Toumas Larsson, Kerstin: Hjärntvättarresan ***

En alltigenom sorglig bok. Övergrepp, missbrukande av bibelord, lydnad som får ödesdigra följder. Allt under sommarspråkresan från finska till svenska som många tornedalska barn upplevde under första delen av 1900-talet. 

Att inte kunna språket förminskade och bidrog till den känsla av underlägsenhet som gjorde resan för huvudpersonen till något fruktansvärt. Att bara placera en ung flicka, ett barn hos en ensamstående man visar att synen på dessa barn inte var bra. Men en del kom såklart även till bra familjer. Elvi är ett hopkok av de kvinnor författaren intervjuat.

En intressant bok om ett okänt ämne. Men som sagt, så sorglig. Inte ens vissa försök att lätta upp texten (se nedan) lyckas förta ilskan när man läser.

Till Emils gård
Det här är ett utdrag ur boken "Hjärntvättarresan". Det handlar om när flickan Elvi anländer till bonden Emils gård:

"Ja, som du ser så är korna där i hagen. Dom heter Gullviva, Stjärna, Bolla, Docka och Hägga. Hägga doftar så gott därför har hon fått det namnet, ja, om man nu kan säga att en ko luktar gott."

Emil tar några steg närmare, gör en djup inandning och säger:

"Du doftar också gott. Du borde haft ett vackrare namn t. ex. Rose, Rosa eller Lilja. Dom där finska namnen låter så konstigt."

Efter en liten paus fortsätter Emil:

"Grisarna och hönsen har inga namn. Ger ni dom namn i er by?"

Samtidigt som Elvi skakar på huvudet säger hon:

"Ei, nää."

"Ger ni korna namn?"

"Joo."

"Och vad kan dom heta hos er då?"

Elvi nämner namnen på korna de har hemma:

"Hillankukka, Mansikka, Ruusu..."

"Och vad betyder de?"

"Ruusu ä ros. Hilla ä pär. Kukka - plomma, Pärplomma. Mansikka ja inde veda."

"Ja, Bärblomma måste jag säga är ett konstigt namn."

Elvi vet ju att hilla är ett bär som växer på myren, så glatt svarar hon:

"Hilla pär på muren."

Det går upp ett ljus för Emil. Han småler när han säger:

"Ja, ja nu förstår jag du tänker på hjortron. Att heta Hjortronblomma är ju en helt annan sak än att heta Bärblomma. Ja, du Elvi ska vi gå in i huset så får du se hur jag bor."

Hämtat från NSD här

Raattamaa Visén, Pia Mariana:

Där rinner en älv genom Saivomuotka by ****

En finstämd berättelse som spänner över generationer. Men det är hemmasonen Erik som det till slut handlar om. 

Med kärleksfull blick skildrar Raattamaa Visén det hårda livet vid älven i norr. Familjen med de många barnen har ett strävsamt men på något sätt ändå meningsfullt liv. 

Jag känner en sådan sympati för familjen, och även för maken som inte säger så mycket men tänker desto mer. Aldrig har jag läst en finare bröllopsnattskildring och den omtanke Israel visar Maija tar sig även senare uttryck.

"Israel skäms när han ser på henne, så mycket tyngd han ger henne, en sådan tung kärlek att bära. Hon är över fyrtio nu. Det är åttonde gången hon är tung med ett barn. Det måste bli det sista, tänker han. Det får bli det sista. Måtte barnet få leva ändå, och han minns lill-kistan han fick snickra." sid 89 

"Att få vara far och ha pojkarna med sig i skogen, tänker Israel igen och något rör sig i honom." sid 88

Men det är såklart även svårigheter och pengabrist. Död och sjukdom. Åderlåtning av barnaskaran där flera måste flytta. Och det handlar inte så mycket mer om de som flyttar, de försvinner liksom bort. Kvar blir några som håller ihop, tar hand om modern, gården. 

Språket är lugnt, eftertänksamt. Bilderna kommer i ens huvud när man läser.

Det här är en lisa för själen och visar en bild av det karga livet som sällan visats. Dessutom är det en slags årens oddyssè från 1895 till 2015. Ett historiskt dokument. Som trots allt visar att det blev bättre. Med tiden.

Salomonsson Anita: Änglabilder**(*) En bok som börjar väldigt nära i sin skildring av landsbygdens upplevelser för en flicka på 40-talet. Men på slutet tunnas den ut betänkligt, därför blir det inte tre fulla stjärnor!

Läst 2001

 Lidman, Sara: Fröken / moster Evelina och Anton ****

För den som inte läst Sara Lidman kan det här vara en bra ingång. Två noveller som speglar det norrländska kynnet och hur Lidman lyckas fånga det i sina meningar. Hennes stil är särplägrad och innehåller ord och utryck och händelser, väl värda att bevara.

Läst 2019

Norrlands litteraturpris

   Smirnoff, Karin: Jag for ner till bror ****

 Förra gången jag läste en förtäckt deckare i augustprissammanhang var 1993, Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. För övrigt en av de bästa böcker jag läst. Den speglade också tidsandan men kittlade intresset med sitt mord.

Nu har Smirnoff gjort likadant. För genom hennes bok löper den ständiga deckarfrågan, vem gjorde det? Och det driver såklart på läshastigheten. Och intresset.

För övrigt är boken riktigt bra skriven även om den tyvärr innehåller massor med schabloner (om norrländska byar, misshandel, övergrepp, präster, kvinnor, jakt/ jägarliknande män som blir kvar och alkohol, osv) och intertexter till deckargenren. Men Smirnoff slår tillbaka och låter ändå en viss utveckling ske, den norrländska byn ligger ändå nära E4 och det finns jobb, i hemtjänsten visserligen men ändå. Mitt i all denna misshandel och övergrepp får den skyldige lida, prästen blir såklart fullast men det kommer en ny som faktiskt vabbar vid mycket olämplig tidpunkt för familjens bästa (och ja det är en man). Den förtrollande kvinnan med sitt mystiska förflutna som ingen kan motstå (?) ersätts till slut av de trygga tjejerna man känner sen skoltiden. I jaktlaget finns det kanske ändå några vettiga. Och alkoholglasen blandas med kanyler. 

Så det finns en dimension som visar på kännedom om förhållandena i både i dåtid och nutid.

Böcker om norrland måste innehålla både och för att bli riktigt trovärdiga. För den som inte vuxit upp i norrlands inland måste det berättas hur det var för att beskriva hur det är. Nu.

Språket gillade jag verkligen, det är så bra att efter ett tag blir det ett med läsaren. Personerna stiger upp ur en riktigt intressant historia. Precis som en augustroman ska vara. Så ja, det finns en möjlighet att Smirnoff tar hem priset. Även om Aednan är min favorit. 

Men borde det inte vara dags att ha en liten ordlista med de mest dialektala orden? Även om man hänger med så kan ett ord plötsligt stå i vägen för tolkningen. Och norrländska är ju inget som pratas på riksnyheterna direkt. Fast jag gillar verkligen att de finns med. Mer dialekt men gör det helt begripligt. Tills alla lärt sig! 

En stark debut och en författare som jag vill läsa mer av.

Läst 2018

Salomonsson, Anita : Vattenbärerskan *** Jag har länge tänkt läsa nånting av Anita Salomonsson, författarinnan som debuterade vid 57 års ålder eller vad det var. Jag blev dock lite besviken. Jag har läst Torgny Lindgren, Sara Lidman och P-O Enqvist med stor behållning, de har alla unika berättarröster. Men det har inte Anita Salomonsson. Hon blandar friskt av alla de tre stora och hennes långa beskrivning av vatten får en bara att tänka på Lindgrens dito. Allt är bara eländes elände i den här boken och den scen som jag tror bäst beskriver alltihop är när moderns dör på gårdsplanen, av myndigheterna tvingad till lasarettet. Tjingligt tycker dottern...........Där tycker jag att bokens vemod står helt klart......Slutet är också för rumphugget tycker jag.....nej den var knappt värd sin trea.

Läst 2007

Lindgren, Torgny: Norrlands akvavit **** Såsom inflyttad västerbottning med känningar i dess inland kan jag inte annat än fascineras av TL:s roman. Han har ju både rätt och fel i att inlandet är avkristnat, även om det finns kvar en del församlingar med kristna, det finns bönhus och kapell. Men det är en annan kristendom än den som predikades när väckelsen var väldig, de som var med och upplevde den är förvisso döda, eller snart döda som Gerda. De som finns kvar är som Marita, de föddes frälsta men ville egentligen avfalla. Nu tar de liksom chansen. I stället för att hitta en annan, sann kristendom, utan syndakatalog, men med en ödmjukhet inför nästan och en förståelse och ett kärleksfullt sätt att se på andra, icke frälsta människors tillkortakommanden, blir de som Kristina, de blir ett vi dit ingen utböling kommer in. 
Här tror jag TL snuddar vid något i den västerbottniska folksjälen, detta vi som leder till att ingen någonsin kommer in som inte är född in i det. Intressant iakttagelse, kan det leda till ett hat som resulterar i mord? Låter starkt men inte omöjligt. 
Gör månne Lindgren, eller hans fiktiva predikant, här upp med sin uppväxt, känslor starka som hat för det frö av tvivel som ungdomens tältmöten sått hos honom, finns det ändå en Gud? Kanske har han tänkt som barnflicka i Knutby gjorde: Men tänk om det ändå är sant?
Nu har han kommit fram till att det är ändå inte sant, livet har ingen mening. Och det måste ner på pränt, samtidigt som det skildrar den uppväxt som sårat honom så.
Det är en ärlig bekännelse men jag kan känna att Lindgren tar till gamla, så ofta förbrukade knep. Predikanten som naturligtvis har sex med den unga nyfrälsta flickan, Ok visst har det skett vid några tillfällen, men inte hela tiden som det har lust att skildras i varje skönlitterär bok som skrivs. Och jag har inga problem med att nattvard firas på okonventionella sätt, men här verkar det som att Lindgren ger en känga åt de kristnas nykterhet, den nykterhet som ju ofta tydde på att de ändrat livsstil. Att då lyckas ”lura” en sådan att på sitt yttersta dricka sig full, det måste ju vara höjden av publikfrieri.

Läst 2007