Kimselius Kim M: Kinesiska Draken***

Den här boken fick jag från Roslagstextförlag för att läsa i En bokcirkelföralla i maj.

När jag började läsa den var det ytterst nära att jag la ifrån mig den genast. Varken språket eller handlingen tilltalade mig. Kina för länge sen har aldrig fascinerat mig.
Men så läste jag lite mer och så såg jag faktadelen och blev nyfiken. Alla böckerna i serien fanns dessutom inköpta på stadsbiblioteket och benämndes barn så jag förstod att här fanns något jag inte haft en aning om, och dessutom varför språket var så irriterande enkelt. Och varför det var cliffhanger på var och vartannat kapitelavslut. Riktigt jobbigt men säkert perfekt för målgruppen....

Så jag fortsatte läsa. Och mot min vilja blev jag intresserad. Snart var jag inne i historien och blev mer och mer imponerad över hur författaren lyckades förmedla så mycket historisk kunskap utan att det blev tråkigt. Ja jag insåg att det här var en bok i samma anda som femböckerna och kittyböckerna och potterböckerna, igenkänningsfaktorn måste vara hög bland läsarna som läst alla böckerna i serien. Men den hade ett ytterligare plus, den förmedlade kunskap.  jag lärde mig en hel del faktiskt. Även om jag mot mina principer skummade lite på slutet.......

Det enda jag kunde känna var att boken var väl rå ibland för att vända sig till barn, men kanske det är en av de saker som fascinerar? Faktadelen är säkert också väldigt intressant för de som vill veta mer, för det finns ju väldigt vetgiriga barn och ungdomar, det vet vi!

Författaren har en egen sida och jag frångår mina bloggregler och länkar till henne här, Hon har även en sida om skrivtips här.

Frågor på En bokcirkelföralla

1. Den kinesiska draken är en historisk spänningsroman som utspelar sig i Kina. vad tycker du om konceptet, att läsa en spännande berättelse samtidigt som man lär sig lite om Kinas dynamiska historia? Riktigt bra tyckte jag det var, sen jag väl kommit över stilen.

2. I slutet av boken så har Kim M Kimselius även infogat en faktadel för vetgiriga. vad tycker du det tillför berättelsen? Dig? Den var mycket bra och säkert också nödvändig eftersom det ju är en så avlägsen och okänd (för oss) tid det handlar om.

3. Vad tycker du om Thea och Ramona? Vad får du för bild av dem? Författaren har ju väldigt medvetet skildrat dem ur ett manligt/kvinnligt perspektiv och i sådan miljö, vilket är helt rätt eftersom det ju inte fanns någon jämlikhet att tala om för personer på den nivån under den tiden. De är ju starka och tuffa personer och har ju i den här boken varit med på så pass många äventyr att det lugnt kan leva sig in i sina roller. Jag tror inte att de är så intressanta egentligen utan boken/böckerna behöver dem enbart för att förmedla innehållet. Början var ju lite tjafsig och fick mig att nästan inte läsa men de som är vana vet ju att det bara är just början så den kan lugnt läsa vidare. Smart med halsbandet, undrar om det är med i alla böckerna? "Kärlekstjafset" var ju lite krystat, jag tycker det verkar som deras mesta känslor gällde Pluto! :-) Men ok precis som barn i den ålder kan känna!

4. Har du själv varit i Kina, eller någongång funderat på att åka dit? Isåfall vad är det bara måste besöka/se där? Jag är inte intresserad av Kinas historia och att besöka det kommer långt ner på min lista. Det är klart att kinesiska muren och den förbjudna staden, Himmelska fridens torg är väl ett måste.

5. Vad tyckte du om boken? Den får tre stjärnor av mig, mycket bättre än jag trodde.!

 Shaffer, Mary Ann: Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap ***

En kombination av Brev från en bokhandel, Mordbyn, Damernas detektivbyrås författares andra bokserie om filosofiska söndagsklubben, nån chicklitroman och Ut att stjäla hästar, så känns den här boken. Den har ju fått mycket bra kritik och i början kändes det helt ok med det eftersom jag efter ett tag upptäckte att den inte var riktigt vad den gav sig ut för att vara. Det fanns allvar i det glättiga tilltalet.

Boken handlar om andra världskriget och ockupationen av Kanalöarna, platser inte många hört talas om förut.

Boken har sina förtjänser men helt klart också många brister. Kanalöarna är anonyma och därför är kartan i början bra, men varför står det underjordiskt sjukhus? Missade jag nånting? Och visst, persongalleriet ska vara exotiskt och excentrisk och bara så käckt men vem är vem? I början brydde jag mig inte och sen är jag började bry mig var det försent att upprätta nån slags personförteckning så jag lärde mig att Juliet (och Elizabeth) var betydande och sen fick resten vara.

Trovärdigheten naggas i kanten eftersom det är så nära inpå kriget, jag har svårt att tro att folk ett år efter freden kunnat bearbeta sina händelser på ett sådant sätt att handlingen var möjlig. Författaren verkar ha fått en del inspiration från Livet är underbart, dvs att kriget och dess följder kan vara riktigt festligt ibland. Not, tror jag. Däremot tror jag att de goda människorna inte överlevde, så den gränsen överträdde författaren inte.

Slutet är i princip en katastrof, författaren verkar helt ha tappat greppet och plötsligt introduceras en ny berättare och det bara lyser av Harlequin slut. Och de där "upphittade texterna" i slutet var ju helt onödiga i sammanhanget, tillförde ingenting utom fler sidor.

Slutsats: själva historien var helt klart motiverad i och med att den satte tyskarnas ockupation av kanalöarna på kartan. Och visst, litteraturen spelade en viss roll och var väl en del av behållningen. Men att blanda varm komik med isande allvar på det här sättet ger liksom ilningar av förvirring i ens hjärna.  Lite mer förståelse får jag när jag förstår att författaren är amerikanska, den är som en amerikansk film men de allvarliga inslagen är för allvarliga trots att de ändå inte riktigt berör. Det känns som att Shaffer inte riktigt fått bestämma själv över boken. För hon hade helt klart goda intentioner, det förstår jag av efterordet.

Vad kallas den här genren? Feel good med noir touch?

Trean är tyvärr med tvekan. Jag är lite besviken.

Jag läste den i Bokcirkel för alla

Konsten att leva innerligt av Ann Lagerström och Ted Harris*** (Dokb)

En intressant bok med en hel del guldkorn

[...]vill du finna meningen med livet måste du göra det själv utifrån dina egna förutsättningar, känslor och behov.....s.28

Det är helt sant för nånstans är vi alla unika samtidigt som vi är lika.

Den här lättlästa boken om filosofi kan man läsa helt enkelt bara för att känna efter om filosofin är något för en själv. Eller passar den mig inte? vill jag ha svaret utan att söka det själv kanske religion passar bättre. Men lugn, att läsa den här boken är inte farligt, bara intressant!

Men som vanligt är det kanske så att de som läser den här boken har redan funnit ett svar medan de som inte läser den inte vill ha något svar.

 Jag läste den i Bokcirkel för alla där jag också svarat på dessa frågor:

Frågor som du kan besvara om du vill

1.) Visste du vem Soren Kirkegaard var innan du läste boken?

Javisst men jag har inte läst något av honom. Jag har länge haft en önskan att läsa filosofi men har liksom aldrig kommit till skott. Men nu fick jag tag på den här boken och har läst den med stor behållning.

2) Har du någonsin funderat över livets mål och mening? varför? Alltid och hela tiden. Kanske för att jag varit mycket sjuk, kanske för att jag läst mycket böcker. Men jag brukar säga att alla har sin egen smärta och det är väl kanske en filosofisk tankegång eller?

 Livets mål är inte att undvika smärtan utan att mogna som människa. Och att tillsammans med andra mogna människor dela på smärtorna.

3) I boken får vi möta (på ett förenklat sätt) Soren Kirkegaards tre stadier och nio steg. Vilket av dessa nio steg känner du är enklast att använda för dig, eller att du vill använda. är det så att man kan ta ett steg bara eller måste man ta alla nio?

Jag har konstigt nog försökt leva efter i alla fall innerlighetsprincipen. Känner igen mig i väldigt mycket i boken faktiskt. Och har alltid kunnat känna empati för andra människor. Men jag har en stor invändning mot det synsättet och det är att om du ensam tillämpar det kan du fara väldigt illa. Ibland måste man inse att om du hela tiden förstår andra människor kan du bli utnyttjad. Därför måste man hitta en balans och verkligen gå in för och inse att den människa som betyder mest för dig är du själv. Inte så att du blir en uppblåst självisk person utan att du skyddar dig själv mot en omgivning som dränerar dig på empati och förståelse.

Jag brukar tänka att det är stor skillnad på anfall och försvar och då går det genast bättre att skjuta empatin åt sidan om det behövs.

4) Är det här är en bok som du kan tänka dig att använda som handbok för att kanske få en annan syn och inriktning på ditt liv. Eller om du rek den för någon du tycker behöver den här hjälpen?

Jag känner som sagt igen mycket i den sen tidigare men jag tyckte väldigt mycket om den, funderar på att inhandla den i pocket faktiskt, det ex jag har nu har jag lånat på bibblan. Fanns ju även en del boktips om jag vill söka vidare. Kanske att jag skulle kunna ge den vidare men jag tror inte att det går att få någon att bli mer empatisk osv genom att läsa den här boken. Men jag skulle gärna diskutera den med nån som redan läst den av fri vilja.

5) vad tyckte du om boken?

Som sagt, den var bra och det kan t.o.m tänkas att jag köper den eller så lånar jag nåt mer av Ted Harris och/eller Kirkegaard.

Grebe, Camilla & Träff, Åsa: någon sorts frid***

Den här deckaren var faktiskt lika bra som jag hade förhoppning om. Särskilt i början, den var så spännande att jag sträckläste den faktiskt. Jag gillade greppet med psykoterapin och frågan om friskt och sjukt, ouppklarade trauman och arbetssituationen som beskrevs väldigt trovärdigt. På slutet lyckades den inte riktigt fånga mig och upplösningen var visserligen förvånande, jag lyckades inte fundera ut vem mördaren var trots att jag numera har beslutat mig för att verkligen försöka komma på det. Det var en helt ok upplösning men jag hade inbillat mig att den skulle var väldigt avancerad, varför vet jag inte riktigt. Kanske det psykologiska fick mig att tänka så.

Fortsätter Grebe/Träff skriva deckare inom psykoterapigenren (hm, nytt område kanske, men mycket intressant) så fortsätter jag självklart att läsa!

----------------------------------------------------------------------------------------------

 Bokcirkel för alla mars 2010

 Frågor till bokcirklare

1. Vad tycker du om huvudpersonen, Siri? Hur är hon som person?

Jag uppfattar Siri som en ärlig person som verkligen vill hjälpa sina patienter. Hon vill vara en god kollega och vän, och ställer upp på att försöka få till stånd en god stämning i arbetslaget. Hon har dock en stor sorg i bagaget som inte är bearbetad, vilket kanske gör att hon inte ser helt klart kändes det som.

2. På framsidan av boken står det att det är en Psykologisk spänningsroman. Är det? Vad tycker du? Ja det stämmer. Den var riktigt spännande, särskilt första halvan, sen dalade den lite tyckte jag. Det var väldigt intressant att höra om terapisamtalen, ett lite ovanligt grepp, och det gjordet faktiskt det hela än mer spännande. Jag trodde länge jag visste vem mördaren var, men faktiskt, jag fick tji.

3. Kan du tänka dig att läsa fler böcker av författarduon? Ja, om det rör sig inom samma område, psykoterapi. Om inte det varit med skulle den ha varit för medioker.

4. Vilket betyg ger du boken? Den får tre. Den var visserligen mycket spännande och fick mig att sträckläsa, men den höll inte hela vägen, trots att upplösningen var trovärdig,  och språkligt sett var den inte riktigt så bra. Dessutom innehöll den lite lösa trådar Att Sven inte fixade katter borde väl alla ha vetat eftersom kräftskivorna av tradition alltid hölls hos Siri t.ex

Jag har läst boken i pocket. Vilket jag tror är att rekommendera. Sidhänvisningarna är alltså från pocketupplagan.

------------------------------------------------------------------ 

Zusak, Markus: Boktjuven ****

Först färgerna.
     Sedan människorna.
     Det är så jag brukar se saker.
     Eller det är åtminstone så jag försöker se dem.

Så börjar Boktjuven av Markus Zusak. Den har ju fått mycket uppmärksamhet men jag undrar om jag skulle ha läst den om den inte varit med i två av de utmaningar jag deltar i. Jag är i alla fall mycket glad att jag läste den för den liknar nog inte något annat jag läst. Och det är ju bara positivt då jag hela tiden letar nya sätt som författare uttrycker sig på.

På Svd finns en intervju och där står det bl.a såhär:

Australien och de flesta länder som gett ut Boktjuven har kallat den vuxenbok. I Sverige rekommenderas den för barn 12–15 år. Spelar det någon roll? För Markus Zusak är det en befrielse att i sitt hemland ha publicerats som vuxenboksförfattare. Helt enkelt för att vuxenböcker blir sedda på ett annat sätt. Men det är förlagen som bestämmer för vem boken ”är”, själv skriver han bara.

Jag förstår att Zusak är lättad över att bli betraktad som vuxenboksförfattare, men jag kände direkt att något inte stämde och insåg sen att det var just sättet att skriva som jag kände vände sig till ungdomar som fick mig att fundera. Nu ser jag inte det som något negativt utan efter det gick boken lättare att läsa. För jag hade problem i början, jag tänkte ska jag komma igenom det här? Men det gjorde jag.

Och det var avsnittet på sidan 147 som fick mig att göra det. När Liesel kommer in i borgmästarens(nåja) bibliotek och hur det beskrivs. Där tror jag att många många bokbloggare och andra känner igen sig! Det var en av de vackraste syner Liesel Meminger någonsin mött.

För den här boken spänner över flera genrer och den för mig mest framträdande genren är den om böckerna och orden, litteraturen helt enkelt. (Jag vet inte vad den genren kallas men den har dykt upp i så många böcker senaste åren att något namn måste den bara ha, och om inte, snart få.....)

T.ex händelsen när Liesel kastar Visslaren på borgmästarens fru och beskrivning av hur hon blir misshandlad, Av Liesels ord. sid 286

Och ordförklaringen: sid 411

Dudens ordbok: Ordförklaring nr 4

Wort - Ord:

Betydelsebärande språkligt element/löfte/
kort anmärkning, påstående eller replik.

Löfte? Ja ord är löften. Tungt!

Och Ordskakaren sid 475. Om Hitlers ord som banade vägen till makten.

Och Boktjuvens egna ord i sin bok. Och böckerna som hon bara måste stjäla för att ha. En riktig bokslukare känner igen sig, ge mig en bok vilken som helst för jag vill läsa! Det jag kan känna är hur kunde Liesel spara på böckerna så länge och läsa dem så långsamt? Sen hon väl lärt sig läsa borde det ju inte ha funnits någon botten......

Allt det här är bara en liten del av Boktjuven. Här finns ju nedtecknat en bit nutidshistoria som snart är dåtidshistoria och sådana här böcker låter oss inte glömma. Jag tycker Kuzak lyckas bra med balansen mellan judar/tyska folket, den är svår att uppnå annars. (Kanske han skulle skrivit en annan bok om han varit jude? visst men nu är han inte det) För vi vill ju ofta se allt i svart eller vitt men här vill Kuzak klargöra att allt blev dynggrått efter ett tag - för alla.  För att uppnå det har han ju använt döden som röst. Men långa stunder tänkte jag inte alls på att det var så. Och så plötsligt var det någon som han hämtade, och då tänkte man aha javisstja det var ju döden som talade. (Kanske fler renrasiga tyskar än judiska tyskar iofs som beskrevs i döden.....där vacklade det lite men det var nog bara där). Genialiskt drag egentligen - men - början levde inte upp till förväntningarna. De första orden, citerade här ovan, och de första sidorna stämmer inte med innehållet, tyckte jag i alla fall. och det var nog tur för jag tror inte att det skulle ha gjort boken bättre. Eller är det någon annan som sett till några färger? Jag kanske bara missade det i min jakt på Orden.

Ska den här boken läsas i skolan och av ungdomar tror jag ändå att det behövs en bredare bild av Andra Världskriget samtidigt. För att den inte ska bli ett försvarstal. Krig är lika fruktansvärt för alla i alla länder där det förs. Utrotning är något annat men inte ens döden tycktes känna skillnaden.

________________________________________________________________

Den här boken har jag läst i Bokcirkelförallautmaningen i febr och svarat på frågor där

1. Vad tycker du om den annorlunda berättarformen, med döden som berättare?

Jag tänkte väldigt lite på det faktiskt, det var som en berättarröst bara. Ibland var det ju lite speciellt då man fick veta när döden hämtade folk osv. Men, ja, det var inte alls negativt.

2. Är det någon karaktär som du fastnar speciellt för i boken. Det finns ju flera stycken som döden ingående ger oss bilder av.
Det var nog pappan som jag tyckte var en mycket förstående man. Han verkade förstå Liesl mycket mer än sina egna barn iofs. Och eftersom han inte verkade vara direkt nån bokfreak själv så gjorde han det ju storartat som offrade nattsömnen för hennes skull.

3. Förstår du Liesels behov av böcker? Och vad de gör med henne?
Absolut! Jag tror att alla som älskar böcker förstår precis vad hon går igenom. Den enda jag kan tycka är ju att hon skulle ha snott så många böcker hon kunnat bära när hon hade chansen. Plus att jag fattar inte hur hon kunde vänta med att läsa ut de böcker hon stal.

4. Boktjuven är i första hand skriven som en ungdomsbok, tycker du att det märks eller att den är en bok som alla åldrar kan läsa?
Det tyckte jag direkt, att det var nånting som inte stämde. Språket var liksom för enkelt och det där med döden som berättare var liksom lite väl naivt skildrat. Så det märkte jag direkt. Men den kan mycket väl läsas av vuxna. Jag fokuserade ju mycket på litteraturens roll och det var intressant tyckte jag.

5. Vad tyckte Du om boken och vilket betyg vill du ge den, mellan 1-5?
Jag gillade den och den fick en 4 av mig. Jag har ju insett att jag aldrig ger femmor så 4 är riktigt bra.

Läst 2010

Kadefors, Sara: Borta bäst ***

Jag gillade Fågelbovägen.... och Sandor slash Ida. Jag gillar Kadefors sätt att skriva. Däremot har jag lite svårt för den här boken eftersom den tar upp allvarliga frågor och får det att verka.......så enkelt. Men så enkel är den inte....

 Boken handlar ju om att jakten på att passa in kan få ödesdigra konsekvenser och till och med få människor att begå brott. Och att de sen kan hamna utanför trygghetssystemen och hamna på samhällets botten och inse att där finns det verkliga livet och de verkliga vännerna och sen kunna välja om det är det livet man vill leva eller inte. Allt serverat med humor och i bästa hollywoodfilmstil.

Jag finner inte alls boken trovärdig för vore den det, vad bekymrar vi oss då för? Alla som blir utförsäkrade kan ju bo i sina bilar och äta gratis på IKEA och hos andra i samma situation? Och sen bli lyckliga på kuppen.

Men boken är naturligtvis ironiskt skriven och jag hoppas det går fram. Jag hade själv vissa problem med att förstå det i början måste jag erkänna.

Det bästa med det "lyckliga alternativens slut" är ändå att det finns möjligheter att Sylvia kan försonas med sin dotter. Det hoppas jag innerligt.

------------------------------------------------------------------------------------------

Den här boken ingår i Bokcirkel för alla januari 2010. Där skrev jag så här på frågorna:

1. Hur ser du på Sylvia, vilken slags person är hon i dina ögon?
I början, innan jag visste vad hon gjort, såg jag henne som en kvinna vars utbrändhet och/eller melankoli tog sig ett lite ovanligt uttryck, flykt och utlevande. Många kvinnor blir ju annars deprimerade och självmordsbenägna och kommer sig inte ur sängen. Men när jag insåg vad hon gjort blev hon en annan person. En som begått ett brott.

2. Vad tror du bilen står för?
Frihet? ja kanske, men det var ju en riktigt fin bil så kanske det stod för att hon trots allt ville visa (inför sig själv) att hon minsann inte var en vanlig pundare utan bara en excentrisk prova-på-det-utsatta livet person. Sen ville hon ju också fly från de personer som kände henne och visste vad hon gjort. Men att allt detta kunde hända på ett halvår tycker jag är helt osannolikt. Kadefors försöker skildra något (intressant och angeläget) men med en person som inte är trovärdig.

3. Är status viktigt för dig? Så viktig att du skulle kunna göra något liknande som Sylvia?
Varför Sylvia gjorde det hon gjorde berörs ju väldigt lite i boken, men hade det med hennes statusbehov att göra så ok. Det blev väl i så fall lite av ett missbruk för henne, ett missbruk som hon hamnade i eftersom hon ville bli accepterad eller fylla nån tomhet i sitt liv, och det gjorde att hon hamnade i en desperat situation, som de flesta missbrukare hamnar i förr eller senare.
Jag skulle aldrig kunna göra det hon gjorde eftersom status är väldigt oviktigt för mig, men med det inte sagt att jag skulle kunna göra något väldigt fel i andra sammanhang.

4. Gör Sylviar rätt val? Eller är det livets gång som ställer till det för henne? Skulle hon kunna påverka sitt eget liv mycket mer?
Sylvia har flera val på slutet, vilket är helt osannolikt. Eftersom jag inte vill avslöja för mycket skriver jag inte allt här men jag har svårt att tro att det hon upplevde skulle kunna hända. Det är ju som värsta Hollywoodfilmen. Kärleken och godheten flödar…….
Den enda trovärdiga är ju Jonna och Sylvia måste återfå hennes förtroendet för att få tillbaka sin dotter.
Men jag tror att Sylvia kommer att leva ett mycket bättre liv i framtiden. Hon har hittat sig själv och blivit vuxen, tar ju ansvar för sina handlingar. Och är det inte det livet går ut på? Det allra viktigaste är ju trots allt att hon får tillbaka sin dotter.

Har Kadefors tagit med verkliga människor i boken ber jag om ursäkt för min negativa attityd. De måste finnas där för att få till en bra story, och jag tyckte den var riktigt kul, framförallt gillar jag Kadefors sätt att skriva.
Dessutom krossar Kadefors en del myter, (som jag absolut inte stött på), t.ex att bibliotekarier försöker pracka på folk läsning! Under alla år jag lånat på bibliotek har jag aldrig fått ett boktips av en bibliotekarie utan jag har fått välja helt själv vilket jag uppskattat. Men jag tror att många behöver tips faktiskt!( Det visar bara alla utmaningar och bokbloggar som finns nu på webben, så många som uppskattar att någon annan delar med sig av sina boktips.)

Och att flitigt läsa gör en klok verkar ju helt fel! Tvärtom känns det som att Flauberts Madame Bovary tagit gestalt i den överviktiga bibliotekariens kropp! Jag var tvungen skratta när jag läste om henne, det var lite kul!

Verkligen intressant att läsa den här boken och svara på frågorna, det gjorde att jag fick tänka igenom mycket mer!