Inlägg publicerade under kategorin Lästa böcker 2015

Av violen - 7 maj 2015 14:00

  Berglund, Mikael: Ett föremåls berättelse om obesvar ****


Det här, kära medläsare, är bra. Den upplevelse som den här boken gav, måste ha vairt i klass med att läsa Sara Lidman för första gången. 

Och titeln är som en blomma för den som älskar språket.


Judit utför sin egen vandring, mot vilddjuren, sin stalker, svälten och hon går in i vildmarken med samma omedvetna drivkraft som amerikanska pojkar plägar göra, "into the wild". Men Judit följer släkten - sin mors fotspår. "Jag går i dina spår. Om jag så icke finner dig." sid 20 Och hittar till slut föremålet, men finner hon svaret? Här finns ingen DNA teknik och inte heller någon mystik som hjälper henne rätt. Det som sker det sker och det måste hon acceptera.

En stark kvinna i 1600-talets norrland, mellan kust och hav.


Det är en klar fördel att som läsare känna till landskapet, de små björkarna, de vita fjällen, de våldsamma myggen. Men att veta om kylan, snön, avstånden, vilddjurens instinkter gör att ett litet tvivel smyger sig in, var det här egentligen möjligt? (Men så minns jag, allt är egentligen fiktion, minnen nedskrivna från en svunnen tid. En kärleksförklaring.)

Genom språket är det möjligt i alla fall:


Det var alldeles mitt på dagen och solen var på väg både upp och ner och nu som högst ändå inte mer än att den precis nådde över högfjällen i söder. sid 66


Nya meningar behövs för att nya författarskap ska komma fram. Och i denna bok är allt liksom nytt, inga floskler eller utnötta metaforer fanns vid den här tiden, och det genomsyrar Berglunds tankemöda. För den här boken har skrivits med stor omsorg och ingen redigering är synlig. Jag är imponerad!


Sista sidorna är så fyllda av moderskärlek och minnen att, ja är du mor förstår du vad jag menar. Även adoptivmödrar göre sig besvär!


Läst 2015





-----------------------------------------------------

Adoption i boken:

Fostermor kanske Judit kallades, men hon tog verkligen Rigmor som sin egen.

Av violen - 7 maj 2015 14:00

  Berglund, Mikael: Ett föremåls berättelse om obesvar ****


Det här, kära medläsare, är bra. Den upplevelse som den här boken gav, måste ha vairt i klass med att läsa Sara Lidman för första gången. 

Och titeln är som en blomma för den som älskar språket.


Judit utför sin egen vandring, mot vilddjuren, sin stalker, svälten och hon går in i vildmarken med samma omedvetna drivkraft som amerikanska pojkar plägar göra, "into the wild". Men Judit följer släkten - sin mors fotspår. "Jag går i dina spår. Om jag så icke finner dig." sid 20 Och hittar till slut föremålet, men finner hon svaret? Här finns ingen DNA teknik och inte heller någon mystik som hjälper henne rätt. Det som sker det sker och det måste hon acceptera.

En stark kvinna i 1600-talets norrland, mellan kust och hav.


Det är en klar fördel att som läsare känna till landskapet, de små björkarna, de vita fjällen, de våldsamma myggen. Men att veta om kylan, snön, avstånden, vilddjurens instinkter gör att ett litet tvivel smyger sig in, var det här egentligen möjligt? (Men så minns jag, allt är egentligen fiktion, minnen nedskrivna från en svunnen tid. En kärleksförklaring.)

Genom språket är det möjligt i alla fall:


Det var alldeles mitt på dagen och solen var på väg både upp och ner och nu som högst ändå inte mer än att den precis nådde över högfjällen i söder. sid 66


Nya meningar behövs för att nya författarskap ska komma fram. Och i denna bok är allt liksom nytt, inga floskler eller utnötta metaforer fanns vid den här tiden, och det genomsyrar Berglunds tankemöda. För den här boken har skrivits med stor omsorg och ingen redigering är synlig. Jag är imponerad!


Sista sidorna är så fyllda av moderskärlek och minnen att, ja är du mor förstår du vad jag menar. Även adoptivmödrar göre sig besvär!


Läst 2015





-----------------------------------------------------

Adoption i boken:

Fostermor kanske Judit kallades, men hon tog verkligen Rigmor som sin egen.

Av violen - 28 april 2015 15:15

Stefánsson, Jon Kalman: Fiskarna har inga fötter *****


Stefánsson håller skickligt balansen i denna mäktiga bok, den första efter pojken. Men jag funderar lite bekymrat vad han ska skriva om i nästa bok, här står ju allt!


Här finns historien om fisket, männen, tankarna, exploateringen, de gamla, barndomen, ungdomen och, cirkeln som sluts, närmandet till sin egen ålderdom.


 "Ari masserar sig över bröstet, som för att lugna hjärtat, det lilla djuret*..."sid 19

Redan i början slås det fast hur pissigt allt är:

"Åren går, livets mening är oklar, förståelsen dunkel, vi blir feta, nerverna blir förstörda och går av, ständigt hemsöks vi av ett slags vantrivsel, av otillfredsställd längtan". sid 20 Javisst, så är det när den moderna människan ska dö. Tiden till det existentiella har ju inte funnits.


Här finns musiken (ständigt dessa Beatles, som jag själv fick ett yrvaket uppvaknande av när de dängde i med introt till "A hard days night".) och magin att komma över den före så många andra. Ibland tycker jag att de böcker som försöker skildra popmusikens makt har svårt för att lyckas. Men texten flyter lika lätt genom de avsnitten som alla de andra.


Och här finns kvinnorna i allra högsta grad. Jag upprepar: Och här finns kvinnorna i allra högsta grad

Tänk, en bok helt utan stavfel (vilken lättnad) med en förmåga att synliggöra alla personerna på ett sätt så det bara går att läsa rakt av, du hänger med! Varje sida ger nånting nytt för den hjärna som längtar efter substans i kölvattnet av alla stereotypa deckare. Och en av få upprepningar är Titos vrånga hjärta.


Slutet är oväntat, ett avsnitt för en genusforskare att läsa. Eller varför inte gymnasieklasser, vars skarpa hjärnor behöver välskrivna texter om kärleken, våldet och förståelsen för kvinnorna?        


 

* Müllers hjärtdjur har numera sin plats i litteraturen. Och litteraturen har plats i författarna, jag förnimmer röster från många andra litterära giganter, så väl dolda att jag bara märker vissa. Kanske därför boken känns så otroligt nära.


Läst 2015

Av violen - 27 april 2015 23:15

 Linde, Ida: Norrut åker man för att dö ****


Här får du en käftsmäll direkt. "Så många döda på så liten tid".


Men det är såklart ingen deckare. Det är inspiration från sommaren 1988, Bonnie and Clyde och den värsta mardrömmen. Här sker gripandet odramatiskt och så tar deckaren slut. Och romanen tar vid.

Här är mördarna synliga, väntar på en snabb dissikering medan offren väntar på en mer djupgående. Och boken börjar. I norr.


 Så mycket finns med, Tjernobyl, rasism, homofobi, homosexualitet, adoption (sällsynt negativt skildrat faktiskt, helt i bokens anda) Umeås apberg (numera rivet eller?) protesterna, demonstrationerna, universitetet, skogen, lingonen. Ambitionerna, lyxfällan, sjukhemmen där föräldrarna dör, striden med Guds inte vara. Osv. (Palmemordet hittade jag inte.) Nutiden är helt enkelt skit.

Plötsligt får vi en förklaring, arbetslösheten, "baggböleriet", kylan och umbärandet. Då.


Är det här Norrland? Både ja och nej. Linde nämner ordet romantiserat om just norrland. Det här är bilden av norrland, en bild som inte är romantiserad, som är både sann och inte. De flesta norrlänningar har någon del av allt detta i sig. Och denna oformligt stora del av Sverige som säga vara norrland, är inte lika statisk som bilden av den.

Men det är en annan bok.


Boken provocerar, både med sitt komplexa och enorma innehåll. Och med sitt språk som bara måste älskas.


Den här boken behöver läsas flera gånger, utan fördomar. För bara titeln gör en lite....mäh! Som norrlänning alltså.


På världsbokdagen 2015 besökte författaren Skellefteå stadsbibliotek, här.



Läst 2015


..................................................








Adoption i boken:


Det var hans mamma men inte hans riktiga mamma. Han var adopterad så det var bara omständigheter som gjort att det där var hans mamma. Stel. Blek. Vitare än någonsin. Omständigheter. Liksom snön. Som inte föll idag. Han visste inte vad han skulle göra. Det kunde vara en dröm. Det var ju hans födelsedag. sid 74

Av violen - 24 april 2015 17:00

 Virdborg, Jerker: Skyddsrummet Luxgatan ****


Ibland överfalls jag av en längtan att läsa Virdborg. Det är nånting med hans böcker som, trots att de borde oroa och skrämma inte gör det. Eller så minns jag fel. Men nu när Virdborg kommit med en ny så läser jag den hela tiden tills den tar slut.

Själva skyddsrummet är mellanspel för de historier som, detajrikt, beskrivs. För ett decennium skulle det här varit en dystopi bland andra, bara mer välskriven. Men nu känns den ohyggligt nära. Fast Virdborg förmedlar en slags trygghet som gör att jag inte blir berörd utan bara känner mig upplyst. Det som händer här har ju redan hänt nånstans i världen för år månader eller dagar sen. Vår tid är i sig själv så dystopisk att Virdborg förmedlar en utopi, en bild av det tidens generation väntar på, chillande.


Själv kommer jag på mig att tänka, "que sera sera". Och ett slags lugn infinner sig. Författaren har gått igenom all denna kommande sörja för att jag ska slippa tänka ut det. Man tackar


Läst 2015


Av violen - 16 april 2015 20:00

   Alsterdal, Tove: Låt mig ta din hand ***


2014 års vinnande deckare i Deckarakademin. Men jag blev lite besviken. Början och slutet var en deckare, javisst. Men mitten var nånting annat. En roman? Ett försök till dokumentär om en motståndsrörelse och dess metoder? En längtan efter att beskriva våldet och militärdiktaturen som fick många att fly till bl.a Sverige? Hur Saken kan få människor att bli så besatta att inget annat gäller? Jag vet inte, det var iofs intressant att läsa men blev för omfattande i min smak.

Ämnet kändes nytt och det var vällovligt, därför blev boken utläst. Inte förrän precis mot slutet blev det spännande, så där gick läsningen undan.

Ett plus för tidshänvisningen som gjorde att jag hängde med utan problem. Jag gillar inte att hela tiden fundera över vad-var-när då jag läser.


Min egen Litteraturprisutmaning 2015

Läst 2015


Av violen - 8 april 2015 21:30

 Filer, Nathan: Chocken efter fallet ****


Mycket omtalad bok som levde upp till förväntningarna. En slags Räddaren i nöden look-alike. Ung man finner sin väg. Här kanske snarare, psykisk sjukdom intar ung man, tar hjälp av sorg och låter brotta ner honom innan han kan stiga upp igen.
Intressant bok, som tar upp psykisk sjukdom på ett insiktsfullt sätt. Jag lärde mig en hel del.


Jag ser en trend i detta att skildra ungdomars utanförskap som ett syndrom eller en bokstavskombination. Ibland tror jag att det som egentligen skildras är inte bara det, utan även det brus som stressen av all overload ger människorna idag. Hjärnan går på högvarv, med sorg och skuld och ensamhet och kroppsjälvhat som rusar omkring.


Filers bok behövs tyvärr, och många liknande med den. Här ryms inte fantasy och övernaturligheter, här finns den svarta verkligheten med sin svärta.


Läst 2015

Läsutmaning litteraturpriser 2015

Av violen - 7 april 2015 13:30

   Wahlberg, Karin: Livet går vidare ****


Än finns det hopp, första delen av serien Lasarettet, var otroligt bra. Likaså den här delen. Även om jag plötsligt la märke till vissa upprepningar, särskilt i början. Vilket förvånade mig lite. En liten dip i mitten men slutet var så fullt av action att jag bara måste läsa klart (gäsp). Ser såklart fram emot nästa och tyvärr sista delen.


Wahlberg lyckas beskriva så många företeelser, inställningen till abort t.ex Här är början till diskussionen om den fria aborträtten. Men även bortlämnande av barn förekom i stor utsträckning fortfarande.

Och läkarnas makt och ställning, jag har själv upplevt den från sängen vid den här tiden. Då var sköterskorna helt klart i underläge. Men de hade ansvaret minsann.

Wahlberg gräver verkligen i skiten, män som slår, män som nonchalerar, män som våldtar. Jag blir beklämd, hur mycket har ändrats egentligen?


Men det är kvinnorna det handlar om, även om männen är i centrum. Som då och för alltid.


Den här bokserien plus Kristina Strandbergs böcker om hemmafrun Maj är nog det viktigaste som skrivits på många år. Precis som Moa Martinson och Elin Wägner på sin tid kommer de här att ingå i en framtida feministisk kanon.



Läst 2015


Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards