Oksanen, Sofi: Stalins kossor ****

Lyran hade till viss del rätt när hon la den här boken i östeuropa även om Finland ju i allra högsta grad hör till väst. Men östeuropas skugga vilar tungt i texterna. Ja jag skriver texterna för jag upplever texter med tre olika röster, tre kvinnor, tre generationer och tre rädslor som går in i varann och kulminerar i den yngsta kvinnans ätstörning.

Jag lärde mig mycket om Estland och ätstörningar i den här boken. Och ockupation.

Boken var rörig, det måste jag erkänna. Och ibland gick den inte att förstå alls. Hade det inte markerats tydligt vilken röst som talade hade jag nog gett upp. Men det viktiga var inte att läsa varje ord eller att tänka är det verkligen sant, vad är sanning och vad är fiktion. Utan det som stannar kvar är en rädsla och en hunger som fortsätter i generation efter generation. Även om maten återvänder, kommer inte tryggheten tillbaka utan svälten fortsätter.

En mycket intressant bok som jag aldrig skulle ha läst utan Lyrans utmaning. Än en gång.

Du som inte läst boken och inte vill veta, sluta här för det avslöjas lite för mycket om handlingen.

Mahfouz, Naguib: Midaqq-gränden ****

Den här boken förtrollade mig. Språket är vackert, lättflytande trots sitt något uppstyltade uttryck. Personerna lever verkligen sina liv inför läsaren. Boken känns modern trots att den speglar människor som lever i gamla former vid tiden för andra världskriget. Girigheten driver dem alla och ibland skymtar det fram präglingar (Zitas smuts) och andra insikter som känns hämtade ur en psykologs dagbok. Mahfouz är helt enkelt en stor realistisk författare.

 Först efter ett tag inser jag att allt handlar om Hamida, flickan utan anknytning som bor hos sin amma, som hon kallar mamma, men det förhållandet används kanske för att kunna så helt lämna henne åt sitt öde som Mahfouz gör. Kanske för att bokens läsare ska kunna säga att hon var ju inte en familjeflicka egentligen? För så gör inte läsarens dotter? 

Jag är kluven inför Hamida. Vad vill Mahfouz med henne egentligen? Är hon en självständig kvinna eller är hon ett barn, som kvinnor benämns på ett ställe i boken, ett barn som luras iväg av en vuxen med makt?

Visst, hon pratas omkull av mannen som gör henne till hora men blir hon inte trots allt en lycklig hora? Får hon inte det liv hon vill ha, är det inte hennes ondska som bringar död till slut? Är hon inte trots allt den hon blir? Är inte kvinnor som inte underordnar sig samhällets regler som Hamida? Eller blir som hon?

Som Stefan Helgesson säger på dn kultur:

Det finns många sätt att förstå Hamidas öde. Hon är ett offer för modernitetens moraliska sönderfall. Hon gör uppror mot fattigdom och en förtryckande kvinnoroll.

Hon drar själv på sig sin olycka med sin fåfänga. Berättaren håller sig dock neutral och Hamida utvecklas gradvis till romanens mest sammansatta gestalt, omöjlig att reducera till en formel.

Mahfouz följer henne så långt som det behövs för att förstå något som först i dag är en mer allmän insikt: att modernitetens skarp­aste konflikter utspelar sig kring kvinnokroppen och kvinnors plats i samhället.

Eller kanske som Magnus Persson säger på SvD:

Hon [Hamida] i sin tur drömmer om ett liv i sus och dus med fri tillgång till exklusiva kläder, smycken och parfymer. I porträttet av Hamida skriver förvisso Mahfouz in sig i en lång, inte minst västerländsk, tradition där kvinnan förknippas med ytlighet och konsumtion. Samtidigt är skildringen av henne inte nedlåtande. Hon genomskådar grändens spelregler och vill någonting annat och mer. För detta måste hon, också helt i linje med ovannämnda dramaturgi, straffas.

Antingen är kvinnor som hon eller så är de det inte, jag vet inte sanningen om Hamida. Eller, jag vet inte Mahfouz sanning om henne.

En mycket intressant bok som innehåller mycket mer än det jag skrivit ovan. Men jag tror att fortfarande gäller att konflikter utspelas "kring kvinnokroppen och kvinnors plats i samhället".

OBS. Ska du läsa den här boken och inte vill få för mycket information, sluta att läsa här!

Lyrans jordenrunt 2010 

Toscana, David: Den sista läsaren ****

Bibliotekarien Lucios läsprojekt/utmaning är av lite allvarligare slag än de vi bloggare hänger oss åt, de böcker han sågar blir bokstavligt talat mat till ohyran.....

Jag tycker att Toscana visar prov på stor fantasi när han skriver sin bok och för en bok och biblioteksälskande läsekrets är det ju bara så njutbar. Samtidigt som det finns en känsla av uppgivenhet inför människors förtryck, törst och övergrepp, har Lucio skapat sig en oas och en struktur för att överleva. Men var priset för högt?

Jag vet inte om boken är ett sätt att rangordna litteraturen eller ett sätt att rangordna läsarna. Jag menar, när Lucios bestämmer att alla paranteser och tankestreck ska bort och stryker honung på dem och sen kackerlackorna inte bryr sig säger han:
"Hur skulle kackerlackorna kunnat urskilja det som de flesta läsare inte kan urskilja?"

Då visar Toscana liksom omgående hur Lucio ser på sig själv som den stora kanonvetaren.....

Och Toscana lägger ju själv ut krokar för att se hur uppmärksam läsaren är, att t.ex stava ett ord fel på en sida och rätt på nästa sida....hur vanligt är det? Jag upptäckte det faktiskt, kan säga att det finns på sid 84 och 85. Jag blev fundersam och tänkte, jaja, korrekturfel är det ju hela tiden nu för tiden "suck". (Jag kanske har vissa likheter med Lucio där, perfekt ska det vara! Fast vi alla vet att ingen är perfekt.)

Men sen kommer felstavningen igen i burken med breven och får stor uppmärksamhet, då förstod jag, aha Toscana prövar sina läsare!

.......Har någon annan gjort denna upptäckt??? Kanske att det är det viktigaste i boken för det kommer fram minst två gånger till.

I deckare, vilket ju denna tangerar, brukar ju omgivningen vara en kuliss för mordet, här kanske mordet och törsten och övergreppen och förtrycket är en kuliss för just det, är det som är skrivet skrivet eller går det att ändra? Även om det enligt regelboken är fel.......?

Intressant!

Läst 2009

Sammanfattning Jorden Runt 2009 hos Lyran

Alla böcker jag läst har tillfört mig något, en del mer, en del mindre. Nu ser jag fram emot nästa års läsning!

Bäst
Hjärtdjur
Kvinnan i Jerusalem
Ensam människas Bibel
Tant Theodora
Färden genom mangroven
Om natten i Chile 
Envar
Allt går sönder.

Litteraturlistan
De med fet text har jag läst, kommentarer finns under respektive resas länk i kategorier till höger!

Östeuropa i Maj:

Franz Kafka (Tjeckien) - Förvandlingen

Herta Müller (Rumänien) - Hjärtdjur
Alexandr Solzjenitsyn (Ryssland) - En dag i Ivan Denisovitjs liv (läst tidigare)

Mellanöstern i Juni:

Abraham B. Yehoshua (Israel) - Kvinnan i Jerusalem

Suad Amiry (Palestina) - Sharon och min svärmor

Khaled Hosseini (Afghanistan) - Tusen strålande solar

Asien i Juli:

Kiran Desai (Indien) - Bittert arv

Gao Xingjian (Kina) - Ensam människas Bibel

Haruki Murakami (Japan) - Norwegian Wood

Oceanien i Augusti:

Doris Pilkington (Australien) - Rabbit-Proof Fence

Patrick White (Australien) - Tant Theodora

Keri Hulme (Nya Zeeland) - Benfolket

Sydamerika och Västindien i September:

Gabriel García Márquez (Colombia) - Översten får inga brev

Roberto Bolaño (Chile) - Om natten i Chile

Maryse Condé (Guadaloupe) - Färden genom mangroven

Nordamerika i Oktober:

Toni Morrison (USA) - Älskade

Philip Roth (USA) - Envar

Margaret Atwood (Canada) - Oryx och Crake

Afrika i November:

Chinua Achebe (Nigeria) - Allt går sönder

Nadine Gordimer (Sydafrika) - Min sons historia

Tayeb Salih (Sudan) - Utvandringens tid

Västeuropa i December:

José Saramago (Portugal) - Blindheten (läst tidigare)

Virginia Woolf (England) - Mrs Dalloway (läst tidigare)

Per Petterson (Norge) - Ut och stjäla hästar

Båda de här böckerna är med i Lyrans Jordenruntpååttaböcker utmaning. Men då jag läst dem för länge sen läste jag inte om dem nu utan här går det att läsa vad jag tyckte då, 2003! 

Woolf Virginia: Mrs Dalloway*** Det finns böcker som man läser för att få veta hur det går och böcker som man läser för att hålla sig a jour med litteraturen. Så finns det böcker som man läser för det vackra språkets skull eller för intressanta meningar. Och så finns det böcker som man läser för att man själv längtar efter att få skriva när man läser dom; det här är en sån bok. Hela tiden vill jag byta ur ord mot mina egna och forma min egen historia av Woolfs kringelkrokiga öden. Varje mening är väl genomtänkt i den här boken.

Läst 2003

Saramago José: Blindheten **** En fascinerande bok, både till innehåll och stil. En starkt symbolisk roman står det på baksidetexten, men den var så full av ord, ord, ord att jag inte riktigt hittade all symbolism bland dem alla. Det kan ju såklart vara väldigt enkelt, en religiös symbolism, men hur som helst grep boken verkligen tag. När alla är blinda, vad händer då? Samma som vid alla katastrofer eller?
En bok för dig som verkligen gillar ord och tänkvärda meningar i det oändliga. Andra kanske ska låta bli att börja på något som de knappast orkar avsluta. *ärlig*

Läst 2003

Petterson, Per: Ut och stjäla hästar ***

De sista böckerna i Jorden runt på åtta böcker utmaningen innehöll en bok som jag inte läst, nämligen Ut och stjäla hästar, en bok som jag däremot hört nämnas otaliga gånger. Och oftast i väldigt positiva ordalag. När jag började läsa undrade jag länge varför och inte förrän i andra delen insåg jag anledningen till att den varit så uppmärksammad i Norge. Andra världskriget nämns ofta i norska böcker, men bara som hastigast (jfr t.ex Berlinerpopplarna), här är en hel bok vars andemening jag i alla fall uppfattade som att jaget visar upp sig själv som ett krigets offer. Det jag kan känna är ett undertryckt hat mot den hjälte som offrade sin familj i krigets skugga. Egentligen tycker jag att titeln på hans nya bok "Jag förbannar tidens flod" mycket väl skulle ha platsat på den här boken, men jag kan ha fel. Petterson har dock lyckats med titeln som man inte glömmer, precis som man bör göra med password som man inte kan skriva ner.

Petterson försöker få en att tro att striden står mellan Lars och Trond. Han låter Trond läsa Dickens för att kunna citera " Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv eller om denna roll kommer att spelas av någon annan, får dessa sidor utvisa." Jag tycker att det känns som att det är kring dessa rader författaren spunnit sin historia. Vem är mer hjälte än en norskmotståndsman? (Och Petterson skriver också att hans far ibland gick omkring på gatorna som en helt vanlig man. Som fantomen då kanske?) Och har denna far tagit ifrån Tronds hans roll och gett den till Lars? Det får vi inte veta men så enkelt är det nog inte.

Hans far, hans förebild, hans hjälte lär honom att man kan bestämma när det ska göra ont, då var det i fysisk bemärkelse när fadern drar upp brännäslor med händerna, men fadern gjorde samma sak när det gällde sitt eget liv i stort. Han lämnade sin familj för en annan, mer intressant, mer spännande, mer levande familj. Och han behövde inte stå till svars för det. Inte ens ekonomiskt kompenserades de, pengarna tog han själv till sitt nya liv. Han bestämde helt enkelt att det inte gjorde ont att svika, och så kunde han göra det.

För ingen kan falla så tungt som en hjälte och Tronds far faller, han väljer livet med den andra kvinnan precis som vissa soldater gjort i alla krig och offrar sin familj, sin kvinna, sina barn. Trond säger också på slutet att..

..."- Nej, jag fryser inte, sa jag, och hörde att min röst hade en otålig irriterad ton. Den har jag fått kritik för senare i livet, i synnerhet av kvinnor, och det är kvinnor jag använt den emot. Jag erkänner det."

Hans syn på kvinnor är cynisk, som sin fars syn på hans mor. Och det gör hans liv komplicerat. Han sviker också sina döttrar, försvinner som hans far gjorde men slutet ger en öppning, hans dotter är modigare än han själv var och söker upp honom. Kanske han finner frid trots allt.

Min slutsats blir: Alla motståndsmän var inte hjältar. Kanske Norge behövde höra det. Jag hade heller inte läst något om boken vilket gjorde att jag inte alls visste hur den var, kanske att jag därför sökte efter dess storhet med mer kritisk blick än jag skulle ha gjort om jag vetat att den utspelade sig under andra världskriget och med motståndsmänniskor.
Och jag kommer nog att läsa Pettersons nästa bok också, även om den här bara fick tre stjärnor. Han skriver trots allt medryckande och vävde ihop historien väl även om han skulle ha kunnat göra så mycket mer av materialet. Boken kändes omodern på ett sätt, som att läsa en mycket äldre författare. Och man måste komma ihåg att det är en pojke på tio år som ser skeendet, men det är trots allt den äldre mannen som berättar. Nån insikt måste ju ändå livet ha gett honom.

Läst 2009

Jordenruntlitteraturlista 2010:

Snart är det en ny resa som startar hos Lyran. Jag lägger in ett inlägg här så jag lätt kan kolla upp vilka böcker det rör sig om.

Februari - Östeuropa
Mars - Mellanöstern
April - Asien
Maj - Oceanien
Juni - uppehåll
Juli - uppehåll
Augusti - uppehåll
September - Sydamerika
Oktober - Nordamerika
November - Afrika
December - Västeruropa

Östeuropa
Stalins kossor - Sofi Oksanen (Finland)   (kåge)
Låt tistlarna brinna! - Yasar Kemal (Turkiet)   läsa om??  (finns bibl)
Aprils frusna blommor - Ismaïl Kadaré (Albanien) Läst

Mellanöstern
Marjane Satrapi - Persepolis (Iran) (alla delar? finns bibl)
Alexandre Najjar - Krigets skola (Libanon) (finns bibl)
Hur man botar en fanatiker - Amos Oz (Israel) Läst

Asien
Den indiske tolken - Jhumpa Lahiri (Indien) Äger
Mardrömmen - Kenzaburo Oe (Japan) (finns bibl)
Människornas jord - Pramoedya Ananta Toer (Indonesien) (finns bibl)

Oceanien
Boktjuven - Markus Zusak (Australien) Äger
Fem svarta höns - Nevil Shute (Australien) läsa om??
Att tro på mister Pip - Lloyd Jones (Nya Zealand) (finns bibl)

Sydamerika
Den sista läsaren - David Toscana (Mexico)
Andarnas hus - Isabel Allende (Chile)
Stjärnans ögonblick - Clarice Lispector (Brasilien)

Nordamerika
Och var hör du hemma? - Anne Tyler (USA) Äger
Illusionernas bok - Paul Auster (USA) läsa om???
Kärlek, vänskap, hat - Alice Munro (Canada) Äger

Afrika
Midaqq-gränden - Naguib Mahfouz (Egypten)
Sultanbrudens skugga - Assia Djebar (Algeriet)
Förändringar - Ama Ato Aidoo (Ghana)

Västeuropa
Kärleken är dödens motsats - Roberto Saviano (Italien)
Ungdomens bröd - Heinrich Böll (Tyskland) Äger
Den röda soffan - Michèle Lesbre (Frankrike)

Achebe, Chinua: Allt går sönder

En välkänd bok i Jorden runt på åtta böcker utmaningen.

Eller som Per Wästberg säger på omslaget: Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen

Jag förstår faktiskt varför när jag läser boken. Det är en ömsint skildring av igbofolket som finns i Nigeria, ett folk som Achebe själv tillhör. Förord av Per Wästberg och efterord i form av en essä Don C. Ohidake som är professor i USA men som också är igbo, ger också mer förståelse för bokens innehåll.

Läser man bara Achebes bok från 1958 känner åtminstone jag att det är en tid som väl knappast någon kan vilja ska komma igen? Och som Westberg påpekar i förordet:

Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera.
Vidare
Achebe vill visa att de afrikanska folken inte hörde om kultur första gången från europeerna, att deras samhällen inte var själlösa utan hade en filosofi och en livssyn, en poesi och framför allt värdighet. Han medger samtidigt att fast kolonialismen aldrig gav de afrikanska folken en sång, gav den dem en tunga att sjunga med. (sid22-21).

Jag kan ändå inte känna att detta samhälle är något riktigt drömsamälle, vilket jag förstår inte heller är Achebes avsikt. Seden att sätta ut tvillingar och trillingar i skogen, bortbytingar, barn som återföds för att dö igen, att stycka barn som dött och månggiftet är bara de levnadsmönster som inte är speciellt trevliga att höra om. Och de drabbar ju mest kvinnorna och barnen. Och mycket av det som kallas sedvänjor känns som ren och skär vidskepelse. Som vanligt är det nog männen som har det bäst bland igbofolket och kvinnorna som får dra det tunga lasset. Huvudpersonen Okonkwo har heller inte stort förbarmande varken med hustrur, veka barn eller sin far som var väldigt lat. Hårt arbete premieras. Och männen kan öka i rang och inflytande allt eftersom. På gott och ont.
Men frånsett det så skildrar boken igbofolkets traditioner och liv. Och Achebe gör det bra. Personerna lever faktiskt på ett sätt som är lite ovanligt i den här typen av böcker. Som Westberg påpekar i förordet:

Wole Soyinka påpekar att Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än porträtterade afrikanen som exotisk. (sid 13)

Efterordets essä av Ohidake är också intressant. Där försöker Ohidake förklara en hel del av det som vi skulle kalla vidskepelse och som förtar lite av igbofolkets storhet när man läser boken. Boken tilltade mig, som jag skrivit tidigare, just pga sin ärlighet. Inget samhälle är helt underbart, särskilt inte i backspegeln. Det verkar ju inte speciellt logiskt att be om många barn och sen döda tvillingar t.ex Hade kvinnorna haft mer att säga till om hade säkert många fler barn fått leva.

Trots allt är det många ur igbofolket som innehar proffesurer runt om i världen. Men Ohidakes slutsats blir ändå negativ,

Helt uppenbart har igbofolket gjort materiella framsteg. Det återstår att se i vilken utsträckning de kommer att fortsätta byta bort sin kultur mot materiella framsteg och fullständigt uppslukas av den västerländska civilisationen. (sid 308)

istället för att se att det också är något positivt med att hans folk verkar var ovanligt intresserade av utveckling, utbildning osv, (vilket han själv också verkar ha anammat), tycker han sig se att de byter bort sin kultur mot något sämre. Kanske ser igboifolket själva med glädje sina barn få utbildning, sjukhusvård och att deras tvillingar får leva? De tar tydligen det onda med det goda, som alla civilisationer verkar ha fått göra för att utvecklas.

Afrikas karta är grötig för mig, men nu vet jag var Nigeria ligger, kan placera katastrofen Biafra och kan framförallt känna intresse och respekt för landets historia. Inget dåligt resultat efter att ha läst en bok!

Achebe är ( i mina ögon) en modig författare, men det var Soyinka som fick nobelpriset. Eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte vem av dessa två nigerianska författare som skulle haft priset, f.ö det första som gick till en afrikan. (1986).