Modiano, Patrick: För att du inte ska gå vilse i kvarteret ****

Som vanligt, en bok av Modiano. Samma dunkelhet och minnesdiskussion, alltid en kvinna och samma våningar, liknande kvarter. I den här boken, som, som sagt, var sövande lik flera andra av Modiano, hade ändå något som stack ut; titeln.

För att du inte ska gå vilse i kvarteren var länge gåtfullt tills det visade sig att ett barn var med i historien. Då känner jag likheten med Ferlins dikt Du har tappat ditt ord. För som alltid letar någon efter någon. Papperslappen är borta men den som skrev den är en realitet, att minnas och bemästra.

Jag erkänner att jag skriver i gåtor, men boken bör läsas och då finner man förhoppningsvis ett slags svar.

Läst 2016

Läs även Carl Johan Malmbergs utmärkta recension här

-------------------------------------------------------------

Sverige i boken

Ibland fördes man på avvägar: "Astrand" ledde till Sverige, och flera personer med det namnet fanns i Göteborg. sid 61

   Habila, Helon: I väntan på en ängel ****

Du kan inte ge mig mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter tillhör mig

Du kan inte ge mig det som tillhör mig. sid 234

/citat från Fela Kuti i en av hans sånger/

Den här berättelsen försöker fånga stämningen under de åren, särskilt Abachaåren: förtvivlan, frenesin och det envis hoppet, men framför allt den syrelösa, fängelseliknande anda som var karakteristisk för de åren. efterord sid 237

Ja, men det är även en bok om författarskap och skapande, om Lomba som skriver kärleksdikter i fängelset, till fängelsedirektören som presenterar dem som sina egna för sin kvinna. Om Lomba som kallas nobelprishoppet (sid194) men som inte kommer att kunna ge ut sin roman, ej heller anmäla den till Commonwealth Literary Prize eftersom Nigeria avstängts från Samväldet.

Har Teju Cole läst Helon? Självklart, det märks i Coles bok Varje dag är tjuvens dag. Det finns flera beröringspunkter, men jag är nog mest nyfiken på Badagry, slavmuséet, som både Cole och Helon skriver om. Betyder det att tystnaden kring slaveriet håller på att hävas? Det är sällan det nämnts i den afrikanska litteratur jag läst. Det måste ju vara ett gigantiskt sår i afrikas historia, kanske har det läkt så pass att det börjat klia och kännas i huden på alla dessa vars anfäder måste ha försvunnit över havet till amerika? Och börjar kräva att få berätta sin berättelse.

Lomba skrattade hackigt. Låsen och kedjorna hade gjort honom mer skakad än vad han trodde var möjligt. James lektion är rakt på sak och verkningsfull, som ett slag i magen. sid 203

Läst 2014

   Skräpliv. Rumänska berättelser ***

Noveller av Rumänska författare. Både män och kvinnor. Längst bak i boken, en beskrivning av författarna och deras produktion.

Jag önskar att jag fäst mig vid någon novell så pass att jag velat läsa mer av just den författaren, och antecknat hens namn. Men faktiskt inte. Var jag trött när jag läste eller har allt det skrivna påfallande likheter? Jag minns ingen särskild stil eller något särskilt innehåll. Bara att de kvinnliga författarnas ton ljöd lite klarare. Och stannade kvar lite längre.

Eller är det så att när jag väl läst Herta Müller har jag nått vägs ände?

Läst 2015

---------------------------------------------------------------------------

Sverige i boken:

"Hjärtekrossaren och snyggingen i deras grupp fann en svensk kärring vid Svarta havet," sid 195

"Lägenheten  var sedan länge nationaliserad, ägarna hade hoppat av i Sverige men inte återvänt för att göra anspråk på den." sid 235

   Oates, Joyce Carol: Karthago ****

   Rogan, Charlotte: Livbåten ***

En hyllad bok som hörde till det lättlästa slaget. Den var inte riktigt vad jag väntade mig, men när jag väl såg bort från det så var den riktigt bra.

Den var spännande och välskriven, nästan lite deckarkänsla men tyvärr också lite feelgoodvarning. Jag menar, havet är kallt, kläder torkar inte så där på direkten och artigheten överlever inte många minuter under omständigheterna. Det är en del lösa trådar så nånstans måste författaren ha bestämt sig för en del två, där säkert en och annan av personerna mirakulöst dyker upp igen. (Fortsättningen kommer mycket riktigt 2016!)

Min lite kritiska hållning kan också bero på att jag faktiskt inte gillar att läsa om båtar och hav och framförallt inte fiske, vilket det ju var minimalt av här, men ändå det som höll folk vid liv.

Boken inbjöd till sträckläsning och det är väl ändå en bra debut av författaren.

Boken ges ut på ett relativt nytt förlag, Bookmark förlag, som verkar riktigt intressant.

Läst 2014

Tack Bookmark förlag

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sverige i boken:

"Jag är den ende här förutom Hardie som kan något om båtar", sa mr Nilsson och berättade att han hade växt upp i Stockholm där båtar var lika vanliga som bilar. sid 32

   Kelly, Erin: Grenar av gift ***

Ibland längtar jag efter en bok som koncentrerar sig på ett språk och använder det för att människorna som finns med ska kunna gå runt på sidorna likaväl som i ens eget huvud. De ska helt enkelt få liv. Dessutom ska de börja leva, fortsätta leva och till slut börja dö eller dö. Men de ska finnas, om ni förstår hur jag menar.

Erin Kelly är en helt ny författare för mig. Var jag snappade upp det här tipset har jag ingen aning om, men Kellys sätt att skriva stämmer in på det jag skrev ovan. Det var ett tag sen jag läste den och fortfarande tänker jag på personerna och hur början ledde fram till slutet.

Jag gillade nämligen Kellys sätt att skriva, och beskriva:

Med den första riktiga solstrålen letade sig en ny våg av hetta genom den täta murgrönan utanför fönstret. Löven trycktes mot glaset, giftgröna, i samma storlek och form som människohjärtan. sid 219

Kelly jämförs med Donna Tartt och det kan stämma. Därför kan jag också känna att denna debutroman kanske är lite väl...ungdomlig (trodde aldrig att jag ens skulle  tänka tanken att nånsin skriva detta uråldriga ord) för mig (?)  så historiens plötsliga slut var lite väl...oväntat. Det moraliska dilemmat kanske är att omgivningen kan påverka en mer än man tror och att kärlek och hat är två sidor av samma mynt och om myntet plötsligt vänder på sig, tja då får en intressant och välskriven bok ett slut som bara sådär sätter punkt. Ett thrillerslut. Vilket jag inte var beredd på, läser sällan baksidestexter nämligen.

Jag tror jag kommer att läsa fler av Kelly, det var som sagt nåt med språket...

Läst 2014

 -------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sverige i böckerna:

Det var broschyrer från ställen över hela Storbritannien, ett universitet i Philadelphia, ett annat i Missouri och Uppsala universitet i Sverige. sid 223

Jag kände igen Uppsalasigillet på det översta sid 227.

   Barbara, Vanessa: Salladsnätter ***

En liten behändig bok med en lite annorlunda stil och ett lite annorlunda innehåll. ( som jag ju gillar). Många människor tränger ihop sig både geografiskt och på sidorna. Det borde inte behöva vara så komplicerat, en text att njuta av, människor med knepiga men intressanta intressen, ex.vis biverkningsstudier av läkemedel.( För många är det nog något som inte känns aktuellt men faktiskt, här passade det.)

Men det är komplicerat, varför måste någon dö? Är det här helt enkelt en deckare som förvandlat sig själv till en skröna, befolkad av alla dessa i grunden vanliga människor? Började allt med författarens önskan att skriva krim, och så tog det andra över? Jag vet inte men som deckare är den inte bra, som skröna lovande.

Lästa böcker 2014

_____________________________________________________________________

Sverige i boken:

Teresa hade hand om utskriften av dokument på främmande språk, hon renskrev bland annat formulär redigerade på franska, engelska, spanska, holländska, svenska och bulgariska, sid 104.

Den kvällen, medan maken läste de sista sidorna i romanen om bloddrypande skandinavier, sid 180

   Adichie, Chimanda Ngozi: Americanah *****

Det skrivs alltså fortfarande böcker som påminner om Brott och straff. Dvs där varje sida bjuder på något nytt, där upprepningar är ytterst sällsynta och där varje vändande av blad gör en förväntansfull.

En storartad genomgående genomgång av Nigeria och Amerika, av yta och innehåll, av ras och fördomar, av Obama och hans väljare, av hår och utseende, av kärlek och uppbrott, ja av allt det som ryms i och mellan dessa två länder.

(Dessutom är England med på ett hörn, och det är nog det enda som känns som det lilla extra som är med pga, ja jag vet inte varför egentligen. För att beskriva invandringspolitiken enbart eller?)

Och om litteraturen:
Han läste samtida amerikansk skönlitteratur, för han hoppades hitta en resonans, en fast form åt hans längtan, en närvarokänsla i det Amerika han var en del av i fantasin. Han ville få inblick i det dagliga livet i Amerika, veta vad folk åt och vad som förtärde dem, vad de kände skam över och vad som attraherade dem, men han läste roman efter roman och blev besviken: ingenting var drabbande, ingenting var allvarligt, och det mesta löstes upp i ironisk intighet. sid 320

Och om ras

Det enda skälet till att du säger att ras inte var något problem är att du önskar att det inte var det. Vi önskar allihop att det inte vore det. Men det är en lögn. Jag kommer från ett land där ras inte var ett problem, jag tänkte inte på mig själv som svart och jag blev inte svart förrän jag kom till Amerika. När man är svart i Amerika och blir kär i någon som är vit, spelar ras ingen roll när man är ensamma med varandra för då finns bara du och din älskade. [...] Och vi vill inte höra dem säga `men du ser hur långt vi har kommit, för fyrtio år sen skulle det vara olagligt för oss att en vara ett par` bla bla bla för vet ni vad vi tänker när ni säger? Vi tänker varför i helvete skulle det nånsin ha varit olagligt överhuvudtaget? Men vi säger aldrig ett ord om såna här saker. sid 361 f.

Jag säger inte att varje ord vibrerar i den här boken, men det rör sig och flimrar på i stort sett varje sida. Ifemelus män stiger in och ut ur boken och bidrar med sin omgivning för att tillföra berättelsen det som behövs. Och något är även fascinerande med bloggandet, alla som läser, som blir upplysta, som tänker till. Visst nuddar Adichie vid ett nytt sätt att förmedla det skrivna ordet här? Kanske tog det mer plats i början, som en idé men sen tog romanens form över helt? Och vad litar man mer på, en roman eller en blogg?

Jag rekommenderar också nummer 4/2013 av tidskriften Karavan. Där publiceras en föreläsning, för första gången översatt till svenska, av Adichie. Den finns också här . Mycket intressant!

När jag läst En halv gul sol förstod jag att Adichie är ett språkrör för Afrika, mot fördomar, rasism och enkelspårig litteratur. Jag är glad att se att hon håller fast vid sina åsikter.

Sverige i boken:

Selma Lagerlöf nämns vid ett tillfälle som en persons favoritförfattare.

Läst 2014

Läsutmaning Lyrans kvinnor 2014