Ferrante, Elena: Den som stannar, den som går  ****

Återigen en läsupplevelse av stora mått. Jag har verkligen funnit de här böckerna av Ferrante intressanta. 

Nu har tiden kommit för Elena och Lina att vara mitt i livet, att fundera på vad jämlikhet och frigörelse egentligen innebär. Lina nämns utifrån mycket ovanliga kriterier, av italienska män som bara borde tänka kropp. Men att överhuvudtaget tänka på henne som tänkande och som en förebild, det raserar Edit Södergrans dikt*:

Han ville ha det som var ömtåligt hos henne, huvudet med alla idéer. Han ville ha hennes fantasi. sid 205

Ibland tänker jag att om jag fötts som flicka skulle jag ha velat vara hon sid 208

Medan Lina kämpar den kvarvarandes kamp med miserabla, sexistiska arbetsförhållanden som sakta ändå ändras, har Elina med sin bok fått känna på vad hennes kamp består av. Att bli accepterad av sina svärföräldrar och sin man, ta hand om sina barn och förlora skrivlusten samt börja förstå vad feminism innebär, tär hårt på henne. 

Hon är fortfarande beroende av Lina.

Jag (Elina min anm) hade velat bli något - så var det - bara för att jag var rädd att Lila skulle bli någon och jag skulle hamna på efterkälken. sid 350

Elina studerar kvinnan som en manlig konstruktion,

överallt upptäckte jag kvinnorobotar som framställts av män sid 357

Elina närmar sig kvinnokampen och bär inom sig en längtan att få dela detta med Lina, men inser att det är för sent, hon måste nöja sig med sig själv. 

Då inträffar det som är nerven, cliffhangern till nästa bok.

Kanske blir den bäst av alla fyra?

Fortsättning följer i del fyra.

Min fantastiska väninna

Hennes nya namn

Den som stannar, den som går

* Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken

Edith Södergran, ur Dikter, 1916

   McEwan, Ian: Nötskal ***

McEwan har varit en av mina favoritförfattare alltsen jag läste Kärlekens raseri. Här finns alla böckerna. I början är betygen höga men sen har de varit lite olika.

Den här boken är inte en av McEwans bättre. Inspirerad av Zolas Thérese Raquin, (vilket inte verkar vara den allmänna uppfattningen hos recensenterna, Hamlet (?) har däremot nämnts.) har detta triangeldrama med spets bestående av det ofödda barnet (som ser och hör allt, lite fantasy där) och hon (mamman) han (barnets farbror) och barnets far har Zolas gymnasieläsning (för min del) återuppstått. Och alltså inte imponerat på mig, som verkligen tog intryck av Thérese Raquin där på 70-talet. 

Det känns som att McEwan pga skrivtorka plockat upp ett ämne som funnits i hans bakhuvud, också sen 70-talet. En slags reservplan. En mellanbok. För jag väntar på en ny Lördag, en ny Kärlekens raseri, en ny Försoning, alltså en ny fempoängare. Och jag ger inte upp, den kommer! Den måste komma!

Läst 2017

   Otsuka, Julie: När kejsaren var gudomlig ***

Jag tyckte verkligen om Otsukas Vi kom över havet här, som skrevs efter denna bok. Och jag förstår varför, när jag nu läser debutboken När kejsaren var gudomlig. Den var iofs också intressant, men till både stil och innehåll mer lika sånt jag läst förut. Även om just den här mörka delen av Amerikas historia tidigare gått mig förbi, så är det samma skildring om rasism och åtskilda familjer och koncentrationsliknande läger. Skillnaden är ändå att det är inga arbets eller dödsläger de hamnar i efter att Pearl Harbor stämplat deras utseende med fiendemärket. De får överleva.

Här finns Otsukas stillsamma, osentimentala berättelse i sin linda, något som sedan växer sig starkare i nästa bok. Men trots det mjuka anslaget vibrerar ångesten under ytan. Redan när Vit Hunds öde beseglas av modern som ensam axlar ansvaret blir det en slags klump i magtrakten som inte riktigt lämnat mig än. 

På slutet anammar Otsuka den stil som var så påtagligt nyskapande i Vi kom över havet. Jag hoppas inspirationen inte lämnar henne, jag vill läsa mer!

Läst 2017

  Otsuka, Julie: Vi kom över havet ****

Har just läst en bok helt i min smak: Julie Otsukas, Vi kom över havet. Fattar inte att jag inte läst den förut. Beställde genast hennes första bok på biblioteket, som kom på svenska som nummer två, När kejsaren var gudomlig. Den utspelar sig efter den här.

 En annan bok i ämnet är Guterson David: Snö faller på cederträden. Den läste jag 2000 och då var det första gången jag hörde om de japanska människorna som kom till Kalifornien i början på 1900-talet.

Otsuka skriver med en vi-känsla som jag inte kan erinra mig att jag läst förut. Här upplever alla allt så olika, vissa får det bra, andra väldigt dåligt. Det som beskrivs är hela tiden å ena sidan, å andra sidan. De är mänskligt olika helt enkelt. Men efter Pearl Harbor förändras allt och blir format efter samma mall. Det som händer då finns i Kejsaren var gudomlig. Jag läser den snart.

Läst 2017

   Furmark, Anneli: En sol bland döda klot ***

Jag gillade verkligen Furmarks löst sammansatta grafiska romantriolgi med

Den röda vintern

Jordens medelpunkt

Fiskarna i havet

Så jag så verkligen fram emot hennes nya. Och den var också bra på sitt sätt, Cora Sandels Alberte skildrades mellan nutidens kvinnor. Men det kändes kanske lite obearbetad. Borde hon ha koncentrerat sig på Alberte? Kanske. 

Läst 2017

Jag har väntat på den här boken sen jag läste 2015 läste Habila, Helon: I väntan på en ängel  och Cole, Teju: Varje dag är tjuvens dag.

Ja, kanske inte just Gyasis bok men en bok om ämnet, slaveriets uppkomst, genomförande och konsekvenser då och nu, som verkligen inte skildrats ofta i litteraturen. Kanske beroende på att såren tagit så lång tid på sig att läka. 

Onkel Toms stuga läste jag tidigt och blev lagom upprörd. Boken och tvserien Rötter gjorde mig bara så arg. Och ledsen. 

En nyinspelning av Rötter har kommit, vilket gått mig helt förbi. Mats Larsson skriver om det här 2016-05-24.

Läs mer om boken Vända hem i Norsteds nyhetsbrev här

   Vigan, Delphine de: baserad på en sann historia ***

Bra och delvis spännande bok. Tyvärr upplevde jag den alltför omfångsrik och senare delen var väldigt förutsägbar. Att beskriva psykopater är så vanligt nu för tiden att beteendet gick att känna igen på ett tidigt stadium. Sen var allt klart och endast flödet av ord var kvar. Skeendet kan kännas sökt och ologiskt, kan detta verkligan ha hänt? Utan tvekan anser jag. Vigan beskriver världen omkring oss, den är ofta inte bättre än såhär.

Jag har läst två andra böcker av Vigan, varav Underjordiska timmar var mycket intressant. Dagar utan hunger och Ingenting kan hindra natten har jag olästa. Men jag vill läsa båda två och ser fram emot att därmed ha läst allt som finns översatt av Vigan. 

 Läst 2017

----------------------------------------------------------------------------------------------- 

No och jag 2008

Underjordiska timmar 2010

Dagar utan hunger 2012

Ingenting kan hindra natten 2013

baserad på en sann historia 2016