Inlägg publicerade under kategorin AAA jorden runt arkiv

Av violen - 28 maj 2011 20:15

   Sabatini, Irene: Pojken på andra sidan ***


Jag har läst många böcker om afrika de senaste åren. Den här handlade om Zimbabwe, fd Rhodesia. Huvudpersoner är en vit man och en svart kvinna, deras liv vävs in i varandra eftersom de bott grannar och boken skildrar en epok i Zimbabwes historia. Att vara vit, att vara svart, att vara blandad i detta land. Annorlunda mot de andra böckerna jag läst, men med liknande grepp, ofta är någon i periferin en mystisk med eller överlöpare i uniform. Så även här.

Övergrepp, våld, otrygghet, rasism men även religion och sinnessjukdom (?) vävs in i varandra, i en väv som är lite väl gles för min smak. Flera andra böcker har varit bättre. Men, trots allt, ett tidsdokument som väcker ett visst intresse.



Läst 2011


Sverige är med på ett hörn:


Hon är svenska och jobbar för en sån här hjälporganisation. sid 99.


Och att jag tycker Björn Borg är en jättebra tennisspelare. sid 113


Så kommer Stefan och Astrid, ett svenskt par som arbetar för det svenska biståndsorganet Sida. sid 264


För att bevisa någonting för Ian (och mig själv) ber jag honom följa med på grillparty hos några killar från svenska Sida. sid 336




Av violen - 26 april 2011 11:15

  Mangiste Maaza: Under lejonets blick ****


En oerhört fängslande bok om en period som jag faktiskt inte visste så mycket om. Visst, jag vet att det kom många flyktingar från Etiopien och Eritrea under de här åren, men att "revolutionen" innefattade sådan brutalitet och avskyvärda handlingar hade jag ingen aning om.

Därför anser jag att dessa skönlitterära författare som skrivit och framförallt översatts de sista åren har ett så stort berättigande. Jag har lärt mig mer om Afrika de två senaste åren än jag gjort under hela mitt liv därföre. Dessutom skriver dessa afrikanska författare utomordentligt bra, den här boken är inget undantag.

Människorna finns, dör, lever, blöder och försöker överleva på olika sätt. Berättelsen höll ihop från början till slut och boken kändes ny på nåt sätt. Kanske just det att här finns en hårfin gräns mellan sanning och fiktion gjorde att gestalterna levde så starkt innanför mina ögonglober medan jag läste.

En sak som gjorde ett starkt intryck var insamlingen av liken, att folket in i det sista offrade sig för de redan döda, att deras stolthet följde offren till graven. Respekt, och jag tycker att det präglar hela boken. Den är skriven med respekt! Bra gjort av en debutant.


Läst 2011

Av violen - 15 april 2011 15:30

  Swarup, Vikas: De sex misstänkta ***


Den här bokens styrka och svaghet är att den utspelar sig i Indien. Styrkan består i att den är så mycket Indien, även om jag fick tänka efter för att hålla isär miljöerna. Svagheten består i att miljöerna och personerna kan upplevas främmande och att det därför är lite svårt att riktigt hänga med. Jag menar om den skulle ha utspelat sig i Sverige och haft samma persongalleri skulle miljöerna ha varit så självklara att jag aldrig behövt tänka efter och då skulle den ha varit mer lättläst.

För jag tyckte faktiskt att den var lite trög. Men den hade som sagt ändå många kvalitéer, en av dem är ju att personerna är så olika och att stilen ändras utifrån den som skildras. Amerikanen är ju t.ex "dramats" clown och inbjuder därmed till roande uttyck.

Jag kan därför hålla med Lyran som skriver såhär om boken:

Sammantaget är De sex misstänkta en spännande, galghumoristisk, samhällskritisk mordgåta med ett myllrande persongalleri, berättad i ett rasande snabbt tempo.


Som jag ser det är mordet inte alls det viktiga utan det här är en allvarligt menad satir som låter ett hörn av verkligheten sammanstråla utifrån flera temperament (fritt efter Zolas citat) för att kunna skildra komplexiteten i landet Indien utifrån ett samhällskritiskt och därmed mycket intressant perspektiv. Korruption, filmindustrin, miljöbrott, nutid, historia, politisk maktfullkomlighet, allt finns med.

Skulle den ha stått på en annan hylla än deckarhyllan skulle mycket färre ha läst den, vilket ju varit synd.



Läst Lyrans jordenrunt


Läst 2011

Av violen - 27 mars 2011 22:30

    Khoury-Ghata,Vénus : Sju stenar till den otrogna hustrun ****


Huvudpersonen i den här boken är lika med duet, eller biståndsarbetaren, eller kvinnan som längtar efter att fylla sin famn med ett barn, eller:


Du som förväntades vara där för att hjälpa ett dödsdömt folk fann dig nedkletad med medeltida seders grymhet. sid 178


Och duet finner Noor som ska stenas, som ska sona sitt brott att ha blivit våldtagen, som ska upprätthålla normaliteten genom att utstå de medeltida sedernas grymhet. Som faktiskt accepterar det, som tror att hon njutit. Som ändå vill överleva visar det sig.

Duet vill hjälpa, duet är övergiven av SIN man i sin civiliserade del av världen, för duet betyder detta att Noor skonas allt. Hon underkastar sig sedvänjorna för att Noor ska få leva tills hon fött sitt barn. Eller är det för att skriva sin bok? Eller för något annat omedvetet som ändå händer och gör slutet till vad det är?


Boken är skriven på ett vackert språk, en kontrast till det vettlösa våldet som drabbar kvinnorna, de är flera stycken, inte bara Noor och Amina. Boken är inte alls vad jag trodde den skulle vara. Det är flera historier i historien, en mycket komplex bok. Märkligt nog är det Zana som berör mig mest, Dottern vars liv och kropp tillhör fadern som har rätt att ta både för sig och ta livet av. Zana vars:


[...] benknotor lät som små klockor när de klirrade mot varandra. sid 128


Zana vars mor inte fick mod förrän hon hört klockklangen, då hon avslöjar faderns vidriga dåd. Men ingen drar honom inför rätta, som de gjort med Noor.

Och dessutom, vilken kvinna som helst kan ersätta en annan, bara blodet utgjutes. De är ju ändå bara lika hyndor.


Det är ju så många kvinnorna, alla är huvudpersoner i sitt liv, varför tycker jag då att den franska kvinnan är huvudpersonen? Jo, allt kretsar trots allt kring henne, hennes bok, hennes engagemang, hennes skenäktenskap, hennes skola, hennes tankar och känslor. Som jag sa, det här är en komplex bok. Läs den.


Läst Lyransjordenrunt.

 

Läst 2011






 

Av violen - 1 februari 2011 19:00

   Ulitskaja, Ljudmila: En munter begravning ***

  

Tja, vad säga om den här boken av "en av de främsta inom nutida rysk litteratur" dvs Ljudmila Ulitskaja? Jag hade inga förväntningar utan läste den bara som en roman helt enkelt. Och tur var nog det, för jag kände inte riktigt att den tilltalade mig. Dock innehöll den det ena och det andra som var lite burleskt kul sådär.  Familjeförhållanden och besökarna till den döende Alik flöt ihop och blev lite väl speciella allihop. Men det kan också bero på Aliks grundinställning, vilken lät alla vara speciella i samma egna rätt som var hans:


Han kände sig aldrig tvungen att välja sida, han stod på sin egen sida, och från den platsen kunde han älska alla lika mycket. sid 128




Läst Lyrans jorden runt 2011


Läst 2011




 


Av violen - 1 februari 2011 18:30

 Szymborska, Wislawa: Här **


Jag är ingen stor poesiläsare, men ofta när jag ändå läser poesi finns det alltid rader som bränner till, där jag känner, ja, men så är det ju! På pricken!

Inget sådant händer när jag läser nobelpristagaren Szymborska. Moderna ord, javisst. Men det tar liksom inte alls, tyvärr. Jag blev besviken.


Läst Lyrans jorden runt 2011


Läst 2011

Av violen - 21 december 2010 10:45

Le, Nam: Båten****



Ok, jag hade otroligt höga förväntningar på den här boken.  Kanske för höga. Tänkte: årets sista femma.

men

Det är egentligen bara den första novellen som förmår förmedla något riktigt äkta till mig. Och kanske den sista också. De andra känns som skillnaden mellan en fri målning och färglagda fält, motivet blir nog så bra och exakt men en del av känslan försvinner.

Varför? undrar jag. Är det översättningen? Nej det tror jag inte. Jag tror att den är riktigt bra. Så här skriver Le. Exakt såhär. Det finns så många ovanliga meningar att det blir lite för mycket. Konståkare ska inte bara hoppa, de måste röra sig snyggt också.

Och personerna är för många, för olika, för globala. Visst vi vill tro att världen är vår, öppen på alla plan. Men kan vi ta in den i vår tanke så fullt ut att vi kan skriva om vad som helst? Le vill bevisa att han kan det och det kan han. Men inte om allt och hela tiden.


Han är medveten om att författandet består av Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja. Men till det skulle jag vilja lägga ett nog så betydande ord (ursäkta Faulkner, Le och alla unga skrivare) nämligen erfarenhet. Med tiden kommer Le att bli riktigt bra. Novell ett och sju skulle ha vävts ihop till en enda bok, då hade gnistorna verkligen rusat för min syn. Tror jag i alla fall.......


Redan nu finns det så många meningar, jag tar en:


[...] och sedan skrattar hon, ett snabbt, snärtigt skratt som får mig att tänka på gnistor från en eld som rusar upp i natthimlen. sid 67

 

Läst 2010

Av violen - 14 december 2010 09:15

   Saviano, Roberto: Kärleken är dödens motsats ***

 

Tunn, tunn är den här boken. Den handlar om Maria som blivit flickänka innan hon ens hunnit gifta sig med Enzo som dör en ohygglig död.

Den handlar om byn där alla hela tiden bär svart eftersom det alltid är någon som nyss dött.

Den handlar om personporträtt som är schabloner, arketyper, bleka bilder av alla krig och dess sörjande i alla tider som varit och som kommer. Personer som används som skådespelare och skulle kunna vara vilka som helst.

De är inte mer levande än den indetitesbricka de bär om sin hals, den identitetsbricka som jag känner är bokens drivkraft, stycket där den beskrivs är mycket starkt: Tillräckligt för att identifiera mig, tillräckligt för att sammanfatta vem jag är: för att bära mig runt halsen i skriftlig form, sid 39



De hade allihop en identitetsbricka. De drog fram den ur halslinningen och i samma ögonblick som prästen gav oblaten till gummorna stoppade de sin metalloblat i munnen. sid 38

 

Identitesbrickan är ett bevis. Beviset på ett land i krig. På en del av ett land i krig. Ett land i krig som inte vet om att det är i krig. Ett land av människor som bränns vid olika fronter. Bränns som Salvatore eller Enzo. sid 42

 

Jag kommer nog att glömma Maria och Enzo men jag kommer inte att glömma skildringen av identitetsbrickan. Den vilar kall mot min hud.


läst i Lyrans jordenruntutmaning 2010


Läst 2010

 

 

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards