Inlägg publicerade under kategorin Deckare
Indridasson, Arnaldur: Ondskans ekon
Jag har läst det mesta av islänningen Indridason och var nästan på väg att sluta med det då det som skrevs om Erlendur började kännas lite tomt, som att allt ändå var sagt.
Indridassons nya huvudperson, Konrad är ett lyft känns det som. Plötsligt var det här riktigt bra. Jag lyssnade på Ondskans ekon och det var spännande, även om den tappade på slutet.
Så jag fortsätter att se fram emot Indridassons nya, liksom Elly Griffiths och Jonas Moström. Numera även Anton Marklund.
Marklund, Anton: Under falkens vingar
Marklunds första bok, Djuvänner, var ett av dessa debutantverk som väcker intresse. Jag har hela tiden velat se en ny bok av författaren. Och nu kommer den, i form av en deckare med nostalgiskia hembygdsvibbar. Och övernaturliga drag som används i det godas tjänst, dvs mordutredningens tjänst.
Ämnet är ett av dagens vidrigheter, och utsattheten hos offret är väl skildrat.
En deckare utöver det vanliga alltså.
Dessutom finns det med, det synska, det mystiska som vissa verkar kunna utöva. Det lyckas Marklund förmedla på ett sätt som gör det trovärdigt. Ja, jag kommer på mig själv att tänka att mycket mer finns i vårt inre som kanske skulle komma fram om det tilläts göra det.
En riktigt bra deckare. Ja, jag rekommenderar att läsa den. Särskilt om du är från Västerbotten, för mångt och mycket känns igen. Det ger det lilla extra somkan lyfta en historia, igenkännande
Nesser, Håkan: Maskarna på Carmine Street
Jag läste en gång Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och blev så besviken på slutet, att man inte fick veta vem mördaren var, att jag la Nesser på hyllan. Sen läste jag tydligen :och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla och den var tydligen ganska bra.
Nu behövde jag en deckare att lyssna på och valde spontant en av Nesser.
Den var spännande från början och långt in i boken. Jag väntade på att något intressant skulle hända och tänkte inte så mycket på stilen, som verkligen var tunn på adjektiv. Därför blev det lite av en kalldusch när upplösningen närmade sig och den blev på ett sätt som inte alls var logiskt. Då plötsligt la jag märke till det lite pladdriga innehållet. Och nånstans kände jag att det blev fel, det skulle ha kollats upp av polisen när det hände det som hände. Då skulle det ha hänt men ordnats upp betydligt tidigare. Men då hade det ju inte blivit nån bok.
Wahlberg, Karin: En god man
Jag läser ganska få deckare nu för tiden. Det är några författare som sticker ut. Wahlberg, Moström, Griffiths, Bussi.
Jag har nog läst allt av Wahlberg. Har alltid gillat hennes deckare. Men här kom deckardelen i skymundan för något som jag skulle kunna kalla ett debattinlägg om skakvåld. Inget ont i det, tvärtom, det var en intressant medicinsk diagnos att få veta mer om.
Griffiths, Elly: Nattfalkarna
Som vanligt, en bra deckare, där mordhistorierna spelar en underordnad roll, men som trots det ägde en viss spänning.
Griffiths deckare går utmärkt att lyssna på, vilket jag gjort med de senaste. Och det beror nog på att de är så igenkännbara, personerna är som en familj som lever sitt liv i långsam takt framåt. Man märker det på att barnen växer.
Och nu går det inte att utesluta att det kommer en fortsättning, cliffhangern på slutet, wow! Vad händer...? Och hur blir det då egentligen?
Moström, Jonas: Den omänsklige
Riktigt spännande. Och grym..
Unga kvinnor, våld och ordentligt polisarbete. En riktig deckare med andra ord.
Faktiskt klarar Moström fortfarande av att skriva en bra historia. Med lite allmänbildning, vad är Skvadern? Vem är Bengt Lindström? Ligger Alnön vid Sundsvall? Ligger Olof Palmes torg i Sundsvall? Gillar det.
Och som sagt, jag är imponerad av hur polisen lyckades lösa fallet. Som alltid.
Larsson, Åsa: Fädernas missgärningar
Likväl som Ekman skrev (i Händelser vid vatten) om de barbariska kalhyggenas röda blomning på 90-talet, skriver Larsson om den gnistrande vita snön, som ytterst kan rymma en dödlig lavin.
Och lika lite som de döda i tältet gör Ekmans bok till en deckare, gör Larssons långtidsiförvarade lik i frysen det här till en deckare. Båda böckerna är samtidshistorier, och kommer så att förbli. I mina öron.
Ok, det faktum att Larsson spinner vidare på de tidigare persongalleriet gör det mer deckarlikt, den överskuggande genren är ju trots allt kriminalromanens. Medan det hos Ekman hela tiden dyker upp nya genrer och vindlingar.
Jag lyssnade på Larsson, som läste upp sin egen bok. Och den tog liksom aldrig slut. Ämnena var från boxning till prostitution, religiös fanatism, hundars beteende till gamla oförrätter som löses genom samförstånd, och så kriminalitet som gör en lite skraj faktiskt Och så Mella, von Post och Christer. Och Rebecka inte att förglömma.
Allt beskrivet oändligt detaljerat. Visst intressant, men allt på en gång. Det blev lite mastigt.
Främst sätter jag skildringen av Kiruna, Norrbotten, snön och kylan som gör att det gnistrar om både snö och luft. En frihet att längta till. Bara man klär sig.
Jag tror att Larsson nästa gång kanske ger sig på nåt ännu mer romanlikt. Och den läser jag ju förstås också, såklart.
Indridason, Arnaldur: Flickan på bron
Lyssnade på denna helt ok deckare. Ja faktiskt, den var riktigt spännande. Men otäcka fall, och vilka svordomar! Har jag blivit gammal eller vad? Det brukar inte störa mig värst.
Samtidigt som språket är aningen gammalmodigt, vänninor är ett frekvent använt begrepp. Ett ord jag knappt hört på många år. Märkligt, men kanske isländskt, vad vet jag. Något tilltalande med isländska kvinnor är annars deras efternamn med dottir. Känns jämlikt på nåt sätt. Men den här boken pekar på samma vanliga mansvåld som i andra länder.
Jag är ingen storkonsument av deckare nu för tiden, förut fick jag mycket rec.ex men nuförtiden är det lugnt på den fronten. Då läste jag många riktigt dåliga deckare. Nu är jag mer sparsmakad.
Men Indridason och Griffiths är kvar och blir lästa. Samt svenska Moström. Och franska Bussi.
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se