Lundberg, Andreas: Storm i den pelare som bär ***

En väldigt intressant bok som trots det lämnade mig aningen oberörd. Jag undrade hela tiden varför jag bara kände förståelse men ingen direkt sympati.

För det här är ju verkligen en stark berättelse, nedskriven i sjukdomens intensiva skede, utan censur. Enligt författaren minns han inte vad han skrivit, och det kan förklara en del. Lundberg är helt klart en intellektuell person, och hans stoff är hans tankar, just då. Och de är inte vackra, de är inte vädjande, de bara väller upp. Vem vill och vågar läsa detta? Vem vill veta sanningen. Dock är det sjukdomens sanning och ingenting annat. Men smärtan är densamma.

Min skalle är en urkrattad ugn. Aska och jord hårt packad i ögonhålorna, runt käkbenet och i näshålet. Du står i porten som en stjärnförmörkelse, mörker i mörker. Det knakar och knarrar här nere i jorden, som på ett skepp. Hur länge har jag varit död?

Huden rullades av, skallen bröts upp, så att smärtan inte skulle ha någon gräns. Chockens vidgade sönerfall, elden som vitnar utanför fönstret. sid 79

Går det att utläsa en gudstro, som här krackelerar? Det känns ibland så.

( Kanske att kristendomen inte vill förstå att i ett rasande sjukdomsförlopp hjälper inte böner. Därav det förakt som under lång tid vidhäftat, och gör så än, de av ångest drabbade. Jag ryser när jag tänker på de ord om självspillningars plats på kyrkogården som än idag kan höras. De, som borde få de mjukaste täckena nedlagda i kistan och placeras så nära Gud som möjligt. Riktigt nära.)

Efterordet gjorde mig glad, för författarens skull.

Nästa bok av Lundgren kommer nu, Ofarbar tystnad. Den handlar om tiden efter utskrivningen. Jag vill läsa.

Boström Knausgård, Linda: Oktoberbarn ***

Boström Knausgård ger elchockerna en historia. Och berättar sin egen.

Elbehandlingen började användas 1938 av en italiensk psykiater som fick idén från ett slakteri. Han såg hur oroliga grisar lugnades med elchocker. Jag vet, vi överför det på de svagaste människorna. De människor som inte kan tala för sig. sid 44

Om det vore så jävla bra med ström varför är då den elektriska behandligen förbjuden i vissa länder? I flera delstater i USA, i Holland och Tyskland används elchocken knappt alls, i Italien är den förbjuden.

Dit ska jag flytta, där kanske jag äntligen är säker sid 43f

Hela den här boken är kall. Kallt sann, en kall historia. Ett vittnesbörd om den psykiska ohälsan. Om detta kalla skeende finns det de som vill berätta. Boström Knausgård låter modigt sin stämma höras. Måtte någon lyssna. 

Holmström, Stefan: Lev och må, lille far **(*) Den här boken har marknadsförts som en bok om hur det var att ha en far som var psykiskt sjuk och legat på Umedalen på 50-talet. Men den handlar nog mer om författaren själv och hans uppväxt, kanske ett sätt att göra upp med den mobbning som tydligt inträffat. Som de flesta barndomsskildringar berättas den mycket rakt upp och ner och jag kände igen en hel del från min egen uppväxt. Berättat från barnets perspektiv har den intressanta infallsvinklar på hur ett barn uppfattar en psykiskt sjuk far.

Läst 2004

  Sundström Lindmark Anna & Widmark,  Elisabeth: Vi skulle segla runt jorden

Psykisk ohälsa är så viktigt att skriva om. Men det är tungt att läsa om konsekvenserna när det går så långt att människor inte vill/orkar/förmår leva längre.

Konsekvenserna för de som blir kvar.

Denna grafiska roman är svår men ack så bra att den finns. Många ungdomar får här hjälp att sätta ord på sina känslor.

Och även vuxna.

Läst 2019

   Ernman, Malena: Scener ur hjärtat ***

Två intressanta ämnen samsas i den här boken. Och tyvärr ger det ett lite ostukturerat intryck. Kanske att Ernman skulle gått i bräschen för de ärliga miljöböcker som bara måste komma framledes, och fokuserat på detta viktiga ämne.

Och därefter skrivit de biografiliknande delarna i en helt annan bok. 

Eftersom beskrivningen av den psykiska ohälsan skildras så utlämnande tog de liksom över intresset, i alla fall hos mig. Medan miljöaspekten lät som något jag hör förut, kanske för att jag tänkt i de banorna själv, och därför kom i andra hand.

Bortsett detta är boken ytterst angelägen.

Läst 2018

 Ringskog Ferrada-Noli: Rich boy ****

Så många ord den här boken innehöll. Att läsa alla var lite av en prövning. 

Ringskog Ferrada-Noli har ändå lyckats tränga in i psyket på huvudpersonen på ett ovanligt sätt. Och det kanske beror på alla orden trots allt. Det gäller att inte ge upp, för sista fjärdedelen, med bl a terapin är faktiskt värt allt tidigare slit.

Visst får jag vibbar till både Maken (i början tänkte jag, Åh nej, Maken del två fast sämre), och Ibland är man lessen ibland är man glad av Montelius, plus andra som jag inte minns titeln på. 

Det finns gott om tidsmarkörer men det intressanta är som sagt Annika och hennes resa in i sitt inre. 

Förträgning och outtalade krav på att uppfatta en verklighet som sann fast den är fel, det lider många av i dagens samhälle. 

Det är det som skildras i boken och som gjorde den så intressant. Jag älskar slutet.

Läst 2018

   Dahlström, Christian: Kalla mig galen *** (Vla)

En bok om psykisk ohälsa. Det bör komma många fler framöver, för ämnet är fortfarande (!) stigmatiserat och svårt att få gehör för både hos gemene man och även inom sjukvården.

Jag läste med stigande olust om hur sjukgymnastik nedprioriteras eftersom patienten försökt ta sitt liv och brutit ben och fötter. Istället för sjukgymnastid två gånger per dag, 30-60 minuter per tillfälle som är brukligt, får patienten en (1) behandling per vecka. Dvs 30 minuter istället för 450 minuter. "Systemet tillät inte mer behandling för någon med psykisk diagnos" säger sjukgymnasten. Patienten "var helt enkelt inte prioriterad" Sid 125

Medicinerna är ett annat omdiskuterat ämne. Tydligen finns det en form av smutskastning från grupper knutna till Scientolologkyrkan (?) och även KMR - Kommittén för mänskliga rättigheter som hävdar att psykiatrin är en korrupt sammansvärjning som bara vill droga befolkningen. sid 137 Mycket märkligt. 

Det här är bara två, för mig okända företeelser, som jag läser om. 

Dessa böcker bör läsas, helt enkelt för att de är värda att läsas. De pekar på missförhållanden inom vården, i samhället osv. Vi bör alla få upp ögonen för det.

Dessutom, stigande förståelse leder till stigande acceptans och ett humanare samhälle. Vilket på sikt leder till bättre psykisk hälsa eftersom den förgörande skamstämpeln minskar. 

Läst 2018

  Montelius, Martina: Ibland är man lessen ibland är man glad ****

Hoppsan, vilken käftsmäll jag fick av den här boken. Och en helt oväntad sådan. Gapande följer jag textens ocensurerade språkanfall.

Jag skrattar inte, jag ler inte, jag vämjs inte, jag upprörs inte. Jag bara gapar och imponeras. Till en början. 

Sen blir jag lessen, så lessen. För Montelius låter Rakel förkroppsliga det som inte borde få hända, en människas sönderfall som bara kommer att sluta på ett sätt. Jag lider med rädda, ensamma, otillräckliga, okunniga (framförallt om sitt barns behov) Rakel 32. 

Rakel besitter förmågor att se igenom lögnen, att veta att människorna inte är goda, att hon inte är god utan borde ha fått den celltillväxt som Maurisz fick, att hon bara vill att allt ska vara annorlunda. 

Men Livet är att lida och den som lider kan gärna lida ännu mer, tycker omgivningen självbelåtet. 

Det är sanna ord Montelius delar med läsaren, hon vidrör något som samhället blundat för under lång tid. Vi behöver tydligen bytesdjur för att de starkaste ska slippa undan och aldrig behöva ta itu med sitt inre frustrerade barn, utan kan leva ut det på de som finns till hands. Vi tillåts sparka på den som svajar till och blottar sin svaghet, och fortsätta när den ligger ner. 

Jag vill läsa både Leguanen och Oscar Levertins vänner.

Modiga författare finns det så få av att alla deras ord måste begrundas.