Thórarinsson, Árni: Häxans tid ***

En blandning av det mystiska gamla och krasst nya Island. Precis det jag förväntade mig och ville ha.

En bra deckare som fått pris 2005. Fler av Thórarinsson måste översättas.

Den oborstade journalisten Einar löser mordgåtor på Island. Boken var riktigt kul här och var, jag drog på munnen ett antal gånger. Men sen var den dessutom spännande, jag var tvungen att läsa ut den omgående. Namnen är ju lite väl egendomliga men samtidigt ger de verkligen en slags exotisk touch till texten.

När slutet kom och allt uppdagades blev det lite väl enkelt och jag ryste till ett tag över innehållets lättsamhet. Var allt så utstuderat enkelt? Men jag fick som sagt det jag förväntade mig och ville ha så jag ska inte klaga.

Den ska tydligen komma som tv serie under 2012.

Tack Bazar förlag för rec. ex.

Läst 2012

   Ahlfors, Fredrik: Daniil Charms och jag ****

Det här var en riktigt bra skröna. Det var länge sen en bok kunde överraska mig så totalt. Både med stilen, väldigt lättläst men vältänkt om man säger så. Är allt skrivet redan? Svaret kommer i den här boken, nej! :

Ser att min arm är ett nät av svarta hopfogade bokstäver och jag kan se rakt igenom. Ett nytt skelett. Av text. Mitt kött är som genomskinligt glas. sid 145

Gripet ur sitt sammanhang, oförståeligt kanske? men när man läst då förstår man, jag lovar. Skrivandets våldsamma vånda?

Och sen formen, ingen direkt kronologi men klart och tydligt uttalat, dagar före, år före. Det gillade jag. Ibland läser jag böcker som kastar sig fram och tillbaka i tiden så jag blir yr och vet inte var jag befinner mig. Här blev jag yr av andra orsaker. Litterär lycka kanske?

Och så det skruvade, oväntade. Det är ju roligt att läsa det här:

- Läser du Daniil Charms?

- Det finns en intressant episod att läsa i den där. En god vän till Charms, en läkare, utarbetade under sin yrkesbana nyskapande och intressanta diagnostiska metoder. En av dem går ut på att man först placerar ett fat med vatten under den sjukes säng. På kanten av fatet fäster man sedan papperslappar med nedskrivna diagnoser. Slutligen placerar man ett tänt ljus på vattnet som får flyta omkring fritt och så väntar man tills en lapp tar eld.

- Och diagnosen är ett faktum?

- Just precis. sid 18

Och alla korta texter som Jelinek översätter, de var så bra. Måste läsas på plats för att förstås.

(Och blommornas växande på graven, jag ryser!) 

En välskriven, humoristisk bok med eftertänksamma meningar. Handlingen betyder egentligen ingenting men fungerar fullt ut ändå. Allt finns där, i texten.

Kanske är följande citat författarens programförklaring, han bejakar den i sin bok.

Jag försöker bejaka mina ingivelser. Folk har svårt att hantera det oväntade. Att göra aktiva val är att leva innerligt. sid 25

Tack till Trombone förlag för rec ex.

Läst 2011

   Erixon, Peter Lucas: Silversnöret ****

 Jag får ett stort brev med böcker från ett, för mig, relativt okänt förlag. Jag plockar upp en av böckerna och börjar läsa. Och vem kan motstå början.

En kraftig vind går genom granskogen, trädens barrnålsarmar lyfts dröjande och långsamt så att det ser ut som om skogen stod under vatten och dess osynliga massa fyllde ut tomrummen.

Vinden, overklig, är ur det gamla

Ett blekt ljus lyser in någonstans ifrån, men skogen är stor och kan inte upplysas annat än bristfälligt och fläckvis.

sid 9

Något egendomligt händer, jag kan faktiskt inte sluta läsa.
Här kan man tala om det där hörnet av verkligheten som ses genom ett temperament. Men gör det till två hörn så kommer sanningen närmare. För här skriver en författare en text som jag har en känsla av att ingen petat i. Den är dels strikt protokollföljande, detta har tydligen hänt. Linneas liv finns numera mellan dessa pärmar och glöms inte. Påminner om Ulla Bolinders deckare, Anita Salmonssons Lubboträsk och Bo R Holmbergs första böcker om Morell. Dvs den sortsens böcker jag gillar.

Men sen är den så mycket mer. Den är poetisk och det finns meningar som solitärer, utan annan innebörd än som det verkar, vara vackra. Och så finns det meningar med djup mening. Poesin blandas med sig själv.

Och den är spännande, trots att mycket upprepas, vilket jag brukar bli less på efter ett tag. Men här känns det liksom hela tiden nytt, jag fattar inte hur Erixon bär sig åt. Kanske att han inte är sensationslysten, det är inget skvaller han förmedlar utan det där hörnet av verkligheten som alla människor har inom sig; historien som kan berättas. Här skildrat med stor respekt.

Jag måste  bara citera några meningar:

Hon hoppas.

       Innerligt, kanske hatiskt.

       Hon hoppas åtminstone innerligt och fruktansvärt. sid 109

Det kan av ett minne nämligen aldrig någonsin bli ett tomt utrymme.

       Där något har hänt finns alltid något kvar.

       En ristning. Fragment i alla fall. Förlopp som går att beskriva. sid 183

Vägen är tom, inga andra fordon syns till.

   Sommarhimlen ovanför dem, det skira underliga ljus

som faller ur en himmel på den breddgraden den tiden på året. sid 194

De som inte längre är i tiden, i människotiden, är borta.

   Var samlas de?

Kanske i gryningen, i vårarnas isljus som skiner.

  Det blänker i de sista issträngarna på ängen i april.

Talgoxarna klipper med sina små näbbars saxar, blå skuggor skimrar.

Domherrarna syns vid påsk och vårfullmånen stiger. sid 289

Ett mord begås och beskrivs, varvat med vackra meningar. Punkt. Jag är tagen.

Tack till Trombone förlag för rec ex.

Läst 2011

Kjersen Edman, Lena: Böcker som samtalar ****

Begreppet intertextualitet myntades av den bulgarisk-franska litteraturvetaren och psykoanalytikern Julia Kristeva på 1960-talet för att beskriva hur texter går i dialog med varandra, antingen medvetet eller omedvetet. VK

Det här är ett ämne som verkligen intresserar mig. Därför ville jag såklart läsa Böcker som samtalar av Kjersen Edman. När jag fått den som recensionsexemplar läste jag den tämligen omgående och tänkte låta den ligga till sig och läsa den en gång till för jag gillade den så mycket. Men tiden räcker inte till så därför skriver jag om den nu istället.

Boken är skriven på Kjersen Edmans vanliga sätt, en stil mellan tal och skrift. Det går hela tiden att höra hennes inspirerande röst i texten. Och hon tar upp massor med exempel från dåtid till nutid. "Litteraturen lever av litteraturen" de orden är verkligen sanna i diskussionen om intertexter. Någon som läst en hel massa och sen själv ska skriva är naturligtvis påverkad av allt som finns lagrat i tankarna. Och dessutom har jag en känsla av att det finns eviga sanningar som dock kan tolkas olika utifrån en människas egna erfarenheter.

Avsnittet om Hjalmar Söderberg fann jag extra intressant då flera författare försökt sig på att tränga in i texten med nya verk, Ekman, Mordets praktik t.ex Spännande. Osv. Osv.

Boken är skriven på ett sätt som kanske skulle kunna kallas lite ostrukturerat men jag ser bara inspirationen bakom. Både Bernur och västerbottens kuriren recenserade och hade en del kritik att komma med. Bernur hittade en del sakfel (vilket jag också gjorde för inte skrev Strindberg Inferno 1998?) och VK tycker att det är en bok om "allt och ingenting".

Att den skulle ha varit skriven på ett annat sätt (?). Det tycker inte jag. Verkligen inte.( Kanske att den skrivits i all hast eller enbart på inspiration, den borde i alla fall få läsarna att bli sugna på att veta mer och kanske förstå; varför känns vissa böcker mer eviga än andra? För att många eviga sanningar dyker upp i olika klädnader i dem förstås!)

En mer teoretisk bok om intertextualitet bör skrivas av någon annan. Den här är full av nya och gamla texter i böcker som jag bara vill kasta mig över och läsa!

Och det intertextuella kan finnas där du minst anar det:
Och genom kroppen far en isande virvelvind, ett litet djur av smärta som kittlar det allra innersta av ditt hjärta. sid 112

Jonas Karlsson, Spelreglerna

En intertext från Hjärtdjur? Karlsson samtalar med Müller? Jag skulle inte bli förvånad om det verkligen är så. Och då ger det ytterligare en dimension till just ordet hjärtdjur som jag hade lite funderingar kring när jag läste boken.

Och så går texterna, orden, sanningarna vidare. Som tankar som vindlar sig runt och hittar nya tankar att länka samman med. Precis så skriver Kjersen Edman. Precis det gör den här boken så himla bra!

Tack BTJ för recensionsexemplar!

Läst 2011

   Bolinder, Ulla: Domslut****

Bolinder skriver annorlunda. Hennes Utsaga läste jag för ett tag sen och tyckte mycket om, men Domslut är helt klart ännu bättre.

Gillar du Leif G W Persons TV-program, då gillar du de här böckerna. För det här är en kriminalroman som handlar om polisarbetet. Här får verkligen de inblandade komma till tals. Människorna kring den som är försvunnen/död/borta väver tillsammans med polisen en väv som till slut avslöjar förövaren. Och i dessa intervjuer och förhör träder en förklaring fram, inte bara varför utan också hur sanningen kommer fram.

Även om den här boken har mindre av avslöjande reportage i sig än Utsaga så lyckas den på ett nästan kusligt enkelt sätt beskriva olika företeelser i samhället. Och jag känner mig engagerad när jag läser, det här är inte underhållning som glöms bort efteråt, det här är bearbetning av läsarens moraliska och etiska dolda djup. Inget serveras direkt, tänk själv! Ah, det gillar jag.

Jag sträckläste den här boken, den var så spännande. Ja, det är nog en av de mest spännande kriminalromaner (!) jag läst på lång tid. Jag lämnade direkt över den till min man. Och jag kommer att läsa Bolinders andra böcker också, i väntan på ännu en ny kriminalroman.

Tack till förlaget: Ord text mening för recensionsexemplar.

Läst 2011

Produktblad om Domslut från förlaget, här

Pressmeddelande om Domslut här

   Sansom, Ian: Fallet med de försvunna böckerna ***

Den här boken gav sig nog ut för att vara nånting annat än den var. Jag trodde allvarligt att det skulle bli nån slags filosofisk diskussion om böcker men efter det här citatet skulle jag ha gett upp om det inte varit för att jag bett om att få läsa den:

Israels problem var att han hade läst alldeles för många böcker.

Böckerna hade förstört honom, de hade fått hans hjärna att koagulera som grädde som glömts kvar en varm sommareftermiddag eller ägg övervispade med smör. sid 13

Sedan barndomen hade Israel plågats av en rädsla för att bli fast någonstans utan att ha några böcker med sig att läsa, en fruktansvärd fasa.... sid 119

Javisst, där känner alla som föll för titeln igen sig, (och det avsnittet renderade den tredje stjärnan) men det har inget med handlingen att göra. Dessutom är det är helt overkligt att bo i ett hönshus (?) och persongalleriet skulle passa i en komedi á la "Em till ården".

Ok lite signerade, antika värdefulla exemplar dök upp mot slutet och piggade upp litegrann, men resten, nej. Det kommer fler böcker om Israel men jag de får nog vara för min del. Det här är helt enkelt inte min sorts humor, bara att acceptera.

Tack Massolit förlag för recensionsexet som jag läst sent omsider.

Läst 2011 

   Borchert, Wolfgang: Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama ***

Från baksidan:

Borcherts verk är ett brinnande pacifistiskt manifest, ett av världens främsta pacifistiska dokument.

Tråden som löper igenom hela detta författarskap heter smärta och förtvivlan. Och ändå vill Borchert förmedla ett hopp - om vi slutar att hata och förgöra varandra så finns det ett hopp.

Perenn förlag var så hyggliga att de skickade mig den här boken (tack!) eftersom jag genast blev intresserad av den vid en titt på deras hemsida. Och jag kan starkt rekommendera den. Novellerna är skenbart lättlästa men berör med just smärta och förtvivlan. Om natten sover råttorna, Brödet och Maskrosen stannade kvar.

Dramat var också riktigt bra, ínnehöll väldigt mycket tänkvärda tankar. Jag såg det spelas upp inför mina ögon, i svartvitt!, medan jag läste det.

Översättaren skriver att

 Det har ibland sagts att formen inte alltid är i nivå med budskapets angelägenhet i Borcherts verk, eftersom han inte fick någon tid att finslipa den. [..] Nu när

många år har gått sedan Borchert skrev sina intensivt glödande texter märker vi att ingenting i själva det konkreta uttrycket falnat eller förlorat sin kraft.

Heinrich Böll skriver i efterordet att Brochert i novellen Brödet:

...berättar genom att skildra.

Och där ligger kanske hemligheten i den här boken, texten är inte sönderstylad som många texter är idag, utan den skildrar helt enkelt ett raseri över krigets vanvett, utan bedövning, bara med realismens skärpa. Den kändes märkligt modern i sitt uttyckssätt. Kunde inte en ung arg man idag tänkas ge ut en likadant skriven bok på eget förlag? Utan några språkpoliser i sikte.

Rekommenderas både som tidsdokument (vilket tyvärr skulle kunna behandla även vår tid på  många håll i världen) och som novellsamling. Dramat är en stark bonus!

(Kanske att jag kände lite oklarheter i varför krigets för-alltid kärnfråga tog död på hans närmaste och kanske att just den frågeställningen ger ett svar på varför översättningen dröjt så länge....? Precis just där tvekade jag och även novellen Det här är vårt manifest, där Tyskland nämns lite väl frekvent. Det blev lite väl mycket ärans och hjältarnas språk även om det kanske (kanske?) är ironiskt menat....)

Läst 2011

PS. Den numera, tyvärr, nedlagda bloggen Amoroso har ett inlägg om denna roman här
Jag tänkte faktiskt när jag läste boken att särskilt  novellerna skulle vara bra att använda i undervisning.

amoroso

   Tegenfalk, Stefan: Vredens tid ***

En bra deckare var det här, jag håller med Yukiko Duke som säger på omslaget:

Det här är verkligen en rafflande historia.

Jag har skrivit en anteckning efter varje fjärdedel av boken, den som kan vill och orkar är fri att läsa det längre ner.

Boken är befriande stereotypiskt skriven. Och hur menar jag då? Jo, den innehåller så många olika intertexter från andra deckare, medvetet eller inte, att det faktiskt blir riktigt underhållande läsning. Början var lite trög tyckte jag, särskilt språkligt sett men sen kom jag på att det här är ju kul ju, trots att hela historien bara är jättesorglig. Och då lossnade det. Lägg därtill till att boken faktiskt är både spännande och lättläst så blir den riktigt läsvärd.

Titeln Vredens tid är mycket passande. Men det jag kan känna är att vreden mot brottet/brotten inte riktigt kommer fram. Det finns ju en tragik i det hela som inte ens upplösningens tapetserade väggar kan tillfredsställa. Och sista styckets meningar var ju bara egendomliga, hur var och varför säger jag bara....... 

Anteckningar vid varje 100-tal sidor. Obs kan innehålla spoilers!

Efter 100 sidor (av 400) är den här boken fullspäckad med deckaregenreklichéer.

Först en blandning av Leif G W och Kallentoft. Vilket inte gjorde mig imponerad. Visst, vi lever i intertexternas värld även vad det gäller deckare men kom på nåt nytt! Tänkte jag.

Sen tre snabba mord och Gåtorna, dvs den medicinska, komplicerade: injicering av okänt (nåja) preparat, och sen den seriemördarvibbarmateriella, mystisk liten grej, lämnad här och var men alltid i anslutning till mordplatserna. Och så, det kursiverade: mördarens tankar. Eller vem det nu är som står bakom kursiveringarna.

Och den gamle utredaren med defekter och den unga snygga assistenten med en enda men stor defekt, överklassbakgrund.

Alltså borde jag nu lägga undan boken, men, tyvärr har den fångat mig! Jag fortsätter!

Och omslaget, blodsdropparna, ah, de känns ju under fingertopparna!

Efter 200 sidor (av 400) är det mer Leif G W, det  dyker upp  en skepnad som är Bäckman. Och Bill och Bull såklart. (Knoll och Tott?) De som kommer att lösa fallet blir avstängda (sker mest i filmade deckare iofs) och faktiskt, jag blir tvungen att dra på munnen ibland. Lite humor skadar inte. Sägs det.

Lite våldsamt våld som gör sig bra när (om) boken filmas skildras också. Och utredningen går vidare.

Efter 300 sidor (av 400) har boken tre förtjänster, den är faktiskt spännande även om den här delen knappt rör utredningen direkt känns det som. Sen är den fortfarande och ökande rolig. Jag skrattar tyst för mig själv eftersom det är mitt i natten när jag läser. Och sen är det ännu mer intertexter till andra deckare. Hade jag varit en mer flitig deckarläsare än jag är skulle jag säkert ha upptäckt ännu mer, men Stieg Larssons nördiga hacker dyker upp och antingen vet författaren en massa om intrång eller så är det bara fiktion men jag orkar liksom inte läsa det. Sen är det Leif G W igen, här ser man inte runt hörn utan:

Han var aldrig rädd för att sträcka ut ett arbetspass och hade en märklig förmåga att kunna ser över krön trots bristen på fri sikt. sid 296

Kul!

Och faktiskt, studierektorn (Arvidsson) dök upp i tankarna också.....från länge sen.

Och sen är det inte kurder utan islamistiska terrorgrupper, fast jag har ju inte läst Holmér iofs. :-)

Sen tycker jag att språket växer allt eftersom, var författaren slarvig i början? I vart fall kommer slutet att få en viss betydelse för om det blir ett + för den här boken. Jag läser vidare.

Efter 400 sidor (av 400) måste jag säga att boken tyvärr mattades på slutet. Mördaren var ju uppenbar hela tiden egentligen genom sina kursiva tankar, vilket jag inte har nåt problem med, så det enda som återstod var ju att knyta ihop säcken vilket ju inte innebar några överraskningar direkt. Men som helhet var boken riktigt bra och jag bestämde mig genast att även läsa Nirvanaprojektet, så det blir så småningom.

Läsutmaning Bokcirkelonline

Läst 2011

Tack Massolit förlag för rec ex. Utan er skulle boken förblivit oläst.