Naseh, Negar: Under all denna vinter ****

En så annorlunda, så utlämnande, så egendomlig och sparsmakad bok. Så ytterst sällan det kommer en sådan här debut och dessutom, den andra delen med skrivprocessen. Jag tror att det finns böcker med ord och det finns böcker med tankar. Den här boken kommer fram ur det gemensamma arvet. Människans innersta mörker. Erfarenheter och tankar som litteraturen blandar till i ett inre som bara den som samlat och lagt på hög kan beskriva.

När jag läste boken var det som att lyssna till ett slags invärtes bultande från människans ursprung, med en igenkänning som jag inte förstod. Men när jag läste om skrivprocessen, något jag inte gjort på ett så öppet sätt förut, kände jag en slags lättnad, allt finns ju dokumenterat i dramerna sen tidigare, därför har det relevans än idag.

Måste citera nedanstående:

Det är som att titta in i en snökula. Vackert och klaustrofobiskt på samma gång ... Negar Naseh skriver att hon vill starta ett samtal om texten och det som finns under den och inte låtsas som om romaner liksom uppstod i ett tomrum. Och jag tror på inbjudan och på kontaktförsöket. Att det inte är menat som facit eller fälla. Det gör mig glad och vetgirig."
Victoria Greve, SR Kulturnytt

Riktigt bra!

 Cole, Teju: Öppen stad *****

2014 års första bok formade sig till att bli en riktig roman. En riktigt fullödig roman. Äntligen!

Jag gillar ju essäer och Coles debut är som en samling essäer med små noveller emellan. Men, och det är viktigt, den här boken är ingen novellsamling eller essäsamling, den här boken hänger ihop från början till slut. Tyvärr läste jag den i två omgångar eftersom lånetiden gick ut, och det innebar att början försvann i en slags minneslucka, men redan där fanns det meningar som stack ut.

När jag var barn i Laos fanns det en blind, kringströvande child, en man som vördades djupt för sina andliga förmågor. När han sjöng sina sånger ingav han alla åhörare en känsla av att de, genom att lyssna till honom, på något sätt hade rört vid det överjordiska, eller själva blivit vidrörda av det. sid 49

Jag var inte på humör för folk som försökte ta mig i anspråk. sid 53

Jag brukar ibland uppleva böcker som ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament.  Men här är det verkligheten, den stora verkligheten som ses, inte bara ett hörn. Och Julius har inget direkt temperament, han är en betraktare som ofta bara blickar ut över staden, nästan likgiltigt. Han ser och berättar om det, men jag upplevde en kyla i betraktandet som jag inte förstod till att börja med. Upptäckten av slavkyrkogården, hastigt berättat. Samma om Ground Zero, han betraktar gropen och går sen vidare.

Det hindrar inte att jag bara njöt av Öppen stad. Det är så mycket som är just öppet i den och som jag kan sakna i modern litteratur som bara vidrör världen som hastigast. Men här diskuteras allt möjligt. Resonemanget mellan Farouq och Julius på sidan 122-128 t.ex Mötet med rwandierna, och en sanning, enkelt berättat:

De var som vilka unga människor som helst. Och jag kände lite av den där mentala sammandragningen - stundtals omärklig, men alltid där - som inträffade så fort jag introducerades för unga män från Serbien eller Kroatien, från Sierra Leone eller Liberia. Det där tvivlet som sa att också de kunde ha dödat och dödat och först senare lärt sig hur man såg oskyldig ut. sid 165

Det jag funderade över, en ung man skriver sin debutbok, visserligen en bok om världens konflikthärdar men även om sitt liv, och inte en enda samlagsskildring. Kvinnorna är till största delen osynliga och lämnar honom. Varför? Det faller också på plats. Rasande skickligt gjort måste jag säga. För det är ju också en del av den här bokens budskap. Den verklighet som finns för oss som lever nu. Och det är ju trots allt det som världen uppmärksammar, män. Och en och annan äldre vis kvinna som inte hotar dessa män. De andra är bara en kvinnosyn att leva ut.

Dessutom har Cole lagt in, kanske "with a little help" från förlaget, den där scenen som kommer att göra sig så bra på film, där i parken, mot den blå himlen, helt oväntat.

Kort sagt: vill du verkligen känna på världens tankar, läs det här! Och inse att, om Cole lyckas behålla sitt enorma, vidöppna skrivande, kan Nobelpriset vara hans inom ett antal decennier.

Läst 2014

  Moggach, Lottie: Kyss mig först ***

En förutsättning för att kunna ta till sig den här boken fullt ut är att man har erfarenhet av Facebook. Annars är det risk att allt går en förbi och blir SF. Och då mister boken sin trovärdighet. De som hatar FB (aldrig provat det) kommer att bli ännu mer anti, och de som ser FB som en naturlig del av livet kan rycka på axlarna och säga, coolt. Men det händer då inte mig...

Fast allt det här skulle kunna hända, historien känns som en handledning till alla de kommande böcker som ska skrivas i ämnet. Den innehåller allt och rör sig mellan olika genrer.

med risk för att spoila skriver jag osynligt här nedan, markera om du vill läsa:

den berör dödshjälp både utifrån ett filosofiskt och etiskt/medicinskt perspektiv, förälders död i cancer vilket jag själv i alla fall ser som en egen genre så många böcker som kommit om det på sistone, exotisk miljö (som ju ofta finns med både i schlagertexter och populärkultur som ex vis Harlequin). Och så Facebook-genren som jag tror startar med den här boken, det är inget konstigt att en medelmåtta med övervikt (str 42, vilken gigant!) isolerar sig och spelar dataspel och skriver på mystiska forum. Så lever många idag. Och psykopaten som här använder FB som sin arena för att begå brott. Referenser till hippiekulturen, som ofta finns med i brittiska och amerikanska böcker. Alla får sin del av kakan. Och det känns såå tryggt och igenkännande. Men det är det där med FB som kan hålla undan en del.

Just det här genreöverskridandet gör boken väldigt intressant och spännande. Lägg till att inte ett enda ord som jag kunde se var felstavat (?) och karaktärerna visade sig vara levande när de väl kom ut ur datorn, så var det här en riktigt bra debut. Slutet var inte så lyckat iofs, lite abrupt men det innehöll de två karaktärer jag gillade mest så det var väl fint.

Tack Modernista för ett intressant rec. ex.

Läst 2013

Sverige i böckerna:

På sidan 251 nämns Stockholmssyndromet.

   Boström-Knausgård, Linda: Helioskatastrofen ****

 En rasande skicklig skildring av en persons psykiska sönderfall. Jag vet inte om Boström-Knausgård vill att det ska vara kontentan av boken, men så är min läsupplevelse i alla fall. Så många har försökt berätta hur det känns, att få psykbryt och leva med det och ätas av det. Men som sagt, här finns mer att hämta än hos de flesta.

Boken famnar mycket, en myt, en uppväxt, ett inskränkt, slutet sammanhang där religionen kräver och kräver. En längtan efter den frånvarande far som absolut inte kan ersättas av Gud eller nån annan. En katastrof helt enkelt som drabbar mytens grekisktalande inkarnation.

Det enda jag kan förnimma i den här boken är att den har ett slags agenda, allt utmynnar i en ring kring religionen, där i mitten finns den. Inte skildrad med hat men med obehaglig realism. Jesus brydde sig om de svaga men hans efterföljare har tänkt helt tvärtom, de bryr sig om sig själva på de svagas bekostnad. Kanske det är det boken betyder?

Det är i alla fall en av de få böcker som jag verkligen tror växer av en omläsning.

Tack Modernista för ett bra rec ex.

Läst 2013

   Boianjiu, Shani: Det eviga folket är inte rädda ****

En debut som jag genast ville läsa. Den tog sin tid och ibland uppfattade jag den ostrukturerad och t.o.m onödig i vissa partier. Lös i intrigen och berättelserna.

Flickorna kändes lika sexfixerade som pojkar som gör lumpen. Är det så eller blir de så eller blir inte boken bra utan dessa likheter? Ingår det i militärtjänsten, att bli som män för att kunna överleva mentalt? Och överlever egentligen män mentalt? Något svar finns inte.

Boken var tung att läsa för överallt kändes våldet och eländet även om det stod så mycket annat också att man ständigt kom tillbaka till att allt var helt naturligt, ett spel som har spelats i så många vidriga år och därför vinns ibland och ibland inte. Ingen vinner helt.

Intressant, javisst. Men stundtals förvirrande. Lätt att läsningen blev slarvig ibland.

Uppdatering: Jag har nu läst ett antal recensioner och uppmanar den intresserade att göra detsamma. Det jag upplever förvirrande och ostrukturerat är det. En samling noveller? Tack för den såhär efteråt. De tre flickorna får ingen briefing under tiden i armén, efteråt kommer verkligheten ikapp dem. Som den gör för pojkar också eller? Det känns som att ett feministiskt stråk (också) drar genom boken. Men det är en annan läsning.

Läst 2013

Sverige i texten:

Han hade lagt ganska mycket pengar på en paprikaskalarapparat

(i koppar, tillverkad i Sverige). sid 278

"Tror du att du kanske har drabbats

av Stockholmssyndromet?" frågade Lea sid 333

   Åkervall, Jenny: Jag tjänar inte ***

En omtalad debut som var helt ok. Men inte mer.

Den hade ett driv som gjorde att jag utan tvekan fortsatte att läsa, men det var egentligen bara psykiatridelen som intresserade mig, och den kändes trovärdig tills det plötsligt var overkliga kollegor som gjorde sin grej precis just när det var som värst för Anna Sager.

Det andra kändes liksom bara konstruerat, och skrivet efter nån slags mall för att stadfästa samtiden åren kring 2012.

Det var som att deckargenrens flyt användes just för att beskriva det författaren vill ha sagt. Allt är eländes skit men till slut ska det nog ordna sig. Hur? För Anna? Utbrändheten var tydligen en chimär för de nya tagen kommer utan återhämtning. För landet? Det får man räkna ut själv.

Ej tidigare läst mening som inte tillförde så mycket:

Det var fortfarande bara förmiddag men Anna kände sig redan trött som ett helt ålderdomshem. sid 99

Läst 2013

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Transplantation i boken:

[...] samtidigt som psykiatrins andel av de totala sjukvårdsresurserna hela tiden minskade. Mycket berodde på att kostnaderna för den somatiska sjukvården hade skjutit i höjden - nya, oerhört dyra läkemedel för sällsynta sjukdomar, den växande transplantations - och hjärtkirurgin, det växande kravet bland människor att få tämligen triviala åkommor behandlade...sid 60

   Said, Samir: Väldigt sällan fin ***

I början var den här boken så intressant. Jag gillade det egensinniga språket, jag gillade Noha och hans skygghet.

Men sen, när handlingen flyttade till Eritrea, blev det liksom otryggt. Texten hakade upp sig ibland, det kändes som att Said dolde någonting. Det kan vara medvetet, en rädsla över att inte heller höra hemma bland släkten. Och det kan vara omedvetet, ett resultat av Nohas rotlöshet.

I vart fall levde den inte upp till mina förväntningar, som faktiskt var väldigt höga. Men visst, Noha gör en bildningsresa åt motsatt håll liksom. Återvänder "hem" och finner en far, ett land, en slags förklaring. En besvikelse över att fadern svikit honom och inte låtit honom pröva sina vingar utan att han varit fast i religionen och inte vågat leva, fått leva. Som fadern tydligen gjort. Sorgset känns det när boken är över. Men det känns ändå som Noha lärt sig nånting väsentligt, jag önskar honom all lycka!

Läst 2013

   Nayeri, Dina: En tesked jord och hav ****

För att vara debutant skriver Nayeri nästan för perfekt. Så många ord, så lite upprepningar, så spännande inblickar i flickornas liv och en så spännande gåta. Fast jag blev så fångad av texten att jag nästan inte la märke till vad som stod där. Den flöt fram helt utan motstånd, lätt och trovärdig och tappade aldrig tempot. Skickligt!

Att flickorna är tvillingar gjorde mig nyfiken till att börja med, och det kan säkert ha varit ett bra grepp eftersom tvillingar både står varandra närmare än andra syskon och det ofta finns ett inslag av avundsjuka dem emellan. Här finns också en slags motvilja mot tvillingskapet, meningar som "sitt självförakt över att vara tvilling" sid 46 men allt oftare andra uttryck: "magin som finns i att vara tvilling" sid 58 "Alla vet att tvillingar är som en och samma person" sid 78 "Och, tvillingar, sa ni till oss den dagen, ser ni den perfekta symmetrin i mattans mönster? Att båda sidorna är exakt likadana? Hur skulle man någonsin kunna skilja de båda halvorna åt? Folk skulle alltid se att det var en del som saknades." sid 114

Men allteftersom visar det sig att sanningen är en annan och det finns annan kärlek och vänskap än den mellan tvillingar. I detta land, där inget är vad det synes vara, inget sägs rätt ut, får sorg, längtan och besvikelse ta den tid det tar.

En stark berättelse som skenbart handlar om två tvillingsystrar, men egentligen handlar om något helt annat, ett land, en kultur och en längtan att förstå. Som författaren också erkänner, "Den här berättelsen är min dröm om Iran" sid 445. Och det kanske är därför den är så otroligt inlevelsefull, den är en dröm i författarens sinne.

Jag gillade den verkligen, både intressant och gripande men trots sin inlevelse ändå skriven med distans.

Läst 2013

Tack Booked