Amiry, Suad :Sharon och min svärmor ****

Den här boken skulle jag nog aldrig ha hittat på egen hand, det är det som gör Jorden runt på åtta böcker utmaningen så intressant, jag har redan läst två böcker som jag aldrig skulle ha läst annars. (tack Lyran!)
Jag har nu läst alla tre Mellanöstern böckerna och den här skiljer sig från de andra eftersom det inte är en skönlitterär roman, därför är det svårare att bedöma den. Jag tyckte den var mycket intressant men gillade inte riktigt att den var så fragmentariskt skriven, vilket iofs förklaras av dagboksformen.
Många framhåller humorn i boken och det är väl iofs en bra sak, att kunna skratta åt eländet. Ett tag tyckte jag dock att det blev nästan lite väl humoristiskt, ämnet är ju trots allt ytterst allvarligt, mycket kändes lite onyanserat, t.ex att problemet med vilken tallrik svärmor vill ha till micron ges mycket större utrymme än dödade människor, det känns lite konstigt, särskilt som man läser att författaren deltagit i fredsöverläggningar......? Det nyanserades lite mer i slutet av boken när man fick läsa om engagemanget över murens byggande.
Ibland fick jag känslan av en blogg som man läser och ena dagen är allt katastrof och nästa dag är allt glömt, trovärdigheten kan bli lite lidande. Men humorn och själva formen är säkert en förklaring till att boken blivit så uppmärksammad (även titeln) och i och med det känns det ok. Det är viktig läsning. Och då är det viktigast att den blir läst.

Desai, Kiran: Bittert arv****

Jorden runt på åtta böcker utmaningen innehåller för juli asien böcker. Där återfinns den här boken som dessutom visade sig vara med på min läsa lista.

Den fick manbooker priset 2006 men efter viss tvekan då den inte ansågs läsbar. Och på ett sätt håller jag med, särskilt i början känns den verkligen inte läsbar. Jag fattade kort sagt väldigt lite och när jag läst ett tag till kände jag ett visst obehag. Är författaren ironisk eller vad? Att skildra sitt land och sina landsmän så.....nedlåtande och spydigt på nåt sätt.......nä det kändes inte bra. Är det därför den får pris undrar jag, för att den spär på en massa fördomar om indier, vare sig de lever i sitt eget land eller har emigrerat....eller är det för att mamman råkar heta Anita Desai? Är författaren uppvuxen i sån miljö att Indiens själ gått förlorad för henne, är hennes kast för hög? (Kast nämns knappt i boken, jag kan inte erinra mig det men jag kan ha fel). Jag förstår inte......

Men sen fångas jag in i historien som böljar fram och tillbaka mellan tider och länder och personer, och plötsligt hänger jag med och vet vilka allihop är..........Det är som att jag ser dem på bild samtidigt som de nämns, flera sinnen kan registrera dem. En ovanlig, angenäm känsla.
Här finns hänvisningar till verk av kända författare, Brott och straff, Svindlande höjder och Agatha Christie, påfallande få inhemska titlar. Och när den ena halvan i kärleksparet (Sai) väntar på sin älskade som lämnat henne i vredesmod, vänder hon sig inte till indiska tankar om kärleken utan läser slutet på just Svindlande höjder två gånger om. ...."kraften i skrivandet gav henne en vild djurisk känsla i magen....". Västvärldens största kärleksroman som den kallas kan inte skänka henne Gyan tillbaka, lika lite som Heathcliff får sin Catherine åter. Jag är ju svag för sådana intertexter måste jag erkänna, så där började boken verkligen växa i mina läsögon.

Trots att boken var intressant förmedlade den en diffus olustkänsla hos mig. Jag var tvungen börja leta efter ironin och fann den tack och lov också.
Desai var fjorton år när hon lämnade Indien och den syn hon förmedlar visar inte på någon större form av framgång för dess invånare. Utblottade åker de iväg, utblottade återvänder de hem.
Möjligtvis om man kan se den som en filosofisk roman, då faller ju det mesta på plats. Revolutionen drabbar alla men mest de lägst stående, ofta med död och lemlästning. Men de rika klarar sig, även om förlusten av hunden är lika svår för domaren, som förlusten av marken för systrarna, som förlusten av kärleken för Sai, som förlusten av synen för den misshandlade alkoholisten. Däri ligger kanske rättvisan; att förlusten är lika stor för alla även om den skenbart ter sig så olika. Och den stora vinsten visar sig bestå inte i guldet utan i den fysiska kroppen av en älskad sons hemkomst.

Och däri ligger kanske också bokens relevans, den handlar inte om Indien utan om mänskligheten. Och då förtjänar den verkligen sitt pris.

 Gao, Xingjian : En ensam människas bibel ****

Det här var en mäktig bok som spänner över en mäktig epok och det på ett mäktigt antal sidor. Jag har den inbunden och den var följaktligen tung och svår att hålla i, så det tog tid att läsa den.

Boken (som verkar kunna betecknas som självbiografisk?) är skriven i dåtid och nutid, dvs då är han och nu är du. Jag gillade det greppet då det gick lätt, särskilt i början, att hålla isär de båda tiderna, tiden under förtrycket och tiden i frihet.

Han och du möts i slutet av boken när det står:

Att han fortsatte att skriva berodde på att han hade behov av det och att det bara var under den förutsättningen som han kunde skriva fritt. Han betraktade inte skrivandet som ett yrke, som kunde försörja honom. Han använde inte heller pennan som ett vapen, att tjäna honom i kampen för det ena eller det andra. Han såg inte skrivandet som en livsuppgift........
...........han kan inte låta bli att tala, även när han är ensam måste han alltid tala med sig själv; rösten i hans inre bekräftar att han lever............ Han sitter mitt emot dig och ni ser på varann. Plötsligt gapskrattar han i spegeln, som är vänd mot dig.

När man läser En ensam människas bibel är det verkligen en man som skriver. Och kulturrevolutionen innebar tydligen ingen revolution för kvinnans sak i Kina. Det är inte människor i den gemensamma kampen han ser i sina kvinnliga medsystrar, även om de är klädda i samma uniformer. Nej det är unga flickor med spirande bröst och tända kroppar som han ser. Och författaren är i alla fall uppriktig när han, också i slutet av boken erkänner:

Du är ingen riktig genleman och du behöver inte spela oskyldig. Det enda du trängtar efter är att bespruta hela världen med din åtrå, att klibba ner hela världen.  (s.420)

Och alla kvinnor i den kanske man kan tillägga. Det är mycke tröttsamt med alla dessa erotiska utsvävningar, kanske skriver författaren så för att verkligen krossa alla tabun, sexualiteten under kulturrevolutionen var tydligen komplicerad läste jag nånstans, antecknade tyvärr inte var. Jag hoppas det, så att han inte bara är en av alla dessa manliga författare som strör vackra unga tända flickor ikring sig bland boksidorna.

Men när "du" beslutar sig för att skriva ner sina tankar, när Marguerite uppmanar honom till det skriver han:

....Lögner och skitsnack kan du lämna därhän. Men du bör skriva ner dina erfarenheter och lämna efter dig spår av ditt liv, på samma sätt som du ejakulerar din sädesvätska. Nog finner du väl tillfredsställelse i att befläcka den här världen? Ingenting kunde vara rättvisare än att på det sättet hämnas på den värld som har förtryckt dig. (s.147)

Detta står ju i början av boken och det var först när det återkom i slutet som jag började ge det nån slags betydelse. Är alla dessa beskrivningar av erövringar en beskrivning av hat mot Kina eller hat mot sig själv eller hat mot kvinnan? Han beskriver ju på ett ställe hur han t.o.m känner åtrå för sin egen mor i mycket unga år. Eller så är det bara ett sätt att flörta med (den manliga) läsaren? Eftersom det upptar en så stor del av boken måste man ju fundera......

I vart fall innehåller ju boken så mycket mer, insprängt mellan sidorna om just revolutionen finns massor av text om litteratur. Och att det är litteraturen som är det väsentliga.
Även en beskrivning om bokens titel:

Det är för din egen skull som du skriver den här boken, en bok om flykten, din egen bibel. Du är din egen Herre och din egen apostel. Du offrar inte dig själv för andra och kräver inte att andra ska offra sig för dig. Ingenting kan väl vara rättvisare? Lycka är något som alla människor åstundar, hur skulle den kunna tillhöra dig ensam? Det finns sannerligen inte mycket lycka här i världen. (s.207)
Och
Nu kommer vi in på politik! Låt oss återgå till att diskutera litteratur! (s.301)

Det finns även en berättelse om en sten, (kapitel XX) där han försöker beskriva hur man kan bli så styrd av partiet att man förlorar sitt eget språk.......Det är ett avsnitt som jag inte riktigt förstår varför det finns med för det ger inga svar egentligen. Det är som när han beskriver hur han fotograferar en svart höna: Ur hönans stirrande blick kunde du utläsa en oändligt djup mening. (s364).. Ursäkta mig men den meningen tyckte jag verkligen inte om, hur man kan få en djup mening ur en hönas stirrande blick skulle jag vilja att han utvecklat lite mer........intressant iofs.

Så boken är komplex och blir därmed intressant på ett plan som jag inte tror var meningen, dvs kulturrevolutionen var ju som den var och förhållandet och kopplingen till judeutrotningen genom Marguerite är snarast en bisak, fast det hänvisas till det i alla beskrivningar. Och hur han spelade flera roller, ledare för rödgardister, offer och slutligen passiv. Baksidestexten skriver också De människor vilkas liv föröddes i ett cyniskt politiskt maktspel kanske inte hade något val?

Men är det här en bekännelseskrift, ett sätt att med litteraturens hjälp övertyga oss om att De människor vilkas liv föröddes i ett cyniskt politiskt maktspel kanske inte hade något val? Liksom förtrycket inte har det och vi får stå ut med massmord, judeutrotningen och övergrepp eftersom det är oundvikligt? I så fall blir jag lite bedrövad, för även om det står:
Han hade lovat sig själv att aldrig återvända till Kina så länge Mao tjänade som dess ledare, kejsare och Gud. Senare kom han underfund med att en människas ande inte kan kuvas av någon annan människa, om hon inte själv går med på det. (s.403)

så känns det lite krystat, eller kanske högmodigt? Dvs författarens ande är inte kuvad, men han var ju själv en del av spelet? Kanske därför han överhuvudtaget överlevde. Se där, lite motsägelsefullt.

Lustigt nog var boken en trea ändå tills jag började skriva ner det här. Och många har ansett den tråkig har jag sett.
Nu har den plötsligt blivit en fyra och jag ser bottnar i den som gör att jag nästan skulle vilja läsa om den.....! Men så många böcker så lite tid..........

Jag får nöja mig med att läsa Gao Xingjians tal och kanske några fler av hans böcker så småningom....

Tack igen Lyran för ett jätteintressant författarskap!!!!!!

Murakami, Haruki: Norwegian Wood****

Har läst Haruki Murakamis bok Norwegian Wood, som jag lånade enbart för att författaren varit så omskriven sista tiden. Sen blir det nog den i jordenruntpååttaböcker utmningen som jag läser också så jag skriver lite mer än vanligt om den. Och Jag häpnar när jag inser hur mycket Haruki Murakami fått in i sin roman! Hur många genrer innehåller den om man räknar tro? Den var riktigt bra men men, den är lurig om man inte ser upp! Här kommer mina tankar om den:

Först och främst gillade jag språket, sättet att skriva är suveränt eller så är det en bra översättning. Den var liksom lugnt skriven på nåt sätt, inte alls en 68 revolutionär roman som det egentligen skulle kunna ha varit, och innehöll flera bottnar. Tonen är lätt men innehåller en del riktigt odödliga citat. Här skriver en litterär gigant som vet sin litteraturhistoria! Där satt de fyra stjärnorna........

Efter ett tag insåg jag att jag läste en slags Jack (Ulf Lundell) liknande historia, bara det att Lundell skrev Jack som ung men här skriver Haruki Murakami (som var 19 år 1968) som nära 40 åring (1987) om den unge Toru (hans alter ego? vet ej men han verkar studera på samma sätt som Murakami gjorde) och hans liv under de år han blir vuxen. Så det är kanske även en utvecklingsroman/bildningsroman. Som Toru säger i slutet av boken, vid en grav: Jag är tjugo nu. Och jag måste betala priset för att fortsätta leva.

Och även en samtidsroman på det sättet att musikens otroliga genombrott under 60-talet skildras, på ett sätt som tilltalade mig som ju verkligen var ett popoffer på den tiden, alla sångtitlar slog an ljudliga musiksträngar i mitt inre så fort jag läste dem. På det sättet kan jag känna att ungdomen förenades över hela världen redan då (kanske det var då det började), fast Japan för mig då var helt outforskat, inte förrän jag läste Kawabata blev det ett land på kartan för mig.

Däremot kan jag känna att boken innehåller en botten med smärta som jag tror gör att man upplever att det här inte är ett land som jag känner igen, och det är skildringen av självmorden. Alla personerna, så unga, som tar livet av sig förmedlar en slags sorgens stråk som går genom hela boken, även om just självmorden inte är en större tragedi än deras död utan ganska naturliga känns det som, de bara händer ingen hade kunnat ana......där känner jag att här finns en kulturskillnad. Det är bra skildrat tycker jag, men jag fick en klump i halsen varje gång. Ok, de dog men jag lever och går-vidare-mentaliteten flödar....., men alla kan inte det trots allt. . Och så blir det nya självmord......Medan de som lever säger: I motsats till dig har jag beslutat mig för att leva - och leva så gott jag kan. Förmodligen hade du det tufft, men det har jag med. Det är faktiskt sant. (Torus tankar vid en grav). Och som han fortsättningsvis säger, vilket jag redan citerat: Och jag måste betala priset för att fortsätta leva. Jag får tankar till ett samhälle som accepterar självmorden men inte vill förstå och därmed förhindra dem. Kanske har jag fel, men kanske har jag rätt.

Personerna är komplexa, särskilt männen. T.ex Nagasawa (mer om honom nedan). Medan kvinnorna är mer stereotyper, symboler för olika manliga tankar (mer om det nedan).

Här kommer en hyllning till kanon, sedd genom Nagasawas ögon:

Ju mer man lärde känna Nagasawa, desto märkligare verkade han. Jag har träffat många underliga typer under mitt liv, men han tar priset. Har var en mycket större läsare än jag - det gick inte att jämföra sig med honom. Men Nagasawa hade som regel att aldrig röra en bok av någon författare som inte hade varit död i åtminstone trettio år. >Det är de enda böckerna jag kan lita på<, sa han.

Och han fortsätter:

........Om man bara läser böcker som andra läser, då kan man till slut bara tänka tankar som de tänker..........

Bra sagt Murakami! ett skäl lika bra som något att läsa klassiker och udda litteratur! Hm bokustoppen kanske inte är rätta listan för mig känner jag........

Så det finns så mycket i boken, så många motpoler: skildring av stad och landsbygd (mentalhemmet ute i ödemarken), friskt och sjukt (psykisk ohälsa, cancer), arbetsliv (jobben Toru har och bokhandeln) och studentliv, äldre (Reiko, Midoris pappa) och yngre, livsmod (som de överlevande ju upplever) och självmord, musik och litteratur, Odysseusfärd (Torus resa) och rotandet i början av vuxenlivet (Torus hyra av huset, när han lämnar studenthemmet). Makt/karriär mannen (Nagasawa som gör allt för att nå sina mål, mycket vanlig i Japan vad jag kan förstå) och den vanliga mannen (?) Toru som trots allt bara vill bli lycklig.

Men efter att ha läst en bra bit undrar jag om det inte trots allt bara är en gammal vanlig jagmåstesåminvildhavre roman, och jagmåsteförhållamigtillkvinnorna roman dvs madonnan (Naoko) horan/madonnan (Midori, som bejakar sin sexualitet men som även är en riktig Florence Nightingale typ som uppträder mycket kvinnligt i sina omsorger, intressant nog är även Hatsumi sjukvårdskunnig!) hororna (alla tjejer som med hjälp av mansgrisen (Nagasawa) kommer i Torus väg(som inte alls är någon mansgris utan bara ett offer för Nagasawas grisande, tycker han själv i alla fall), som bitar av kött som används och villigt låter sig utnyttjas och sen glöms, såvida de inte faller utom ramen, den fula var bättre tycker inte du det också......(?). Och sen, patetiskt nog, även drömmen om den äldre kvinnan som också uppfylls, och sen en liten snutt även om lesbisk kärlek. Inte klokt vad han får in på sina rader som ju trots allt är ganska många iofs. Feministen i mig våndas..........men med stigande ålder inser jag att det är det här män vill skriva om, den enda han inte fick in (vilket kan vara förståeligt när man ser hur kvinnorna skildras) är mamma men henne har han säkert skrivit en helt annan bok om!

Det närmaste skrivna om hur kvinnor verkligen är, är om hur de är när de har mens! Lite kul iofs när Modori säger:

-Ok, jag bär hatt första dagarna av mensen. En röd. Det borde väl kunna fungera, sa hon med ett skratt. Om jag bär en röd hatt och du råkar få syn på mig på gatan, prata inte med mig då, spring bara din väg. -Skitbra. Jag önskar alla flickor i världen gjorde så, sa jag.

Men fastnar inte skrattet i halsen? När man tänker efter vad som verkligen står där.......

Slutet är ju i bästa Harlequin roman stilen, mannen sviker men efter att ha erkänt sina tillkortakommanden och vädjar om nåd blir han förlåten! Man blir rörd.......särskilt som man inser att han nog inte kommer att var speciellt trogen.......

Jag har också förstått att många som skrivit recensioner inte gillade slutet, men jag kände interiktigt så. Slutet var naturligt om man ser till hur boken var skriven. Men jag är inte säker på att det skulle varit samma slut om inte Haruki Murakami haft distans till tiden han skrev om. De sista raderna är skriven av en vuxen man som lärt sig att det är så här det fungerar......i den bästa av världar.

 Bolaño; Roberto: Om natten i Chile

. Det här var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. 

Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.

Men det är inte handlingen utan språket självt som är romanens viktigaste element. Översättaren, Lena E Heyman, som också översatt Bolaños De vilda detektiverna (Tranan 2007) har lyckats väl med sin svåra uppgift. Romanens dunkla, liksom topografiska prosa som rastlöst rör sig i minnets landskap, från plötsliga öppningar av rymd och himmel till närsynta hågkomster av anleten, tonfall och gester, hyser också i Lena E Heymans språkdräkt ett slags öppning mot döden. Som föll det över romanens språk en rå och kornig skugga från det väntande dödsmörkret. Recension i Aftonbladet

Om natten i Chile är knappast en uppbygglig roman.......... Och likväl är det en bok som hävdar uppriktigheten

Språket gav boken sista stjärnan, det träffade faktiskt omedelbart.

Müller, Herta, Hjärtdjur

Vad betyder det att Lola hänger i jagets (mitt) skärp? Det finns hela tiden sådana små små inflikade ord som liksom inte får nåt svar. Det uppenbara förstår jag, den totalitära regimen men sen finns det så mycket mer.....jag tror att man måste läsa boken igen och igen och riktigt tränga in i och få svar på symboliken för att få alla svar.......
Just ordet (titeln) Hjärtdjur har inte så många kommenterat vad jag kan förstå, det ordet grep mig mycket......även om jag inte riktigt är klar över dess betydelse heller......

Av en slump upptäckte jag tidskriften Atlas litterära tillägg (ALT), som kommit i två nr under 2008.
I nr 2 finns en intervju med Herta Müller. Här säger hon om just Hjärtdjur:

Översättaren, Karin Löfdahl, svarar också på frågorna:

2.1 Hur skulle du utifrån översättarperspektivet karaktärisera din författare?
2.2 Vilka stilgrepp återkommer? Finns det några fallgropar du lärt dig att se upp med?

2.1 Hon vill utforska vad rädslan och våldet gör med människorna. Hon använder sig ofta av rädslans språk, den utanförståendes.
"Vad kan det talade ordet? När det mesta i livet inte längre stämmer, störtar även orden ned i avgrunden. Språket kan göra stor skada", har Herta Müller sagt. Det är det utmanande i språket som intresserar mig. En mening måste vara uppslitande, annars finns inget skäl att skriva den."

2.2 Det säger sig självt att det kan vara väldigt knepigt att göra hennes särpräglade språk rättvisa på svenska. Som översättare vill man ju få "sin " författare att framstå i en så positiv dager som möjligt och då bemödar man sig ofta om att skapa en ren och vacker språkdräkt. Men det vore fel i Hertas fall. Hon vill att det ska finnas grus och motstånd i språket.

ALT nr 2/2008 sid 302.

Min egen reflektion om Hjärtdjur

Jag har inga svårigheter med att förstå att det här är en nobelpriskandidat, så komplicerad var den här boken. Jag läste och läste och läste och det staplades ord och meningar på varann och jag trodde jag förstod men så insåg jag att det gjorde jag ju inte alls. En slags poetiskt färgad dystopi kändes det som man var inne i, men det ruskiga var att det är ju ingen dystopi utan en sanning som Müller förmedlar. Det står så här om den här boken Hennes poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns. Och där hänger jag tyvärr inte med, vad är det för symbolik? Jag vet inte riktigt, kanske jag är helt enkelt för lite litterär för att förstå vad bloddrickandet symboliserar, eller allt tal om frisörer, eller hönan som pickar eller plommonträden? en del var ju så uppenbart men allt annat var som omskrivningar med vackra ord utan riktig betydelse. Jag hittar inte sambanden, men hoppas få några svar när boken ska diskuteras senare. Det intressanta är att de citat som finns på boken och även på Adlibris alla tillhör den helt uppenbara sidan av boken, så här är det ju att leva under förtryck. Men sen finns den andra sidan som man inte har en aning om innan man börjar läsa boken, och den sidan gav mig tankemöda kan jag säga!
Det jag gillade mest med boken var stämningen och när hjärtdjuret nämndes som här

Kvinnan snyftade, jag kände hennes hjärtdjur hoppa
från henne mage över i min hand.
Det hoppade fram och tillbaka,
allt fortare medan jag strök henne över håret.

och den dementa mormodern:
Min sjungande mormor kände sedan många år inte igen någon i huset längre.
Nu kände hon plötsligt igen min far,
för att hon var galen och han död.
Nu hade hans hjärtdjur tagit plats i henne.

Litteraturlista, de med fet text har jag läst, kommentarer finns under författarnamnet i kategorier!

Östeuropa i Maj:

Franz Kafka (Tjeckien) - Förvandlingen

Herta Müller (Rumänien) - Hjärtdjur
Alexandr Solzjenitsyn (Ryssland) - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Mellanöstern i Juni:

Abraham B. Yehoshua (Israel) - Kvinnan i Jerusalem

Suad Amiry (Palestina) - Sharon och min svärmor

Khaled Hosseini (Afghanistan) - Tusen strålande solar

Asien i Juli:

Kiran Desai (Indien) - Bittert arv

Gao Xingjian (Kina) - Ensam människas Bibel

Haruki Murakami (Japan) - Norwegian Wood

Oceanien i Augusti:

Doris Pilkington (Australien) - Rabbit-Proof Fence

Patrick White (Australien) - Tant Theodora

Keri Hulme (Nya Zeeland) - Benfolket

Sydamerika och Västindien i September:

Gabriel García Márquez (Colombia) - Översten får inga brev

Roberto Bolaño (Chile) - Om natten i Chile

Maryse Condé (Guadaloupe) - Färden genom mangroven

Nordamerika i Oktober:

Toni Morrison (USA) - Älskade

Philip Roth (USA) - Envar

Margaret Atwood (Canada) - Oryx och Crake

Afrika i November:

Chinua Achebe (Nigeria) - Allt går sönder

Nadine Gordimer (Sydafrika) - Min sons historia

Tayeb Salih (Sudan) - Utvandringens tid

Västeuropa i December:

José Saramago (Portugal) - Blindheten

Virginia Woolf (England) - Mrs Dalloway

Per Petterson (Norge) - Ut och stjäla hästar