstå och acceptera vad andra ansåg rätt och riktigt. Följa den väg som de stakade ut åt mig, utan minsta aning om vart den skulle leda. sid 200

Till slut bestämde jag mig för att strunta i alla nya turer och avslöjanden och vilka reaktioner de än väckte. Annars skulle jag förr eller senare bryta ihop. Jag behöver inte svälja varenda giftbägare som hålls fram eller få skuldkänslor om jag vägrar svepa den. sid 202

Praktiskt tagen ingen har på allvar velat få veta något om mina ansträngningar att se positivt på tillvaron. Trots vad som inträffat eller kanske just därför. Vad finns det för lag som föreskriver att den som en gång lidit och farit illa måste stanna kvar i samma negativa spiral i alla sin levnads dagar? sid 202