Starobinets, Anna : Den levande ****

Jag läser ibland dystopier. Och direkt jag läste om den här boken blev jag intresserad. Och faktiskt, jag blev fängslad när jag började läsa. Jag var bara tvungen att fortsätta. Jag ville veta, även om jag inte riktigt förstod. Veta allt om Zero, Den levande, Cracker osv.

Det här är en dystopi med klar förankring i vår tid, facebook är den tekniska grunden för att det ska fungera och det vi (nutidens människor) verkar ha som högsta dröm blir verklighet. En slags reinkarnationsreligion som hela tiden pulserar med gamla själar i nya kroppar. Evigt liv; endast några sekunders död, och sedan landar du i en annan kropp. Det är bara vi, de tre miljarderna. Vi har dragit vinstlotten och lever vidare. Med våra minnen. Men till vilket pris?

Här finns påtagliga referenser till religionen. Är Zero en frälsargestalt, kommen som ur en jungfrufödsel? Är den trehövdade gudens fågel en bild av den helige ande? Är det primitiva behovet av att slutligen be så allomfattande att det inte går att kväva?

Ett är i alla fall säkert, Starobinets har läst sin bibel.

Under tiden jag läste var allt så självklart, men nu känns det som att jag borde läsa om boken för att förstå allt. Ge mig facit känns det som.

Boken lämnar kvar en kall, sorgsen, av insekter klibbig känsla. Jag vill inte att det ska bli såhär. Och i och med att jag tänker det har författaren lyckats, Starobinets ger mig en sannolik (?) glimt av en fruktansvärd framtid. Den känns inte så overklig trots allt.....

Kort sagt, det här är en otroligt intressant och spännande bok som rör om i våra (oskyldiga) FB-vana hjärnor. Den liknar inget annat jag läst och den fick mig att skärpa mig till det yttersta. Jag skulle vilja analysera den och därmed (kanske) kunna förstå den. Men nöjer mig med att säga, känner du dig koncentrerad så läs den! Älskar du dystopier så läs den. Förstår du den fullt ut, grattis!

Tack till Coltso förlag för denna ovanliga bok.

Lär mer om boken här

Läst 2013

   Perec, Georges: Rummets rymder *****

Spontanitet, nyfikenhet, utanförboxentänkande, klurighet, humor och ovanlighet genomsyrar den här romanen. Dessutom självklarhet för det är ju såhär härligt vrickat livet i rummet är.

Jag har varit så nyfiken på Perec men inte kommit mig för att läsa något tidigare. Men nu har jag gjort det och jag gillar verkligen. Jag känner mig besläktad med Perec. Hans tvära kast. Och han har så många goda idéer, att t.ex besöka sina grannar och se efter vad de har på sin vägg, som då är baksidan på min vägg......funderationer jag kunde ha haft när jag bodde i lägenhet för många år sen. Och lyssna på det här:

Platserna:

(Anteckningar för ett pågående arbete)

1969 valde jag i Paris tolv platser (gator, torg, korsningar, en passage), antingen platser där jag hade eller platser jag drogs till av särskilda minnen.

Jag har företagit mig att, varje månad, beskriva två av dessa platser. Den ena av dessa beskrivningar görs på plats och är tänkt att vara så neutral som möjligt: [...]

Den andra beskrivningen görs på ett annat ställe än själva platsen: jag anstränger mig då att beskriva platsen ur minnet[...] sid 81

De som genast gillade det här uppmanas att läsa fortsättningen själva.

Och hör här:

Jag har inte mycket att säga om landsbygden: landsbygden existerar inte, den är en illusion. sid 101

Hm, tänker jag som är uppfödd på landsbygden. Men sen beskriver Perec landsbygden på ett så precist sätt att jag häpnar. Och då är det ändå den franska landsbygden!

Min slutsats är, den här boken är precis i min smak. Och jag undrar om Perecs andra böcker är lika bra? Jag måste bara läsa fler.

Tusen tack Modernista för ett femstjärnigt rec.ex.

   Levlin, Kurt: I en av gungorna sitter Anna ***+

2013 års första bok blir en ungdomsbok. Skriven av den mångsidige författaren Kurt Levlin.

Jag är ju inte direkt någon ungdomsbokläsare men den här boken är annorlunda mot andra ungdomsböcker jag läst. Den är väldigt lågmäld, till synes mycket spartansk i både språket och händelserna, men ändå känns varje ord välplacerat.

Samtidigt är den inte mästrande eller politiskt helt korrekt eller urflippad. Det här är en helt normal tänkande ensam och grubblande pojke som finner sig själv. Utan åthävor.

Jag tror att den här boken fyller ett tomrum bland ungdomsböckerna idag. Den är lättläst, lätt att förstå och ger en slags känsla av acceptans för hur de pojkar (och även flickor) som senare blev författare var som barn. Och i alla åldersgrupper finns dessa blivande författare (?) och tänkare som kommer att tillföra samhället det som också behövs, ordens makt och tankens frihet.

Jag gillar även omslaget, det väcker nyfikenhet, intresse. Vad har hänt med Anna som lämnat gungan mitt i rörelsen? En bild av hur något kan förändras i ett nu, en insikt som slår en människa som plötsligt går från en nivå till en annan? Som plötsligt ser att den tomma gungan innebär möjligheter, inte svek. En acceptans som fyller tomheten och låter gungan långsamt sakta in. På egen hand. Utan Anna.

Och det är även en kärleksförklaring till skrivandet, som när pappans inspiration flödar och faller som ett regn över tangenterna. Jag vet inte men jag tror att författaren är synlig i sitt verk både här och var. Och ger en rättvis bild av skrivandet. Till alla de ungdomar som sitter bland orden och längtar att få till meningarna som ska nå ut till andra.

Romaner, novellsamlingar, poesi, ungdomsböcker. Levlin är som sagt mångsidig. Jag har haft förmånen att följa hans författarskap och har gillat allt han gjort men novellerna bäst.

Den här, hans första ungdomsbok, är skenbart enkel men de som skulle gilla den mest är nog den vana läsaren. Levlin går ett steg längre och delar med sig av skrivandet. På ett subtilt sätt kanske men den som känner sig själv, vet vad det handlar om.

Tack för boken!

Jag hoppas verkligen att det kommer mer av Kurt Levlin

Läst 2013

Adlibris

   Kvant, Christel: Resan till Ribston ***

En feelgood som jag verkligen tyckte om. Faktiskt. Kanske för språkets skull. Det bjöd inget motstånd direkt, men var ändå välskrivet. I rasande fart for blicken över sidorna och den snuddade vid politik (fabriken), klass, konflikter, arbetslöshet, dagens unga kvinnors rätt att ta för sig, gamla kvinnors rätt att åldras och dö, (jag fick faktiskt blanka ögon när Gunilla tog hand om sin döda anförvant.)

Jag gillade det nygamla huset, katterna, även den nervätande, trädgården och omslagsbilden.

Generationsroman, javisst kan man kalla den det. Och Gunilla är en kvinna som en kvinna i den åldern inte alltid är, men bör vara. Glad, hjälpsam, företagsam, sköter hushemträdgårdman. Och den äldre generationen. Samt är superskicklig på sitt jobb. Allt en feelgood ska ha.

Men jag undrar jag, om det kommer en fortsättning, vilken sorts Gunilla den skulle handla om? Den som ska lära sin omgivning att ingenting är som förut? Vore kul att se hur hon klarar det? Med bravur kanske.....hoppas jag. För jag gillar Gunilla. Hon är rar.

Läst 2012

Tack W&W för recensionsex.                  

   Aleksijevitj, Svetlana: Kriget har inget kvinnligt ansikte ****

Aleksijevitjs bok brinner, det är både krigets eld och minnets eld, och därför smärtans eld. Det känns att här kommer jag att möta något oändligt ofta skildrat, men beskrivet på ett helt annat sätt. Bara sättet att bygga upp boken är annorlunda, kvinnoröster hörs, öppna osminkade ärliga. Och så namnet och graden. Graden som känns så manlig...

Den här boken måste läsas med omsorg, och det innebär några sidor åt gången. För hur ska jag annars kunna skilja rösterna från varandra?

När en människa blickar bakåt vill hon därför inte bara berätta om sitt eget liv, utan också försöka nå fram till själva tillvarons gåta. Hon vill försöka finna ett svar på sin egen fråga "Varför hände detta mig?" Hon ser på allt med en blick aom tar avsked och är lite sorgsen...Nästan som om hon redan befann sig på andra sidan.... sid 16

Men berätta kan jag inte. Jag orkar inte...Då skulle jag bli tvungen att genomleva alltsammans en gång till. sid 17

Människan är större än kriget...

Det hon minns är just det som gör henne större. [...] Det kan inte hjälpas att ondskan är förförisk. Den är mer omväxlande än godheten. Mer lockande. sid 17

Aleksijevitjs beskriver i början en slags bakgrund och tar även in det som censurerades när boken först gavs ut 1984.

Och hon beskriver boken som är full med punkter ... (vilket jag personligen verkligen gillar) och skriver:

Jag blev övertygad om att jag nu var dömd till att för evigt skriva vidare på mina tidigare böcker. Inte att skriva om, utan just skriva vidare. Man sätter en punkt, och plötsligt har den förvandlats till tre punkter... sid 29

Kriget har inget kvinnligt ansikte. Men det har många hörn av verkligheten, sett genom (i detta fall ett kvinnligt)

temperament.

Tack till Ersatz förlag för rec. ex.

   Klaussman, Liza: Tigrar i rött väder ***

Det var ett bra tag sen jag läste en liknande bok. Men jag känner igen att jag läst väldigt många liknande under årens lopp.

Här böljar historien fram och tillbaka i tid och rum. Personerna spatserar omkring och får komma till tals med egna kapitel. Och själv spatserar jag genom boken, som är en slags antideckare, med ett iofs överraskande slut, men utan riktig.....substans. Här finns inget att citera eller ta till sig.

Men ändå. Direkt jag började läsa ville jag läsa mer. Jag blev intresserad, och det händer inte ofta nu för tiden. Jag kan känna Oates i själva historien men personerna lever sitt liv utan riktig närvaro. Jag borde känna nånting när jag läst klart, men boken berör mig inte. Jag blev nyfiken och nyfikenheten blev stillad, men under ytan var det tomt. (Jag var också nyfiken på titeln och fick även den nyfikenheten stillad, och tja, där tog alltså historien sin början.)

Däremot var det väl spenderade lästimmar, en bra, välskriven historia som ändå tilltalade mig. Läs den gärna!

(Jag läser ju sällan baksidestexter osv. men nu ser jag att Klaussman är journalist. Och faktiskt, är inte det här nästan ett reportage? Utan strykningar)

Tack Modernista för rec. ex.

   Camilleri, Andrea: Utflykten till Tindari ***

Montalbano har jag ju sett och hört i TVserien. Han hör inte till mina favoriter direkt, fast jag har ändå sett en del avsnitt. Jag har haft svårt för Catarella som ska verka helt förvirrad, och att Montalbano själv är så vresig. För att inte tala om åklagaren Tommaseo "som kör som en drogad hund." Det kommer inte riktigt fram vilken hyvens kille han är, Montalbano. Det jag gillat mest har nog varit att höra språket. Kul har jag inte tyckt att det varit, bara krystat.

Nu när jag läser boken skrattar jag flera gånger om. Den innehåller verkligen humor, och är mycket bra översatt, det är jag övertygad om. Den lyckas fånga Montalbanos personlighet på ett helt annat sätt än TVserien gör. Kanske har jag sett det här avsnittet, vem vet. Jag tycker avsnitten i TV serien är mycket lika varandra. Men i boken upplever man så mycket mer. Där framstår Montalbano som nästan asexuell. Det framgår inte riktigt i filmerna men det är klart, kvinnorna är sköna som bara den, men Montalbano fokuserar enbart på lösningen av brottet. Annars har jag inte riktigt gillat kvinnosynen men det är alltså Montalbano oskyldig till i alla fall...

Jag sträckläste den här deckaren som jag aldrig skulle ha läst om jag inte, helt oväntat, fått den som recensionsex av Modernista. Tack för det!

Läst 2012

  Boström Knausgård, Linda: Grand Mal ***

Att läsa noveller. Antingen är det en längtan hela tiden till nästa, se Bland träden, eller så är det inte en längtan till nästa, som i den här boken. Visst, novellerna var bra, lite varierade sådär. Många ord. Men välskrivet.

Men så plötsligt inser jag att det här är ju Knausgårds kone. Självklart, jag borde ju ha tänkt på namnet. Och jag googlar och inser att jag missat poängerna, att hon är Knausgårds fru och att Knausgård har skrivit om sin fru. Så att alla ska veta allt om henne. Och eftersom jag läst bara 10 sidor i Min kamp no:1 (vilket jag iofs gillade) vet jag ju ingenting. Nu borde jag ju läsa om alla novellerna och fundera över om de verkligen möttes på ett tåg eller om det verkligen är upphittat eller ett fall för KO den där babyvakten...

Men ärligt talat, så många böcker så lite intresse för omläsning. Så jag tar med mig bokens stämning, den känns kodad; jag skriver det ni vill läsa men mellan orden vibrerar ett rop från författarens innersta, mitt sinne är öppet men

kamouflerat.

Skriv mer Boström Knausgård men fortsätt kamouflera det noga. Det kan du göra, i din egen rätt.

Tack Modernista förlag

Läst 2012