Offill, Jenny: Avd. för grubblerier ****

Motivationen för fyra stjärnor kan inte förklaras på annat sätt än att jag rycktes med av boken.

När hände det senast?

Just precis.

Läs den.

Läst 2016

   Wahlberg, Karin: Cancerland ***

Efter att Wahlberg drabbats av och tillfrisknat från tarmcancer, ombads hon att skriva en bok. Det blev denna.

De flesta sjukdomar har böcker skrivna av personer som har erfarenhet av just den åkomma de skriver om. Vilket ger god upplysning till den som senare drabbas. Eller dess anhöriga. Eller sjukvården.

Det händer när jag läser böcker skrivna om svåra upplevelser att jag känner att boken skrivits för tidigt. Dvs författaren har inte fått den distans till händelsen som behövs för att verkligen kunna förmedla vad hen varit med om.

I mitt tycke har det hänt Wahlberg när hon skriver om sin sjukdom. Visst ger hon fakta om sjukdomen, vilka symptom den ger, vad som kan hända efter operationen. Den som nyss drabbats och vill läsa vad det handlar om får bra med upplysning om denna "fulcancer" som ingen vill tala om. Det resonemanget var också upplysande. Själv anser jag att all cancer är ful när man ser vad den gör med den som blir sjuk, fuck cancer är rätt. Att någon cancer skulle vara fin är ju helt idiotiskt, men så är det ju med sjukdomar också. En del får mer resurser och fler sökande till tjänsterna. ( Inom parantes sagt kan man ju då även dra paralleller till patienter, män är finpatienter, kvinnor fulpatienter. Hur kan jag veta det utom genom egen erfarenhet? Jo män och deras sjukdomar får mer resurser och tas mer på allvar än kvinnors.)

Det intressanta med boken är också de minnen som kommer fram, Wahlbergs tankar om sin barndom och sin mammas alltför tidiga död. Att det förflutna kan komma fram vid svåra trauman är inget konstigt. Men det innebär att nuet trängs åt sidan. Vilket borde ge sjukvården insikt om att behovet av psykologisk hjälp kan behövas mycket längre fram. Och för många flera än i nuläget. 

Boken skulle som sagt kanske ha vunnit på ytterligare tid till eftertanke. Lite synd, då den verkligen är angelägen. Därmed inte sagt annat än att Wahlberg visat både stort mod och samhällsengagemang som skrivit den.

Lästa böcker 2016.

   Eriksson, Bim: Det kändes lugnt när mina känslor dog ***

Serieromaner har en tendens att sätta huvudet på spiken. Den här är ju ytterst sorglig och med riktigt frånstötande bilder. Faktiskt, jag som är helt omöjlig  på att teckna skulle ha kunnat göra något liknande. Det är riktigt avslappnande roligt att se dem i albumet och slippa känna mig helt underlägsen.

Det är kroppen, patriarkatet, kärleken, patriarkatet igen. Killen med sitt erövrarhalsband slår sig ner på sin bild och bara utstrålar de orättvisor som patriarkatet fortfarande råder över. "Jag är f*n kung* utbrister han. sid 29. 

Medan tjejerna klumpas ihop till en massa och mår skit på nästa sida. 

Det är mycket att ta in, och det serveras utan bedövning. Någon snabb blädderbok är det inte. Men som vanligt känner jag ilska över att så lite hänt.

Varför går vi bakåt? När jag växte upp på 60-talet, nej inget tjat här. Men ni vet vad jag menar. Någonstans finns den där strukturen, kvinnohatet. Och nu också invävt med föraktet för de svaga. Barnen, de sjuka, de äldre, dessa våra minsta helt enkelt. Jag har en spaning här som långsamt växer sig starkare, förlåt Bim Eriksson för att jag använder din bok till mitt resonemang. 

Tjejer, när er hamster!

Läst 2016

   Torgeby, Markus: Löparens hjärta ****

En lättläst sträckläsningsbok med intressant innehåll. Brutalt uppriktig om hur det är att ha "spring i benen som vuxen". En energi som flödar hela tiden. Men samtidigt ett slags tillstånd av utmattning där samhällets röster blivit för mycket och kräver att bli tystade. Lite av det amerikanska out in the wilderness som drabbar unga män hela tiden. Ett märkligt fenomen men tydligen fullt möjligt att leva ut även här i Sverige, om än ovanligt.

Att bo i mörker, kyla, ensamhet, ätandes havregrynsgröt, det lät verkligen urjobbigt. Det värsta var att läsa om denna havregrynsgröt som intogs i kojan i skogen HELA TIDEN (jag gillar inte havregrynsgröt). Jag kan inte ens försöka föreställa mig det. Tidigt förstod jag att det här vilade ett märkligt förhållande till mat, som faktiskt kunde bero på det ringa matintag som präglat Torgebys barndom. Mammans sjukdom och hans krav på sig att se efter småsyskonen kanske ligger till grund för det som blev hans sätt att leva. Och med religionen i bakgrunden blev det inte heller bättre, tydligen. 

Det är den ärlighet som präglar boken som gör den så lätt att ta till sig. Den har funnits på minläsalista ett längre tag och jag ångrar inte att jag läste den, trots att löpning absolut inte är min grej. Men den är så mycket mer än bara det.

Läs den gärna helt utan baktankar eller förhoppningar. Bara för att få en insikt i hur en annan människa tänker och fungerar. Författaren visar stort mod genom att dela med sig. Tack för det.

Läst 2016

   Wool-Rim Sjöblom, Lisa: Palimpsets ***

Vi (de adopterade, min anm) förtjänar att att (sic!) få tillgång till våra egna berättelser och att tala med våra egna röster,

Oavsett hur vi låter och vad vi har att säga. s150

Det här boken är en tung läsning, inte bara pga typsnittet som säkert ska göra den personlig, utan även bilderna som med sin gråskala och bekymrade ansikten gör en nedstämd för att inte tala om innehållet som gör en både upprörd och ledsen. Så pass att jag fick pausa flera gånger. 

Slutorden, som jag citerat längst upp, fick mig ändå att bli lite lugnare. För där finns en sanning som jag personligen kan dela, inte fullt ut men nästan. Ingen vet hur det är att vara adopterad, bara den adopterade själv.

Nu verkar det finnas en otrolig korruption i Korea vad gäller adoptioner. Det har kommit flera böcker om det senaste åren med personliga vinklingar just därifrån. 

Hon är arg

Gul utanpå

Astrid Trotzig var nog den första som skrev om detta, bl.a i Blod är tjockare än vatten som Wool-Rim Sjöblom även nämner (Fotnot s 35). Sen har hon skrivit mer, som Hitta hem (red), där andras berättelse också kommer till tals. med flera böcker. 

Boken är skakande och påminner en om Sverige på 30,40 och 50 talet då de flesta adoptioner skedde inom vårt land. Och ofta hemlighölls och mörkades. Dessutom var det många barn i stora barnkullar som togs omhand av släktingar utan barn. Allt med omgivningens goda minne men hemligt för barnet.Med sorg, smärta och vansinnesutbrott när barnet råkar hitta adoptionspappren. (Helt förståeligt).Nu sker nästan aldrig inhemska adoptioner. Kanske blir det en liknande utveckling i alla adoptionsländer. Adoptioner från utlandet har ju drastiskt minskat. Men kommer att leva kvar för lång tid i de adopterades barn och barnbarn. Tack och lov.

Wool-Rim Sjöblom är brutalt ärlig, lämnar ut sig i alla dokument och möten. Bakom varje adoption finns olika förutsättningar, att få återvända till sin ursprungsfamilj är inte alla förunnat. Och många är inte heller så intresserade, även om det alltid finns med både den adopterade och den som adopterat. 

Jag kan avslutningsvis  inte låta bli att känna för Wool-Rim Sjöbloms adoptivföräldrar, som en gång upptog henne som sitt eget barn. Och vad jag förstår inte brutit med henne. Och ja, adopterade har rätt till sin egen röst, sina egna känslor, sina egna upplevelser. Och de har även rätt till sina adoptivföräldrar. Rätt och möjlighet. 

En stark men aningen svårtillgänglig bok om man inte har någon erfarenhet av adoption från Sydkorea. Vilket dessutom bör betonas, dels för att lögnerna, korruptionen och systemet pågått under så lång tid och pågår fortfarande. 

Här rör det sig om stora pengar säkert, stora brott. Och en utveckling som stått stilla, där mammor inte stöttats i att ta hand om sina barn, som sker i många andra länder. 

Läst 2016

 Engdahl, Horace: Den sista grisen ***

Här har Engdahl skärpt till det, vissa citat är så inhumana att jag inte ens vill citera dem här. Men de kan ge en vink om det samhälle som formas inför våra ögon och där "våra minsta bröder" viftas iväg utan pardon. 

Kanske inte är så juste att skriva om det utan citat, men som sagt, det avslöjar nånting väsentligt. Som jag inte vill sprida vidare faktiskt. 

Men här kommer andra citat:

Citat 1:

Intelligensen är opartisk. En intelligent person inser genast när motparten har rätt. En mycket intelligent person erkänner det också utan omsvep. (Camus kallade detta för "frihet".) sid 63

Ja det kan man ju vänta sig från Engdahl. Men det går att vända på citatet, för om man vet när motparten har rätt, då måste man ju också veta om den har fel eller hur? Och det vet Engdahl väldigt ofta. 

Det börjar med titeln, den är verkligen inte kul. Sen avslöjar Engdahl förakt för än den ena än den andra /se ovan/. Men det är såklart citat som skenbart verkar på pricken, så rätt och intressant.

Citat2;

När du märker att någon bedömer dig fullkomligt fel, skall du tänka på att det någon annan som du missförstår lika kapitalt. Du vet bara inte vem. sid 144

Jahadadusägerdet. Men kom ihåg, Engdahl är intelligent, det vet vi alla. Så då gäller citat 1 såklart.

Och det finns många visdomsord:

Det viktigaste skälet till att människor begår dumheter är att de vill bli omtyckta. Därför är det inte helt galet när de skyller ifrån sig. sid 15

Avunden är infantil. Den har sin rot i en magisk verklighetsuppfattning, där man betraktar tur och otur, framgång och motgång som resultat av högre makter. sid 17

Han gick utan mask, och man berömde inte utan skäl hans utsökta förklädnad. sid 179

Modiano är det försummade och nedtystade barnet som blivit författare för att tvinga de vuxna att lyssna. Le Clézio är det omhuldade barnet som blivit författare i övertygelsen att alla älskar att höra honom tala. Kanske är litteraturen i hemlighet uppdelad mellan dessa typer. sid 209

Hur ska man veta att man gjort bruk av yttrandefriheten om inte någon blir sårad? sid 214

 Ja tankar fanns det även i Cigaretten efteråt, och många gånger slår Engdahl huvudet på spiken, på ett unikt sätt. Läsvärt.

Läst 2016



-------------------------------------------------------------

Cigaretten efteråt

   Strout, Elizabeth: Olive Kitteridge ****

Hur kan den här boken ha gått mig helt förbi, tills nu? Vadå TV serie? nej inte det heller...

Fast jag är glad att jag läste boken först, inget filmat kan rimligtvis beröra en både stilmässigt, oväntat innehållsmässigt eller så sparsmakat beskriva ett kvinnoöde. Jag fick verkligen tänka ordentligt genom nästan hela boken, eftersom jag inte ens visste vad den handlade om (läser sällan baksidestexter osv. så jag tror den måste ha dykt upp från ett boktips). Greppet att låta Olive träda fram genom flera olika berättelser var så bra, särskilt som det fick en att se allt uppifrån och sen dyka ner här och där, där nya personer fick färg och liv. Det handlade liksom inte bara om henne, trodde jag. Sista kapitlen intensifierade dock bilden av Olive, och förståelsen av henne uppdagades.

Ibland får man en känsla när man läser en bok att sista kapitlet skrivs först. Så kändes det här tyvärr. Något stämde inte där, varför får hon inte leva sig ut ur livet med sin autencititet i behåll?*

Och jag kan inte se att det här nån spegelbild av världen (baksidestext)? Det är en romantiserad bild av en slags civilisationsvärld som 40-talisterna nu är på väg att lämna, villigt bedövade av alla anpassade slut där frid slutligen råder.

* Här tänker jag på Hausfrau som jag läste tidigare i år och benämde nostalginoir.

Är det här då beforehappyendingnoir? Jag bara känner mig för här.

PS Ser att Strout vann Pulitzerpriset 2009 för denna roman. Och den var ju verkligen bra, utom, ja du vet varför, slutet.

Griffiths, Elly: En kvinna i blått ***

Som alltid bra tyckte jag. Men, jag var lite skeptisk eftersom jag läst recensioner som varit lite sådär. 

Det är ju mycket religion med i den här boken, eftersom den utspelar sig under påsken vid en landsortskyrka. Jag har inget problem med det, precis som när Cathbad och hans druidtankar skildras. 

:

"Jag använder alltid rökelse på min gudstjänster. Röken som stiger uppåt, precis som våra böner stiger upp till Gud." sid 278

Men bara en bit längre ner på sidan visar sig Griffiths osvikliga humor:

Han sms:ar till Clough: Eru på plats? Han får svar efter bara några sekunder: Ja. Känner mig hemlig. Nelson hoppas att detta är en autokorrigering av "helig". sid 278

Jag :-) ofta åt Griffiths humor, som Ruth oftast står för.

Så det här var en bra åttonde deckare av Griffiths. Även om arkeologin fick stryka på foten en hel del, så fanns det desto mer plats för hundar, katter, präster, otrohet, en vresig Nelson och ett Shakespearecitat: 

"En skugga blott, som går och går, är lifvet; En stackars skådespelare, som larmar och gör sig till, en timmas tid, på scenen och sedan ej hörs af. Det är en saga berättad af en dåre; låter stort, betyder intet." sid 256

Det är tydligen något som heter "imorgon-talet" ur Macbeth. Och varför inte lite bildning när det passar? Även om den är svart och negativ.

För mig har morde* aldrig varit det väsentliga i Griffiths böcker. Nej det är allt det andra jag vill åt, och det fick jag här!

Titeln får mig för övrigt att tänka på En kvinna i grönt av Indridasson. En mycket bra deckare från Island. 

Läst 2016