Smirnoff, Karin: Sen for jag hem ****

Suveränt igen. Alla tre böckerna är samma lika men ändå så olika. Som vanligt är det nästan omöjligt att beskriva men här kommer i alla fall en kärlek till konsten fram som jag är lur på att Smirnoff kommer att återkomma till. Här får vi också veta mer om bakgrunden. Här hittar Janakippo kanske äntligen hem. 

Norlin, Annika: Jag ser allt du gör *****

Vi går tysta nere vid vattnet, säger inget. På ett ställe svänger vi in. Då är det plötsligt skog. Där finns det en grillplats. Idag är det alldeles klart i luften, blå himmel, stark sol. Händerna är kalla. Vi sitter vid älven,

och så lyfter jag upp en liten grå sten från marken, och så säger jag:

"Det här en sten. Stenen är värt 1.

Det här är en gran. Granen är värt 1.

Det här är jag. Jag är värt 1.

Det här är du. Du är värt 1.

Inte mer än 1, och inte mindre än 1. Inte mer än nån annan, och inte mindre än.

Det är bara att du finns, eller inte finns." sid 47

Norlin upprättar på ett sätt människovärdet. Eller jag börjar i en annan ände. Citatet ovan säger så oerhört mycket om Norlins synsätt. Dels om det norrländska anslaget som finns i flera noveller. Dels om den människosyn som avspeglar sig i dialogen ovan. Vi är alla lika mycket värda. 1. 

De här novellerna är tankestoff, komik, sorginkänning, den där musiken och dess turnéliv, bekräftelse och den som utför den. Och den där filmen som drabbar en, som drabbar en. Och orden, och orden, och orden.

Det var så länge sen jag läste något lika bra som det här. Jag drar en djup suck av glädje och inser att tankarna verkar finns fortfarande. Jag känner en inkänning av sällan skådat slag, norrland, orden, skeendet. Och de finns där, Lindgren, Enqvist, Lidman. Deras andar svävar, de tänker: "Hannä va lasteligt." 

Jag vill genast läsa om den men fler vill läsa, kön på bibblan är lång.

Otroligt! Läs den.

Salomonson, Kurt: Sveket****

Salomonsons skildring av arbetarna i Västerbotten på 50 och 60-talet får mig att tänka på Pockettidningen R som jag ofta läste i min ungdom. Den har reportagets djuplodande ärlighet och skildring av synen på omvärlden och arbetslivet, samtidigt som det också är en roman.

 Journalisten Mats besöker arbetarnas fikabord. Och orden är hårda.

Någon får klä skott för att den får nästan lika mycket betalt efter en olycka som arbetaren får.

Hederliga arbetare, hederliga människor överhuvudtaget , kan knappt existera, medan lättingar och simulanter lever glada dagar. Ja, han menar ju inte nu direkt att Jan Ewards simulerar skadan, detta menar han icke, men han vill ifrågasätt det rättvisa i att en handikappad lyfter nära samma lön som en fullt arbetsför. sid 88

Alla som haft med försäkringskassan att göra senaste 10-20 åren känner igen tankemönstren.

Och så vänds hånet mot den som talat, och han får kommentarer om bönemöten och tungomålstal och lördagsnättren.

Men journalisten sitter och tänker

Det är inte önskan om rättvisa åt Jan som får dem att hålla på; men en önskan att trampa ner, att smäda och håna, mobbarens njutning när någon sjunker i träck. Själv har han möjlighet att resa sig och gå, och det ger honom en svindlande känsla av överlägsenhet: det ger honom möjlighet att åse detta utan hat. sid 89

Här finns också främlingshat. Det arbetar utlänningar i företaget. Någon acceptans borde de inte vänta sig. Känns det igen.

De har det nog inte lätt alla gånger, tänkte Bruno förstrött. De gick omkring och var avvikande. Det var inte att begära att folk skulle acceptera dem utan vidare. sid121

Uträkningen ligger i att den nya arbetargenerationen skall uppfostras i skräck för det avvikande. Målet för det moderna storbolaget är massans absoluta likriktning. Då har man så småningom en samling individer - moraliskt fega intill utplåning och till det yttre identiskt lika varandra - som man kan använda sig av på samma sätt som robotar.

[...] Naturligtvis - det måste  i sanningens namn tilläggas - möjliggörs allt detta av arbetarna själva. sid 225f

Salomonsson lägger en del av skulden på LO som tagit från medlemmarna all aktiv del i organisationens skötsel, de som är de enda som verkligen är arbetare och kan veta sina egna villkor och behov. Men allt sköts av avlönade funktionärer som ingen erfarenhet har.

Nu kan man läsa Salomonson med en slags intressant tillbakablick och vetskap om hur det blev. Mycket lämnas bortom den moral han tidvis låter komma till tals. Kvinnorna är helt platta och till för bara en sak. Gamla skildras riktigt äckligt. Oron är stor att måsta hamna bland dem. Osv osv.

Boken innehåller väldigt mycket tankar, så många att de är svåra att sortera. Jag läser Gunnar Balgårds efterord och citerar det som jag själv känner är väsentligt i boken.

1. En gång försatte svensk arbetarrörelse i upprördhet, för att inte säga panik. 
2. Salomonson talade om individen i kollektivet, alltid en besvärlig och störande fråga, och vanligen avförd som borgeligt prat. 
3. Ty författaren var, mitt i all sin mildhet, ursinnig, och samtidigt alldeles ensam.
4. att en kroppsarbetare måtte äga ett värdigt liv och en vettig självuppfattning, att ett klimat av upplevd förnedring på svenska arbetsplatser kunde bringas att upphöra. Inte svårare än så. 
5. anklaga den svenske arbetaren för undfallenhet och egen andlig slöhet, vilket förstås sved. 
6. Han skapade litteraturen själv efteråt ur erfarenheten (efter fem år i gruvan min anm)
7. Den vidgar sig till ett samlat panorama över samma samtid
8. Och förändring sker förvisso. Men likväl inte på djupet, inte så att människornas liv på allvar förändras, eller människorna själva. ...Det bestående och inpräglade väger tungt. 

Sveket är helt klart en för nutiden ovanlig roman. Det som utspelades för 60+ år sen, känner jag såklart till men ändå inte. Och det gör att den tilltalar min önskan att läsa annorlunda och lite att bita i författare.

Här beskriver Salomonson något han verkligen vill förmedla, i syndikalismens* anda tydligen. En upprättelse för arbetarens hjärna och hur företagen facket och välståndsbehovet samarbetar för att hålla den tillbaka.

Men känner jag; Människan är trots allt en produkt av sitt arv, sin miljö och tiden och kan agera på olika sätt varifrån man kommer. Kanske att den miljö Salomonson verkade i och beskriver har sitt arv i den skäms och tystnadskultur som småbrukarsamhället uppfostrat (de blivande) arbetarna i. Men däri finns ju även en stolthet över ägandet av marken. Det gick inte att omsätta i gruvorna, det materiella måste komma från konsumtion. Och tidsandan var sådan, vi ska konsumera oss in i välståndet. 

Jag har även läst Rötter och rutter, en bok med undertiteln Norrland och den kulturella identiteten (Kungälv 2001) dels

Arbetsvrede, svek och identitet av Anders Öhman och Byn där tystnaden talade av Kurt Salomonson. Dessa båda inlägg rekommenderas.

Om man inte är stolt över sig själv, om man inte är sann mot sig själv och sitt ursprung, hotar maktens, misstänksamhetens och intoleransens nedbrytande krafter att ta över.

   Man bör således se upp så att man inte blir "stationär i tanke och handling". Det måste finnas Rum för resande. s67

(Arbetsvrede, svek och identitet av Anders Öhman s67)

Det kan kanske också vara tvärtom, att stoltheten över sig själv och sitt ursprung får en att anamma de nedbrytande krafterna. Men det är helt andra böcker.

  *Syndikalism refererar också till en strategi för att uppnå socialism baserad på revolutionära fackföreningar, där arbetarna ges kontroll över sina produktionsmedel. Syndikalism skiljer sig från reformism och socialdemokratiska gradualistiska sätt att uppnå socialism. Wikipedia  

Salomonsson, Anita: Huldas hus ****

Det känns mer och mer som en unik gåva att få läsa böcker om händelser som är så långt borta i tiden att dagens unga människor knappt skulle veta vad de läser. Men Salomonsson låter hela tiden kvinnorna komma till tals, och i hennes böcker porträtteras de udda annorlunda ofta ensamma men trots det starka kvinnor hon hört talas om och ibland lärt känna.

I den här boken tar Salomonsson ett grepp om den tid med utveckling som snart gått varvet runt.

Vanlig ville den nya, moderna människan inte te sig utan unik och enastående.

Allt i enlighet med den nya tiden som efter det förödande kriget brutit fram. En tid fylld av gränslösa förhoppningar och upptäckarglädje. Ett nytt sätt att andas och en alldeles ny aptit på omvärlden. s 105

Boken är egentligen i tre delar. Den del som går från det gamla till det nya. Den del som handlar om hur slit och släng tänket kan förröda dokumentering som inte känns nödvändig. Och där soporna inte bränns i spisen utan samlas ihop av kommunen.

Och den del där en svidande aktuell åsikt uttycks.

Mamma förstod mig, snyftar han, ja, det är underligt, mamma förstod mig! Hon var själv frågande inför det liv vi lever, jag menar egennyttan, den måttlösa och meningslösa konsumtionen och förstörelsen av jordens resurser. s169

Jag tycker att den här boken är en av Salomonssons bästa.  

Dahlin, Doris: Ogjort ***

Det norrländska/västerbottniska var en stor del av denna boks behållning. Historien var iofs inte ointressant men ack så rörig. Att spänna bågen så högt som Dahlin gör här kräver mer än vad hon kan prestera. Tyvärr.

För Dahlin säger något och det skulle helt klart ha räckt med Elinas berättelse och Elinas röst. Hennes upptäckt av vad som förändrades runt henne.

Alla böcker ska tydligen innehålla mord eller nåt annat spänningsmoment nu för tiden. Det behövdes inte här, Elinas röst skulle, som sagt, kunna ha fyllt igen alla hål.

Smirnoff, Karin: Vi for upp med mor ****

Måste läsas, går inte att riktigt beskriva, men ack så bra. Suveränt!

 Lindgren, Torgny: Hummelhonung **** Vilken fantastisk bok! Den speglar det västerbottniska kynnet på pricken! Och det är tack vare det som den får sina fyra stjärnor, de olika kroppsvätskorna hade jag gärna avstått ifrån....

Läst 2000

Lindgren, Torgny : Dores bibel **** Det här är nummer tre i Torgny Lindgrens triptyk (altartavla med en mittdel o två fasta el rörliga flyglar, tredelat (bild)konstverk i allmänhet, enligt Bonniers svenska ordbok 1990) som speglar västerbottens inland med dess invånare. Första delen, Hummelhonung, fick det här omdömet av mig 2000:
Torgny Lindgren: Hummelhonung **** Vilken fantastisk bok! Den speglar det västerbottniska kynnet på pricken! Och det är tack vare det som den får sina fyra stjärnor, de olika kroppsvätskorna hade jag gärna avstått ifrån....

Hur är då trean, Dores bibel? Såklart är även den sååå bra, men riktigt fem poäng blir det inte ändå, kanske för att historien inte lyckades beröra mig som de föregående gjorde. Och bilderna var malplacerade tyckte jag liksom namnteckningen....även om jag inser att det finns djup i boken som kanske gått mig förbi.......men hur många böcker har en lista på att-läsa-böcker? inte så många men ändå........jag är glad att jag äger den bara pga det, även om den just för tillfället är utlånad så jag inte kan ge er det titlarna........Mitt råd är: läsa alla tre och lär er något om västerbottens inland och dess innevånare.....

Läst 2005