Lesbre, Michèle: Den röda soffan***

Ett litet, lågmält mästerverk kommenterar Lyran på utsidan av den här pocketboken.

Och jag kan till viss del hålla med. Det är en bok om Europas historia sedd genom några ögonblick, skriven med en vacker prosa.

Men jag tycker att boken var för kort för att riktigt kunna skildra ögonblicken, för trots att de bara var några stycken var de ändå för många för att få plats inom bokens ram. Mannen på tåget, mannen vid kajen, Gyl, Paul. De finns men blir liksom inte riktigt sedda.

Boken känns nästan som ett utkast, det enda avslutade är tågresan och slutet. Resten svävar.

Läst 2010

   Levlin, Kurt: Helljusensamhet ****

Med vilje har jag dröjt med att recensera den här diktsamlingen som jag tittat i hela hösten. Den är bara så otroligt bra, annorlunda, skarp, ovanlig, lättläst, svårläst.......

Jag har skrivit om den nyss här på bloggen som ett julklappstips utöver det vanliga:

En samling dikter som anar norrländskt svårmod blandat med hopp, ensamhet i helljusets klyvning kring mörkret omkring blandat med ljusa sommarnätter, kärlek blandat med längtan. Liv blandat med död. En varg som springer, en ren som dör, uppspikade älghuvuden på en vägg. Sockebitsstora fönster i backspegeln....vässade teskedar, snöbollar, plättar som hoppas loss från kökstaket........

Kanske exotiskt för en ny generation, men ett längtansfullt sug i magen för den äldre.

Men vackert, spännande, annorlunda! Precis som omslaget.

Violensboksida

Utgiven på Ord&visor förlag där det även står lite mer om författaren och några länkar till recensioner.

Kurt har även skrivit noveller: En andra chans (2000), och en roman Hälsningar från Döda havet (2003). Om de finns att köpa vet jag faktiskt inte. Om någon undrar över det så kontakta mig så tar jag reda på det, eller författaren direkt. Annars blir det att besöka biblioteket.....

Här finns även en novell av Levlin, Båten

Läst 2010

Larsson, Björn: Döda poeter skriver inte kriminalromaner ****

Jag visste det! Direkt jag läste om den här boken visste jag att jag ville läsa den och att den skulle vara helt i min smak. Och det var den!

En slags kriminalroman, javisst den har ju ingredienserna, ett mord och en nördig (på poesi) utredare. Den biten får knappt godkänt men resten, resten!

Försättsbladet har jag klottrat fullt med sidhänvisningar till dels verk ur litteraturhistorien, dels till litterära preferenser, tankar, uttryck och kloka iakttagelser och utläggningar om poesi och litteratur och förlagsvärlden och girighet och livet! Med mera. Och visst, lite samtid; bloggande och lite humor; 10 december är ju inget datum vilket som helst........:-)

Dessutom var ju dikterna så bra, jag tänkte hm, vem har skrivit dem? Och det fick man veta i slutet, det var ett intressantare avslöjande än vem mördaren var (vilket jag faktiskt kom på efter ett tag, något jag ofta missar....) kan jag säga!

Jag bara gillade när jag läste och tänkte, det vill jag citera och det ska jag skriva om. Men nu blev det till slut så mycket att det är ingen mening. Jag kan ju inte citera halva boken! Du måste bara läsa själv...

Men några citat blir det

Jag vill kremeras och inte ligga i vigd jord. Helst skulle jag önska att min aska blandades med alla makulerade böcker och förvandlades till pappersmassa så att jag kunde återuppstå som en boksida i mitt nästa liv. sid 335

[...] hade diktarna gjort ett misstag när de kröp in mellan tysta och tryckta boksidor. Poesin var till för att läasa högt på gator och torg. Den skulle sjungas och ropas ut. sid 355

I övrigt: Läs. Läs eftertänksamt. Och markera viktiga passager för du kommer att vilja läsa dem igen.....!

Boken klassificeras som en deckare, nåja kriminalroman, även hos förlaget (se nedan), men jag tror att den borde marknadsföras på ett annat sätt. Visst, den blir mycket mer läst som deckare men risken finns att de som verkligen skulle uppskatta det som finns utanför själva mordhistorien missar den. Men det är ju förlagets problem, inte mitt! :-)

Norstedts beskriver boken såhär:

Björn Larsson har skrivit en litterär kriminalroman, en välvilligt ironisk betraktelse över förlag och författare. Det är spännande, tänkvärt, irriterande och läsaren kommer att känna igen tonen från Björn Larssons tidigare böcker.

Tack Norstedts för recensionex!

Läst 2010

  Kolterjahn, Jessica: Nattfjäril ****

Den här romanen skulle lika gärna ha kunnat betecknas som en deckare med avslut, dvs ingen fortsättning med coronern i huvudrollen eftersom allt förändras och uppdagas på ett sätt som inte gör det möjligt. Boken kommer att debatteras på FB med Enbokcirkelföralla och jag tar frågor därifrån och försöker svara på dem. Ni som inte läst boken kan ju vänta med att läsa det här, kanske jag avslöjar för mycket.

1) vad tycker du om att Jessica Kolterjahn använder en i grunden verklig händelse som hon sen väver en fiktiv historia runt?

Intressant! Jag tycker att det visar att Kolterjahn är en god författare som med sin fantasi kan tänka ut hur det skulle kunna ha varit. Dessutom håller hon sig till en stil som hör hemma i den tiden, inget moderna ord kunde i alla fall jag upptäcka. Starkt!

Och det går inte att komma ifrån, jag greps mer av boken än om den varit enbart fiktion.

2) vad tycker du om porträtteringen av den mystiska kvinnan. Skulle du tänka dig henne sådan som hon framställs?

Varför inte? Hon bröts ju ner av mannen hon gifte sig med och hennes bakgrund bäddade ju för det också. Jag är övertygad om han var hennes baneman.

3) Vilken del av boken tycker du är bäst, eller vad är bäst med berättelsen?

Jag lånade boken och har lämnat tillbaka den, lite synd då jag skulle ha velat bläddra och citera en del saker. I början skildrades prostitutionen förskönat vilket jag avskyr. Jag tror helt enkelt inte på den lyckliga horan. Här, en kvinnlig författare som skriver likadant om fenomenet - tänkte jag sorgset. Ok iofs, skildrat ur ett manligt perspektiv, 1800-tal då fördomar rasade både mot kvinnor och färgade kanske det var befogat.

Men sen på sidan 173 (pocketupplagan) hämtades ju en prostituerad från sin drunkningsdöd och där reflekterar coronern några sekunder ( jag kan tyvärr inte citera) över det stycke kött som ligger framför honom, som han själv utnyttjat och visar på en snabb förståelse. I alla fall i ett par sekunder fick den kvinnan ett ansikte, tack Kolterjahn! Det är ju som jag hävdat förut att en författare kan gå in i sina gestalter och låta dem bete sig vidrigt men nånstans måste författaren ändå uttrycka det som den känner är rätt, även om det bara sker under två sekunder. Jag tror att det var just den delen som grep mig mest, kvinnornas situation på den tiden och hur de drevs mot sin undergång. Även huvudpersonen befann sig ju egentligen i samma omständigheter, vad var hennes man om inte en hallick? Och hennes öde är ju också våldsamt.

Det bästa var just det här, skildringen av kvinnornas utsatthet. Och det fanns en känsla i boken som dröjde sig kvar efteråt och som nu dyker upp igen när jag skriver om den, en känsla av att Kolterjahn lyft något betydelsefullt till ytan, mäns våld mot kvinnor är sig lika i alla tider, märkligt!

4) Tycker du att det finns någon dålig del i boken. Något som inte borde vara där eller sänker berättelsen?

Nej det tycker jag inte. Jag blev t.ex imponerad av slutet med asken! Jag gillar när en historia överraskar och ändå håller alltigenom.

5) vad ger du Nattfjäril för betyg?

Först var den en stark trea men nu när jag skriver om den växer den plötsligt till en fyra!

Läst 2010

   Nahapétian, Naïri: vem dödade ayatolla kanuni? ***

Den här boken var intressant men ack så svår att ta sig igenom. Så många personer och händelser och taxiresor kors och tvärs! För att inte tala om falanger hit och dit. Mordgåtan fick en något undanskymd plats och nästan inget svar (?) och den andra gåtan: vad hände Nareks mor? fick knappt något svar den heller.

Invecklad skulle jag vilja kalla den här boken. Men nyskapande. Inte uppbyggd enligt gängse deckarprinciper alls....(fast vad vet jag om dem egentligen??). Om man bortser från cliffhangers här och var.......

Jag vet tyvärr ganska lite om Iran, men efter den här boken vet jag mer.

"En thriller som slår hål på förenklade klyschor om dagens Iran"

LE CANARD ENCHAINÉ

Så står det på baksidan och jag är böjd att hålla med, författaren har ett budskap och är modig som vågar framföra det. Att hon använder deckargenren är ett bra stilgrepp om inte annat för att väcka uppmärksamhet och komma ut med boken.

Fler deckare blir det tydligen också med Narek i huvudrollen.......jag kommer att läsa.......

Läst 2010

  Djebar, Assia: Sultanbrudens skugga ****

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Berättelsen om Isma och Hajila vindlar över sidorna med ett behärskat, vackert språk som ändå vibrerar under ytan när det avslöjar "förtryckets och befrielsens historia"(som det står på baksidan av boken).

På baksidan står också citerat när Hajila går ut och tar av sig slöjan.....

' Att gå ut naken! tänker du. Det är som att återvända till barndomen. Å, Meckas svarta sten!' Det är som om du håller på att kvävas. Det måste vara upphetsningen."

Jag hade verkligen önskat att Hajila fått stanna kvar i den känslan, att hon fått vara fri från slöjan. Boken avslöjar en annan verklighet där alla, även hennes mor, står på slöjans sida. Även Isma gör det på ett sätt, hon låter slöjan fånga Hajila för att själv bli fri. Kanske är det det största problemet, med ett systerskap skulle inte slöjans makt (männens makt) kunna fortsätta.

Läst 2010

   Lessing, Doris: Det femte barnet ***

Såklart kommer jag inte att glömma den här boken. Fast jag inte förstod den. Eller jag förstod inte vem Ben var.

Kanske att Harriets version är den rätta, att han är något slags genuppdykande från grottmänniskans tid....något som hon säkert intalar sig för en mor vill ju ändå veta......förstå och ha en förklaring.

Vad skulle ha hänt med Ben idag? Mest troligt skulle han ha fått droger i lagom mängd, familjehem för avlastning och särskild undervisning. Eller? Är det inte autism, aspergers och adhd i sin mest extrema form som skildras? Är det kanske enbart en grottmänniskas ondska som fyllt Lessings fantasi?

Det som grep mig mest var ändå hur omgivningen såg på Harriet, hur den gav henne skulden, hur hon lämnades ensam med sina tankar och sitt barn......Men samtidigt beundrar jag henne, den styrka hon ändå visar. Gjorde hon rätt som tog hem honom igen och offrade de andra barnen....jag vet inte......men en mor kan förstå en annan mor till viss del i alla fall.

Jag vet inte vad Lessing vill med den här boken, den är helt ologisk tycker jag. Visst var den spännande och intressant men så overklig. Ben finner sig tillrätta i skolan utan förklaring, han hänger med motorcykelgänget fast han är bara ett barn......han vill döda och ingen håller ögonen på honom hela tiden......(???)

Kanske är den ett inlägg i debatten om institutionernas vidrighet? Om slumpens obevekliga styrka? Om att livet är inte bättre än så här? Om ondskan? Om att inte förhäva sig?

Ja, jag har ingen aning men jag tycker att boken innehåller för mycket egendomligheter för att verka det minsta trovärdig. Däremot var den spännande och jag sträckläste den så den var verkligen en bladvändare. Och som sagt, jag glömmer den inte.....

Läst Bokcirkelonline

Läst 2010

  Undset, Sigrid: Jenny ****

Ebba Witt-Brattström skriver i förordet till den nya upplagan av Jenny, som kom ut 2009 som Nobelklassiker på Brombergs förlag: "Jenny är inte bara en annorlunda kärlekshistoria och en tidig kvinnlig konstnärsroman, den är också en av Nordens mest intressanta idéromaner. Här finns skarpsinniga reflektioner kring kärlekens, driftens, ensamhetens, konstens och arbetets natur och etik, konsekvent prövat genom modernitetens kvinnliga erfarenheter."

Och Fredrik Böök sa när romanen kom ut 1911: " det är en av de yppersta moderna romaner jag överhuvudtaget känner".

Men sedan skiljer sig Böök och Witt-Brattströms åsikter åt, mer finns att läsa här på SVd kultursida för ett år sen.

Jag önskar att jag fått läsa den här boken i en kurs, att ha fått analysera den och stöta och blöta det som står här. Skriva många många sidor om det Witt-Brattström nämner, det komplexa i denna bok. Fundera över det som står på SVd kultursida. Men den tiden har jag inte.

I början var den väldigt trög tyckte jag men jag hade ingen aning vad den egentligen handlade om. Så jag borde ha läst noggrannare. Det var ju så härligt där i Paris. Sen blev det liksom bara värre och värre på nåt sätt.

Det finns otroligt många passager som skulle tåla en ordentligt analys, t.ex hur dessa starka kvinnor med en konstnärs driv kan få ett sådant öde, kan ge efter för männen som tar för sig.

Och hur mycket har egentligen förändrats? Det undrar jag när jag läser i slutet av boken där Jenny får höra:

"Det är mycket möjligt att jag kommer in till dig inatt. Jag tycker att jag har rätt till det - det skulle inte vara orätt av mig. Jag vet att det vore det bästa för dig att bli min.

Blir du ond - blir du ledsen - om jag kommer?"

[...] Å nej, gör det inte, [...] Jag vill inte bli din -  när jag själv vet att jag precis lika gärna kunnat bli någon annans."

Han skrattade kort - längtansfullt och smärtsamt på samma gång.

"Då borde jag göra det - blir du först min så blir du inte någon annans - det känner jag dig för väl till [...] Men när du ber - kan jag ju gärna vänta.

Men lås din dörr då!" sa han med samma skratt.

En fråga som inte är någon fråga för han har dels rätt att få henne och dels är det bäst för henne. (?)

Och sen när hon faktiskt säger nej, när hon ber honom att inte göra det, när hon förklarat precis hur hon känner det, så ok han väntar väl då, men sista ordet är ändå hans: Men lås din dörr då!  

Gör som du vill, stäng mig ute ordentligt för ditt nej är ändå ett ja.......och det kan få konsekvenser(?)

Jag har utelämnat namnen för det avslöjar ju kanske en del men jag tycker ändå att jag upplever en kritik av Undset här som ger eko än idag, tyvärr. Därför är den här boken viktig idag, och jag är glad att jag läste den!

Theresans nobelpristagarutmaning 2010

Läst 2010