Holmberg, Bo R: Knivsliparen***

Jag köper dem alltid direkt, Bo R Holmbergs böcker i Morell serien. Och nu har jag läst den sjunde boken. Och den fick inte mer än tre stjärnor. Frågan är då varför? Jag vet inte riktigt men någonstans saknade den här boken den magiska känsla som de andra böckerna haft.

Även om jag själv minns gårdfarihandlare som gick efter vägen, senare kom de med bil, och även om jag som vanligt känner igen en del ortsnamn så är det här mer som en vanlig deckare för mig. Och som sådan var den helt klart fullt godkänd. Lite dialektala ord, ömmest, gullavackere piggade ju upp och det tidsmässiga perspektivet var också intressant så jag kommer absolut att hänga på låset även när nästa titel i serien kommer. Men det blev som sagt tre. "Bara"!

Sten, Viveca: I den innersta kretsen***

Faktiskt var den här deckaren ännu bättre än Stens förra, I de lugnaste vatten. Där skrev jag att Sten satte Sandhamn och diabetes på kartan. I den här boken nämndes Noras diabetes bara som hastigast vilket jag tror Sten gjorde klokt i. Den var med mycket i första boken för där hade den en central plats. Dock inte här.

Sten skriver bra tycker jag, flödet är lättläst och boken var faktiskt spännande trots att jag måste tillstå att det som intresserade mig mest var inte vem mördaren var utan om och huruvida ett hus skulle säljas eller inte. Mycket inplanteras till nästa bok och därför tycker jag inte riktigt att de här böckerna kan läsas fristående, inte om man vill ha behållning av miljön kring morden.

Eftersom jag inte brydde mig om mordet nämnvärt så tänkte jag heller inte på vem mördaren var och den biten var stundtals lite förvirrande. Så den skippade jag helt. Men jag fick ju vet det till slut såklart....:-)

Sten har kommit med en ny bok, jag kommer att läsa även den.

Jag tror faktiskt att Sten, liksom Karin Wahlberg (Sigrids hemlighet), är kapabel att skriva en roman också.

O´Brien, Maureen: Döden inpå livet***

Den här boken är nyligen nyutgiven på Elisabeth Grate förlag och jag skulle nog aldrig ha hittat den om den inte var/är med i Lillaos deckarutmaning. Den fanns inte ens på biblioteket i kommunen så min filial köpte in den.

Det här är, vilket jag upptäckte tämligen omgående, en deckare från den tiden (1989) då deckaren fortfarande var en genre i sin egen rätt. (Agatha Christie t.ex skrev ju "riktiga" deckare, dessa läste jag i oavbruten följd tills jag kom på tekniken och kunde lista ut vem som var mördaren, sen slutade jag läsa henne, för då visste jag ju redan allt.)  Bara efter att jag läst några kapitel kändes det som jag druckit ett kallt uppfriskande glas med språkvatten. Korta kärnfulla meningar och avskalad miljö som jag trots det kan se framför mig.

"Porten mot gatan var en bastant trähistoria, hög och tillräckligt bred för att släppa in en bil." 

"De hade ögon som munnar, glufs, glufs, de tittade överallt."

 "Han antecknade på formuläret, höjde på ögonbrynen. De var två ludna larver som levde sitt eget liv" 

"Paul såg ut som han skulle kunna hamna under en bil"

Jag fortsatte att läsa och blev mer och mer fascinerad. Massor med dialog och minimalt med utdragna natur- och relationsbeskrivningar. Jag gillade det!

Men

Jag kommer faktiskt inte att läsa fler böcker av O´brien eftersom jag även påmindes om varför jag inte läste så mycket deckare tidigare. Kommissarien intresserade mig inte ett dugg, men det gör Wahlbergs, Indridasons, Cleeves, Sigurdadottirs och de andras kommissarier. Varför? Jo därför att det är deras liv jag är intresserad av, inte mördarnas. Och det är deras liv jag får veta nånting om, morden är en bisak.

När skärper man till sig och tittar till i Morden i Midsomer t.ex.? Jo när Barnabys fru eller dotter eller hans kollega kommer fram och säger nånting väl genomtänkt. Mordet eller mördaren eller den mördade är en bisak. Eller hur? Men i äldre deckare/kriminalromaner är mordet det väsentliga och svaret på varför? är ofta i fokus, motivet är motivet skulle man kunna säga. Och det blir tjatigt i längden. Tycker jag.

Lillaos deckarutmaning

Läst 2010

French, Tana: Till skogs ***+

Jag måste frångå mina principer och ge ett plus till den här boken. Den var otroligt spännande, trots att det nästan gick att ana nånting där i början. jag brukar ju inte bry mig om vem mördaren är men på senare tid har jag bestämt mig för att  i alla fall försöka gissa......och jag gissade rätt men brydde mig liksom inte om det ändå för boken innehöll så mycket annat. Jag gillar ju psykologiska vinklar och vrår. För första gången på  alla år skulle jag vilja träffa nån som läst deckaren och diskutera den.......trådarna ligger liksom fortfarande lösa och ofästade på den del av sidan där det gamla mysteriet befinner sig. Och jag undrar än, jordgubbsspännet??

Kanske French skickar ut en cliffhanger till en kommande bok, vem vet? Men de där lösa trådarna förvandlade en stjärna till ett litet plus bara här hos mig.

Jag kommer absolut att läsa nästa bok av Tana French.

Jag har ju lagt upp en plan med deckare hos lillaO:s deckar utmaning och har tagit in flera nya författare för att kunna läsa även om jag redan läst lillaO:s förslag eller att de inte går att få tag på. Därför ligger jag långt framme nu men det kan inte hjälpas.

Deckarutmaning lilla O april

Läst 2010

Taylor, Andrew: Det blödande hjärtat ***

"en kriminalroman om ondskans olika uttryck, fångade i en tidstrogen beskrivning av förkrigstidens England". Så lyder motiveringen när den här romanen får Martin Beck Award. Den har även fått The Cartier Diamond Dagger Award. Och jag förstår inte varför.

Det är en tidstrogen beskrivning av förkrigstidens England, det håller jag med om.  där låg den mest intressanta aspekten. Och huvudpersonen Lydia Langstone är en tuffing som står upp både för sig själv och rättvisan. Lite suffragett över henne tyckte jag. Men mordhistorien tyckte jag var väldigt konstruerad och dessutom mycket osannolik. Ok, sjuka personer kanske kan tänkas skicka hjärtan i paket men nej, det tilltalade inte mig. Det var nog mest för att matcha titeln som fanns för att matcha torget som fanns med i en äldre bok.  Dessutom var det alldeles för många "sakta" och"ganska" vilket fick mig att till slut tvivla på översättningen.

Bitvis var den dock spännande, men inte alls så bra som jag hoppats på. Men jag tror att den skulle kunna göra sig som tv serie, det finns några Dickensliknande karaktärer som skulle göra sig fint i bild.

Läst 2010

Deckarutmaning hos LillaO Bok Februari

Ska du läsa den kan du vänta med att läsa det här, det finns lite långsökta trådar som kan avslöja en del.......

Ohlsson, Kristina: Askungar ***

Hm, spännande och lite mer av riktigt deckarstuk var det på den här boken. Det är ju verkligen polisarbete som skildras. Trodde jag.

I början var den riktigt bra  men sen planade den ut och slutet....som vanligt spektakulärt och våldsamt! "suckar". Dessutom blir det alltid vämjeligt när barn är inblandade. Kände avsmak titt som tätt. Skänkte faktiskt en tanke till de poliser som utreder dessa brott och hoppas de får bearbetningshjälp.

Men något nytt som jag lagt märke till hos kvinnliga deckarförfattare den senaste tiden är att kvinnovåldet skildras mer öppet och detaljerat. Och kvinnovåld är inte bara "en örfil som en man ger en provocerande kvinna" (som jag tror många väljer att se det) utan det är så mycket mer fysiskt och förnedrande. Ja dödligt. Kanske att Wennstam banat vägen med sina böcker?

Läste på en mans blogg att mördaren benäms "kräket". Det var rätt. Om än milt. As säger jag.

Annars tycker jag att Ohlssons bok ändå sticker ut lite. Det finns tankar hos personerna som känns genomtänkta. Som Peders resonemang inför otroheten, den känns trovärdig. För nånting måste ju en otrogen småbarnspappa känna när han inte känner ansvar för sin familj. Intressant skrivet tyckte jag. Och hans barnsliga sätt att avundsjukt se på arbetet. Tyvärr tror jag det också är sant, mycket mer skulle uträttas på våra arbetsplatser om inte folk var upptagna med att pinka revir.

Nånstans tror jag Ohlsson vill komma åt maktstrukturer, vilket hon lyckas med. Deckarbiten dalade som sagt betänkligt efterhand.

Läst 2010

Deckarutmaning hos LillaO Bok Januari

Ska du läsa den kan du vänta med att läsa det här, det finns lite långsökta trådar som kan avslöja en del.......

Östlundh, Håkan: Släke ***

Den här boken började verkligen bra måste jag säga. Visserligen gillar jag inte riktigt de där kursiva sidorna som pekar mot en okänd person som lurar i vassen om man säger så, men det var ju så många självklara, osentimentala meningar som jag inte stött på i deckare förut:

Han mindes ett knytnävsslagsmål mellan far och son, femtio respektive trettio år gamla. Även om det inte hade slutat särskilt illa undrade han om det inte var något av det mest beklämmande han sett. s65 Insiktsfullt så man häpnar.

Ove fortsatte bort i korridoren. Han rörde sig långsamt och gav intryck av att vara en aning klumpig, men under några överflödiga kilon var han vältränad och kunde vara snabb när det behövdes. Fredrik hade en förnedrande innebandymatch i färskt minne. s 69. Visst, man förstår precis typen.

Mellan träden öppnade sig landskapet. Det var alldeles platt och låg öppet kilometer efter kilometer.............Landskapet glödde i den varma, nedgående solen............De stod stilla och såg ut över lugnet. När man ser det här, tänkte Fredrik, kan man inte säga vilket år det är. På några hundra år när. Eller snarare tusen. Det hade förmodligen sett ungefär likadant ut på bronsåldern. sid 78,79. Borde sånt stå i en deckare överhuvudtaget? Borde det slösas bort där.......? Jag bara undrar.....

Han var inte mörkrädd, det var sant. De enda tillfällen han kunde känna något slags mörkrädsla var när mörkret kom inifrån. s106 Precis på pricken!

Osv. Trodde jag. för eftersom det fanns så många meningar som jag fastnade för, jag har inte tagit med på långt när alla, tänkte jag att det här är ju en helt klar annorlunda deckare. Ja knappt en deckare ens. Men så plötsligt förvandlades den och blev medioker, visserligen lättläst och bitivs spännande men mina farhågor i början besannades till viss del och jag förstod sammanhanget ganska snabbt vilket jag inte brukar göra iofs. Jag brukar bli lika chockad över vem som gjorde det eftersom jag inte fäster så stor vikt vid det faktiskt.  Och vart tog de insiktsfulla meningarna vägen??? Ingen som vet.
Och slutet, som vanligt spektakulärt, jag skummade de sista 20 sidorna och kunde långt tidigare ha sagt precis vad som skulle hända. Trist!!!!

I början måste jag säga att jag nöjt tänkte att nu har jag hittat en ny Gotlandsserie men sen blev jag mer och mer inställd på att skippa den idén. Min räddning är att Östlundh nu tydligen skrivit nånting mer romanliknande, Jag ska fånga en ängel som iofs verkar ha deckardrag men är mindre deckare (?). Så jag hoppar hans andra Gotlandsböcker (för tillfället i alla fall) och går direkt på den. Där måste det ju bara dyka upp mer meningar att samla på.........