Furmark, Anneli: Fiskarna i havet ****

Del två här

Del tre här

Del ett i, som det heter, en löst sammansatt trilogi som handlar om människor i Skandinavien, och deras förhållande till landskapet. Prententiösa ord kan man tycka. Men, det stämmer! Jag har läst alla tre,  känner faktiskt den kalla havsvinden i del ett, det mystiska ödsliga landskapet i del två, och både den norrländska och politiska kylan på 70-talet i del tre.

Fiskarna i havet är konst, den känns välbekant. Visst har jag läst och sett det här förut? Lite politiskt korrekt sådär, lite lesbiskt, lite feminism, lite livssökande och så geniet, hon som går längst och har ambitioner.

Och så hon som bara vill bli lycklig, och tänker jobba för det. De ömsinta porträtten av gamlingarna på hemmet gör mig varm.

Ja jag gillade verkligen.

Läst 2015

 Cullberg, Johan och Sahlin, Björn: Märta och Hjalmar Söderberg ****

En mycket intressant bok där Culberg/Sahlin låter Märta Söderberg få komma till tals på ett sätt som hon aldrig fick under sin levnad.

Här får vi följa hur en kvinna, söndervärkt av sin reumatism, övergiven av sin familj och sin man, författaren Hjalmar Söderberg, förklaras sinnessjuk och får tillbringa sina sista år på mentalsjukhus. Hur samhället tillät detta, trots att hon mest troligt endast (nåja ordvalet kan diskuteras såklar) var sjuk av förtvivlan över sin situation, trots sin sjukdom var ansvaret för barnen hennes, något hon inte kunde uppfylla. Men makten var Hjalmars, han kunde lämna sitt hem och sina barn, vara otrogen och genom sin alkoholism fördriva sin tid på barer. Glansen över den stora kärleksomanens författaren falnar allt eftersom.

Det förs även en redogörelse för psykvården under denna tid (början av 1900-talet) och boken kan upplevas som lite ostrukturerad men när jag hade läst den klart var alltihop glasklart.

Läst 2015

   Skräpliv. Rumänska berättelser ***

Noveller av Rumänska författare. Både män och kvinnor. Längst bak i boken, en beskrivning av författarna och deras produktion.

Jag önskar att jag fäst mig vid någon novell så pass att jag velat läsa mer av just den författaren, och antecknat hens namn. Men faktiskt inte. Var jag trött när jag läste eller har allt det skrivna påfallande likheter? Jag minns ingen särskild stil eller något särskilt innehåll. Bara att de kvinnliga författarnas ton ljöd lite klarare. Och stannade kvar lite längre.

Eller är det så att när jag väl läst Herta Müller har jag nått vägs ände?

Läst 2015

---------------------------------------------------------------------------

Sverige i boken:

"Hjärtekrossaren och snyggingen i deras grupp fann en svensk kärring vid Svarta havet," sid 195

"Lägenheten  var sedan länge nationaliserad, ägarna hade hoppat av i Sverige men inte återvänt för att göra anspråk på den." sid 235

Gustafsson, Lars: Tennisspelarna ***

Gustafsson skriver med en slag tillbakahållen humor som kanske inte riktigt tilltalar mig. Därav trean.

Men först något om Lars Gustafsson ur Combüchens förord.

 Det finns en sedan länge etablerad och med många fotnoter försedd uppfattning att Gustafsson ger mening åt det som saknar mening. sid XIII dvs han kan berätta en god historia ur ingenting, eller?

Författaren är dock kontroversiell i sin brist på hämning. Politiskt kontroversiell. XIV javisst, n-ordet nämns ett flertal gånger i Tennisspelaren, för att plötsligt övergå i svart. t.ex

Med det sagt att förordet är mycket läsvärt.

Nåja, åter till Tennisspelaren. Här finns föreläsningar, vietnamsorg, den obligatoriska vackra kvinnan, fast här förvandlad till en extremt, för sin storlek (spröd som en mygga), skicklig tennisspelare med ett mycket småflicksaktigt rött band i nacken. (hur var det nu med trettonåringarna, dagens litteraturstoff våren 2015?). Lägg därtill till en skröna, dolska våningar under jord och och modernitet i form av datorer, en slagman som traditionellt tar för sig och så vidare så balanserar det här mellan gubbigt och välskrivet. Och ett intresse att läsa mer av författaren. Och det kommer mera framöver.

Läst 2015

Cole, Teju: Varje dag är tjuvens dag ***

Jag fullkomligt älskade Coles debutroman Öppen stad. En otrolig debut helt enkelt.

Så jag såg verkligen fram emot denna bok nr två.

Direkt kändes det märkligt, det var som att det här var debuten som nu översattes eftersom Öppen stad blev succe. Detta händer ju väldigt många författare. Att då uppmärksammas debutboken plötsligt och ges ut och tja, den är väl ofta helt ok men inte lika bra som den stora succeboken.

Men ju mer jag läste desto mer imponerad blir jag. Denna tunna bok med sina färglösa, av Cole själv tagna, foton innehåller Nigerias inre liv, dess litteratur, dess kultur, dess historia, dess religion, dess sätt att förhålla sig till sig själva i omvärlden. Inget är djup, så mycket är yta. Mattorna buktar sig av allt som sopats under. Jag blir fascinerad, känner att ett nytt hörn av Afrika (Nigeria) börjar nystas upp inför mina ögon.

Cole menar att Nigeria är avskuret från verkligheten. Tre saker kännetecknar landet, religiösats i världen, lyckligast i världen men bara tre platser från botten att vara mest korrumperat.

Varför, om så religiöst, så lite omsorg om etik och mänskliga rättigheter? Varför, om så lyckligt, sådan livsleda och undertryckt lidande? [...] "Shuffering och Shmiling" handlar om hur det i Nigeria finns ett enormt kulturellt tryck på människor att säga att de är lyckliga även om de inte är det. Olyckliga människor, till exempel sörjande mödrar vid en protestdemonstration, sopas undan. Det är fel att vara olycklig. Men det är inte av nöden att grotta ned sig i detajer, när allt vi behöver är grundtanken i det stora hela. sid 151f.

Det här gillade jag, jag är alltid nyfiken på vad som finns under ytan, varför man handar si eller så, kulturer på olika ställen. Men för att få veta krävs det mod av de som vet, mod att berätta. Varför ligger alla slavar som fördes som djur till västvärlden under tunga mattor och kvider tyst istället för att visas upp i ljuset? Kanske för att om det nämns kan det ske igen? Precis som att inte nämna att man är sjuk, då blir man det! Vidskepelse på hög nivå eller Framgångsteologi?

Jag känner ändå paralleller till tankesätt och kultur på vissa håll här i Sverige... Intressant, intressant!

Läst 2015

 Delijani, Sahar: Jakarandaträdets barn ****

Vissa böcker har nästan allt, tex den här. Nutidshistoria blandas med familjedrama på ett sällsynt välskrivet och vackert språk, fullt med färger, metaforer av sällsynt slag och personer som låter sig urskiljas boken igenom. Kanske att det där geväret "en masse" som placeras ut i början lite för uppenbart förklarat senare. Fotografier, händelser, förnimmelser utreds till sin spets. Inget är fördolt i denna Delijanis berättelse, som baserar sig på hennes egen uppväxt.

(Det kanske är skillnaden mellan ren fiktion och bekännelsefiktion (?), i den senare vet författaren sanningen och kanske förvränger den enbart för anonymitetens skull, medan det i den förra är en ren och skär berättarfantasi som bara kan leva sitt eget liv, utan darlings att döda. (bara en av mig funderande reflektion)

Vill du läsa något som berör dig på ett vackert språk och med ett hoppfullt slut, här är sommarboken för dig.

Själv hade jag föredragit ett mer realistiskt slut, jag ser nämligen ut över världen av idag och kände inte igen mig riktigt. Men omslaget borde ha förberett mig iofs!

Läst 2015

 Levlin, Kurt: Isamone ****

OBS jag lyssnade på den här länken  efter att jag skrivit den här reflektionen. Där avslöjas mer om handlingen än jag ville göra! Lyssna gärna på Kurt Levlins egna ord om boken.

Så bra och Spännande är mitt spontana intryck när jag läst klart Isamone av Levlin. 

Efter två novellsamlingar, en roman, en diktsamling och en realistisk ungdomsbok ger sig Levlin på SF/dystopigenren inom ungdomsboken. Och jag blev positivt överraskad. SF är inte riktigt min grej, det känns liksom overkligt och metalliskt på ett sätt. Men dystopier är en annan sak, det upptäckte jag när jag för första gången i min ungdom läste På stranden av Nevil Shute.

Isamone var, som jag skrev tidigare, så spännande. Och jag blir faktiskt imponerad (vilket inte är så lätt att bli när man som jag läst ett helt liv) av idén som sådan. Det går inte att avslöja den, men jag ryser. På något sätt har Levlin lyckats ta med tidens avhumanisering och visat vart den kan leda. Han har......

Nej, du måste läsa boken för att förstå. Gör det!

Tack för boken Kurt!

Läst 2015

PS. Jag vågar faktiskt rekommendera Isamone till klassläsning. Här kan både etik, moral och teknik diskuteras. Och det märks att Levlin inte är någon krigsvän. Krig är våld, blod och förtvivlan, så är det bara.

Och det här som film, en slags Hungerspelen light, det skulle gå riktigt bra att fånga romanens essens.

Nilsson, Ola: Isidor och Paula ***

Det är inte ofta som jag inte alls begriper en bok. Men det här var en sådan. Kanske för att jag aldrig riktigt har fastnat för den grekiska mytologin. Greppet att överföra en grekisk tragedi till nutid anser jag däremot helt ok. Bara jag förstod, vem varför vad och hur.

De som är mer insatta än jag (läs: kulturskribenterna) hyllar boken, men jag kan inte göra det. Visst, beskrivningen av tunnelbanetåget och dess förare intresserar säkert de som bor i omgivningarna, men känns som en blek kopia av norrlands inland som Nilsson beskrivit förut. Tycker jag.

Känns inte bra att måsta lämna boken med ett frågetecken. Men så blir det. Ibland kan det vara helt ok också.

Läst 2015