Atwood, Margaret: Den frystorkade brudgummen ***

Några riktigt egendomliga noveller har Atwood fått till här. Det handlar om konsekvenser, av det liv som levts, de människor man mött och ibland möter för första gången. Det är logiskt och helt ologiskt om vartannat. Titelnovellen tar kanske priset som overklig.

Det är i livets senare hälft allt utspelas, ja noveller som likt den frystorkade brudgummen stinker död och döende.

Men visst är det logiskt, den generation som nu åldras är samma som som föddes på 40-talet och blomstrade från 60-talet och framåt. Nästan varje dag dör de, meddelar nyheterna. Inte konstigt att det som rör sig deras tankar är det förflutna och slutet. Precis som i novellerna.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sjukdom i boken:

I den sista novellen beskrivs Charles Bonnets syndrom, något vars symtom jag hört talas om men aldrig fått ett namn på. Det kan uppstå vid synfel, stor trötthet, kanske stress osv. Kvinnan i novellen har drabbats av detta och ser valsande små varelser fast hon är nästan blind.

Ett okänt syndrom som jag blev upplyst om tack vare Atwood. 

Läst 2016

   Lihammer, Anna: Där gryningen dröjer ***

Lihammers tredje bok är också den bra. Lite svår att komma in i, persongalleriet har i alla böckerna varit svåra att hålla ordning på. Men efter ett tag blev jag intresserad av historien och kunde inte göra annat än läsa ut den inpå småtimmarna. Så nu är det bara att vänta på nästa. 

Läst 2016

   Persson, Leif G W: Kan man dö två gånger? ***

Jaag hade läst lite sådär om den här senaste boken av Leif G W. Så jag började läsa lite lojt, men upptäckte efter ca fem sidor att jag var fast. Det blev spännande och det höll i sig till bokens slut. Jag gillade ju Bombmakaren och hans kvinna, och den var faktiskt snäppet bättre, men den här var alltså också helt ok.

Jag gillar svepet mellan barndom bland scouterna, markören tsunamin som alla kan referera till i tid, och girigheten som så ofta leder till brott. Och ön som alltid är en fascinerande plats. 

Lite väl mycket upprepningar.. Ibland tänkte jag, men det här har jag ju redan läst? Vilket säkert var helt sant, kändes det som.

Det mest besynnerliga var ändå att Bäckström plötsligt började bli humaniserad. Intressant iofs, men kändes lite väl mycket personlighetsförändring för att jag riktigt ska kunna tro på det. Dessutom antyds mycket passande en svår barndom. Nåja allt reder väl upp sig i nästa bok. 

Läst 2016

      Cline, Emma: Flickorna ***

Om det inte stått sekt över den här boken hade jag knappast läst den. Men eftersom jag är intresserad av sekter så läser jag det som finns.

Och den var riktigt bra skriven, beskrev vägen in i sekten och vägen ut. Med lätt penna beskriver Cline hur tonåren kan te sig för en ung tjej vid den här tiden.(vi talar 1969 när huvudpersonen Evie var fjorton år)  Det är längtan efter sex and drugs and rock´nroll om man säger så. Vilsenhet, svek och upproriskt tänkande gör Evie till ett byte för sektledaren Russell och hans flickor. 

  [...] jag hade redan börjat anamma vissa sätt att se på världen, vissa tankemönster. Russell berättade för oss att samhället kryllade av laglydiga människor, folk var storbolagens passiviserade slavar och medgörliga som drogade labbapor. Vi på ranchen verkade på en helt annan nivå, vi kämpade i den vidriga motvinden, och vad gjorde det i sådana fall om man var tvungen att jävlas lite med de vanliga människorna för att uppnå större mål, större världar? Om man sa upp sig från det gamla kontraktet, sa Russell, vägrade svälja skrämselpropagandan från samhällskunskapen och böneböckerna och rektorkansliet, så skulle man inse att det inte fanns något som var rätt och fel Han generösa ekvation reducerade dessa begrepp till tomma reliker, medaljer från en regim som inte längre sitter vid makten. sid 159

Detta synsätt (kallat hjärntvätt) lade grunden till det förfärliga slutet.

Trots att det finns vidriga detaljer om övergrepp och försummelse, gör språket den här boken så litterär. Ja just det. Det är en fröjd att läsa den bara för meningarnas skull, medan ondskan och förfallet driver den framåt. Det känns som att det här en debut, driven av kärleken till texten i första hand. Det bådar gott. Jag ångrar inte att jag läste den.

Och:

Jag håller med bakgrundstexten, Det här är "en skimrande och fängslande roman om makt och och sexualitet, störande och exceptionellt klarsynt" 

Läst 2016

   Sarri, Margareta: Kedja - kvinnoliv i fem sekler ****

Jag vet att jag läst en hel del av Sarri tidigare, men inte sen jag började blogga. Men det slog an en positiv tanke hos mig när jag såg den här bokens författare och jag ville genast läsa. Och jag känner genast mig hemma med språket, det har tyngd utan åthävor. Det är som att jag känner igen Sarris sätt att skriva.

Sarri har hittat ett helt unikt sätt att förmedla sin släktforskning, genom kvinnors ögon. Ja, i början har alla det likadant, många barn och slitsamt, ensamt och dant. Men små ljus glimtar fram.

Och det känns så befriande att det skildrar den norraste norra delen av landet. Alla måste få veta hur det varit i den stora vita fläcken (?) vars historia så ofta ignoreras.

Sen blir det färre barn, men förlossningarna kan ändå vara fyllda av ensamhet och oro. Brita Marias förlossning av icke namngiven dotter 1874 (sid 113ff) är skildrad på ett sådant sätt att både lycka och sorg blandas med vrede över ensamheten, och ger avtryck in i nästa generation där dottern Johannas vuxenliv börjar redan på första bladet:

Blodpölen på golvet där hennes mor låg, glömmer hon aldrig så länge hon lever. Som liten jänta tvangs hon bli vuxen. Hon fick en eftermiddag på sig. Sedan var det färdiggråtet och dags att hugga i. sid 121

 Sarris eget liv, som berättas i slutet som punkt för historien, är också så intressant att läsa.

Jag tycker att det här var en mycket läsvärd bok. Här skriver Sarri noveller, sammanbundna genom kvinnor som gjort henne till den hon är. (Det är nästan så jag ryser när historiens vingslag blåser till. Åh om en sådan bok funnits om mina kvinnliga förfäder. förmödrar?)  

Jag tror att kvinnorna skulle ha uppskattat hennes nyfikenhet och envishet, även om vissa skulle ha slagit ifrån sig, inte ska väl jag.....

Jag håller med baksidestextens slutsats:

Den är ett viktigt bidrag till förståelsen av kvinnors villkor i äldre tider och idag.

Läst 2016

jag har lagt till en ny kategori, norrland. Det är dags nu att stå upp för ljuset, hundarnas öde skall, de igenvuxna småbruken som gav så många utkomst, litteraturens giganter som formar orden, fågelstrecken, luftens renhet och livet helt enkelt.

   Bohman, Therese: Aftonland ****

Många plus hade den här boken innan jag ens börjat läsa; universitetsvärlden, forskning, konst (som jag inte vet mycket om men vill veta). Det intresserar mig.  

Jag bryr mig inte om att det är en Stockholmsbok, har börjat förstå att igenkänningen är lika viktig i storstaden som när jag kommer Hem till byn, och vet vem som bor/bott i varje hus, även om mycket är förändrat. Som när jag går ner till ån, besöker fäbodarna och fiskar i min barndoms tysta sjöar. En viss acceptans inför fenomenet, som blir allt viktigare ju fler som "har bott i stan hela sitt liv") har alltså infunnit sig hos mig och jag koncentrerar mig på Karolina, professor, ensam och klockan tickar. Som också återvänder hem, så länge föräldrarna lever.

I början går det lite trögt att läsa, och det blir bara aningen bättre allteftersom. Konsten är svår eftersom jag vet så lite men spelet på universitetet, alla utvikningar som är intressanta, alla män som korsar hennes väg, gör att jag fortsätter.

Och så, det abrupta slutet, jag blev nöjd!

  Bolton, Sharon: Daisy i kedjor ***

Jag kände mig smart när jag läste Daisy i kedjor. Trots en ovanligt töntig titel var den här deckaren riktigt bra, inte speciellt rolig, men spännande. Konstigt nog anade jag hur det låg till efter inte alltför lång tid. Eftersom det fanns en del ledtrådar ska jag inte förhäva mig, men jag brukar sällan gissa rätt så det var ett plus.

Det var en riktigt trixig historia, och slutet fick mig att rysa, även om det kändes rättvist.

Tack Modernista för ännu en bra deckare! 

. 

   Palmqvist, Jeanette: Det enda som betyder något ****

Sparsmakad med innehållsrik, ordrik men komprimerad, infallsvinkelrik men når fram, gåtfull men med klarhet. Ja så skulle jag kunna fortsätta för att beskriva de känslor och tankar jag får när jag utan ansträngning tar till mig innehållet i den här boken. Skriven utifrån författarens minnen och tankegångar.

Jag är imponerad av den här boken. Den är helt klart annorlunda skriven vilket gör, att trots att tidsmarkörer finns i mängd, så upplever jag det inte så. De flyter in i texten och Palmqvist hinner med många. Men de finns inte inplanterade utan är där helt naturligt. Karaktärerna finns för Astrids skull, för allt hon ska få uppleva, men jag märker det inte förrän jag skulle berätta innehållet för närstående. 

Det är Astrid, hela tiden Astrid. Hennes värld är visserligen fiktiv, men kunde vara sann, är säkert sann i vissa stycken. Hon är en av dessa ovanliga kvinnor som redan som barn hade egna tankar, inte gick att kuva. Men som samtidigt fick bära med sig minnen som hårt begränsade hennes liv. Som ett straff för sin längtan efter frihet. Sorgligt. Och jag gillade när hon satte ner foten på slutet. 

Det är svårt att skriva känner jag, utan att avslöja detaljer. Jag vill att du som läser ska få uppleva dem själv.

Läs! Jag menar det.  

(Jag tror att en del av textens magi beror på att den bearbetats i författarens huvud sedan hon var barn. Just det finner jag mycket fascinerande. Det är sällan jag läser en bok nuförtiden som ger mig samma känslor av läsupplevelse som när jag bekantade mig med alla olästa författare i min ungdom. Innan sinnet mättats.)

Tack Hoi förlag för läsupplevelsen. 

Från förlagets sida:

I 1930-talets Norge slår sig Astrid fri från ett religiöst hem och ett utstakat liv som fru, mor och fabriksarbeterska. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska och börjar därefter engagera sig i kampen för frihet och rättvisa.

Astrid lär känna Thomas, en man med musikerdrömmar. De planerar en framtid tillsammans, men Thomas möter Astrids syster Ågot … och allt förändras.

Parallellt med deras berättelse möter vi författaren Anna, som i nutid reser till Norge på jakt efter mellankrigstidens dofter. Vilka var egentligen de släktingar hennes mor alltid talade om? Och hur såg deras liv ut? Tanken att det var något lurt med att två kvinnor levde tillsammans med endast en man växte med åren. Inga andra hon kände till levde på detta sätt. Det var konstigt, avvikande, kanske skamligt, och till och med oanständigt. Vad tyckte mamma? Hon vågade aldrig fråga.

Mot en historisk bakgrund utspelar sig denna skildring av fascinerande livsöden där tilliten till sina egna val ger styrka att gå vidare.

Inspirerad av sin mors berättelser om släktingarnas liv debuterar Jeanette Palmqvist med en gripande roman där dåtid möter nutid. Lika är den enskildes kamp. Och lika är kärleken.

https://jeanettesblogg.wordpress.com/