Inlägg publicerade under kategorin AAA jorden runt afrika

Av violen - 5 november 2009 14:37

Achebe, Chinua: Allt går sönder

En välkänd bok i Jorden runt på åtta böcker utmaningen.

Eller som Per Wästberg säger på omslaget: Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen

Jag förstår faktiskt varför när jag läser boken. Det är en ömsint skildring av igbofolket som finns i Nigeria, ett folk som Achebe själv tillhör. Förord av Per Wästberg och efterord i form av en essä Don C. Ohidake som är professor i USA men som också är igbo, ger också mer förståelse för bokens innehåll.

Läser man bara Achebes bok från 1958 känner åtminstone jag att det är en tid som väl knappast någon kan vilja ska komma igen? Och som Westberg påpekar i förordet:

Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera.
Vidare
Achebe vill visa att de afrikanska folken inte hörde om kultur första gången från europeerna, att deras samhällen inte var själlösa utan hade en filosofi och en livssyn, en poesi och framför allt värdighet. Han medger samtidigt att fast kolonialismen aldrig gav de afrikanska folken en sång, gav den dem en tunga att sjunga med. (sid22-21).

Jag kan ändå inte känna att detta samhälle är något riktigt drömsamälle, vilket jag förstår inte heller är Achebes avsikt. Seden att sätta ut tvillingar och trillingar i skogen, bortbytingar, barn som återföds för att dö igen, att stycka barn som dött och månggiftet är bara de levnadsmönster som inte är speciellt trevliga att höra om. Och de drabbar ju mest kvinnorna och barnen. Och mycket av det som kallas sedvänjor känns som ren och skär vidskepelse. Som vanligt är det nog männen som har det bäst bland igbofolket och kvinnorna som får dra det tunga lasset. Huvudpersonen Okonkwo har heller inte stort förbarmande varken med hustrur, veka barn eller sin far som var väldigt lat. Hårt arbete premieras. Och männen kan öka i rang och inflytande allt eftersom. På gott och ont.
Men frånsett det så skildrar boken igbofolkets traditioner och liv. Och Achebe gör det bra. Personerna lever faktiskt på ett sätt som är lite ovanligt i den här typen av böcker. Som Westberg påpekar i förordet:

Wole Soyinka påpekar att Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än porträtterade afrikanen som exotisk. (sid 13)

Efterordets essä av Ohidake är också intressant. Där försöker Ohidake förklara en hel del av det som vi skulle kalla vidskepelse och som förtar lite av igbofolkets storhet när man läser boken. Boken tilltade mig, som jag skrivit tidigare, just pga sin ärlighet. Inget samhälle är helt underbart, särskilt inte i backspegeln. Det verkar ju inte speciellt logiskt att be om många barn och sen döda tvillingar t.ex Hade kvinnorna haft mer att säga till om hade säkert många fler barn fått leva.

Trots allt är det många ur igbofolket som innehar proffesurer runt om i världen. Men Ohidakes slutsats blir ändå negativ,

Helt uppenbart har igbofolket gjort materiella framsteg. Det återstår att se i vilken utsträckning de kommer att fortsätta byta bort sin kultur mot materiella framsteg och fullständigt uppslukas av den västerländska civilisationen. (sid 308)

istället för att se att det också är något positivt med att hans folk verkar var ovanligt intresserade av utveckling, utbildning osv, (vilket han själv också verkar ha anammat), tycker han sig se att de byter bort sin kultur mot något sämre. Kanske ser igboifolket själva med glädje sina barn få utbildning, sjukhusvård och att deras tvillingar får leva? De tar tydligen det onda med det goda, som alla civilisationer verkar ha fått göra för att utvecklas.

Afrikas karta är grötig för mig, men nu vet jag var Nigeria ligger, kan placera katastrofen Biafra och kan framförallt känna intresse och respekt för landets historia. Inget dåligt resultat efter att ha läst en bok!

Achebe är ( i mina ögon) en modig författare, men det var Soyinka som fick nobelpriset. Eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte vem av dessa två nigerianska författare som skulle haft priset, f.ö det första som gick till en afrikan. (1986).



Av violen - 2 november 2009 09:41

Salih, Tayeb: Utvandringens tid

Jag hadeingen aning om varken författaren eller om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och jag kan genast säga att jag inte kommer att lyda Sigrid Kahle när hon i efterordet ger rådet att lära sig arabiska (!) för att kunna läsa alla avhandlingar som skrivits om honom på detta språk. Det blir knappast nån mer bok av Tayeb Salih för min del.

Så bra var nämligen inte den här boken. Ett försonande drag är naturligtvis att den skrevs 1966 men att den ändå berättar om en verklighet som fortfarande är aktuell. Fortfarande omskärs kvinnor (i den här boken även män), män har flera hustrur och våldtäkter är inget att snacka om. En kvinna har inte rätt att försvara sig.

Boken påminner om Färden genom mangroven. Mystisk man återvänder och dör. Men symboliken är lättare att förstå i den här boken. Särskilt om man läser efterordet.
Fast jag orkar liksom inte fundera på det. Att bilkaravaner påminner om kamelkaravaner, att Nilen spelar nån slags roll, att hämnden för kolonialismen tas ut på ett antal oskyldiga kvinnor som inte kan motstå en mans enorma behag (har vi hört det förut?) ett behag som dessutom nämns vid sitt vanligaste namn, vilket säkert var en sensation i Sudan 1966, Att mrs Robinson, hon som väcker mandomen till liv (ovanligt tidigt också såklart), heter just mrs Robinson, allt känns bara ointressant. Precis såhär upplevde jag tidigare att nobelpristagare var när jag försökte läsa dem, jag kände mig dum efteråt.

Men jag gillade slutets meningar;

Under hela mitt liv har jag undvikit att välja eller fatta beslut. Nu fattar jag ett beslut. Jag väljer livet, Jag skall leva, därför att det finns några människor som jag vill stanna hos så länge som möjligt och därför att jag har plikter att utföra. Det intresserar mig inte om livet har någon mening eller inte. Om jag inte kan förlåta ska jag försöka glömma. Jag ska leva på styrka och list.......(sid 170)

Boken var värd att läsa enbart för dessa livsbejakande tankar.......

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se