Marklund, Liza: Du gamla, du fria ***

Vet inte varför men plötsligt slutade jag läsa Liza Marklund. Eftersom hennes senaste ser intressant ut måste jag alltså omg läsa ikapp.

Och jag blev verkligen inte besviken på Du gamla, du fria. Otroligt, så skitigt intressant. Så det är så gisslandraman går till.  I verkligheten (?). Marklund har gjort ordentlig research så mest troligt är det verkligen nära sanningen.

En bok med många skeenden som vävs in i varandra. Och verkligen spännande. Läsvärd.

Läst 2015

   Kondo, Marie: Konsten att städa **

Jag fattar inte att jag än en gång tror att en bok ska lösa mina röjnings- och därmed städproblem. Det enda riktiga tips jag tar med mig är 1. att förvara saker vertikalt och 2. att verkligen känna efter vilka saker jag älskar och därmed verkligen vill ha kvar, killl your darlings gäller inte här.

Sen är det som vanligt, släng-släng-släng. Den som har flest sopsäckar vinner.

Trots att de tips som finns på bokomslagets flik verkar vettiga, försvinner de liksom i ett intet när boken svävar ut i avsked och tacksamhetsriter när saker ska slängas.

(Som yngst fick jag ju agera bra samvete åt syskon som ville bli av med saker, och det fick jag i boken veta verkligen inte är rätt. Puh, tack för det. Vad man gör när syskon efter 50 år kommer och frågar efter sakerna fick jag däremot inget svar på, synd! Det har hänt ja.)

Jag föredrar nog min egen långsamma väg. Plocka ner det som inte tilltalar mig i en påse och tar det till second hand. Jag gillar återbruk nämligen.

Läst 2015

  Modiano, Patrik: Dora Bruder ****

Jag får liksom inte nog av Modiano. I den här boken är förintelsen nära, närmare än i de andra tre jag läst. Ändå handlar den ju inte om det i första hand, utan om författarskapets uttryck, inspiration, tankegångar. Hur en tidningsnotis från länge sen kan resultera i en strålande text. Hur stor litteratur skapas.
Dessutom lägger jag nu märke till Modianos synsätt, han citerar:

På soffan i en bordell lägger han märke till en tyrolerhatt, ensam och löjeväckande. Flickorna paraderar förbi. "De är någon annanstans, som sömngångare, under narkos. sid 79

Jag har all förståelse för hennes inbrott. Min far och hans medhjälpare hade 1942 plundrat SKF:S förråd av kullager[...]De tyska förordningarna, Vichys lagar och tidningarnas artiklar tillerkände dem ingen annan status än pestsmittade och kriminella, alltså var det rätt och rimligt att de uppförde sig som laglösa för att överleva. Det hedrar dem. Och jag älskar dem för det. sid 97

Dora Bruder är både som litteratur och verklig person en solitär, men trots det en av många. Hon tangerar, i Modanios tolkning, en kvinnlig syn på Frankrike under krigsåren. Hon inspirerar till upptäcksfärder i andra verk och ibland känns boken essäliknande, dokumentärliknande, sanningsenlig med stråk av fiktion.

Modiano beskriver på sid 155 judevänner, ariska kvinnor som medsysterliknande tar på sig judestjärnan på ett provocerande sätt, på hundens halsband t.ex De blev alla skickade till lägret Dancy. De var kvinnor med enkla yrken men ett enormt mod. Heder åt dem.

Rekommenderas verkligen.

Läst 2015

Böcker av Modiano som jag läst hittills:

Nätternas gräs

Lilla Smycket

De yttre boulevarderna

   Olofsson, Elin. Till flickorna i sjön ***

Omtalad författare jag länge tänkt läsa och javisst, texten stack ut och det brände till ibland, oväntat och ett längre tag, som en av de brännässlor jag känt av i sommar. Men sen försvinner smärtan och därmed orden.

Helena tittade på huset, de tomma fönsterrutorna tittade tillbaka. De gamla fönstren satt kvar, trots att det drog så väldigt från dem, taket och ytterpanelen var också samma som förut. [...] Helena kastade en snabb blick på gäststugan, som en framtida hög med hundbajs låg den där, mindre än hon mindes den, men fortfarande brunlaserad, med ett grått plåttak. sid 182 pocketupplagan

Att återvända, att minnas, att försöka sätta ord på det vidriga. Att sakna, att ha gjort ett försök att få någon att lyssna på sanningen, men att inte vara värd ens den. Historien är inte ny men språket bränner till ibland. Som sagt.

Läst 2015

   Koldenius, Annika: Vi var alltid beredda ***

Styrkan i denna brutalt uppriktiga, osentimentala men så sorgliga berättelse om sonen Sam, ligger just i det, berättelsen om Sam. Hur det verkligen var att ha denna svåra sjukdom över sig och sin familj. Att se sitt barn lida. Så outhärdligt! Men det gick ändå. De fick ha honom kvar igen och igen, trots att de alltid var beredda. Tills den dag det var över.

Tiden efter, när allt kommer ikapp och ska bearbetas känner i alla fall jag, är inte riktigt klar att skriva ned. Det händer ofta med boats (based on a true story) att hela boken andas affekt. Men här har skildringen av Sam fått ta sin tid. Porträttet är som bilden på omslaget, ömsint, ödesmättat. Sam gjorde avtryck här i världen, Sam blir inte glömd trots att han vandrat vidare på stigen till en annan plats.

Men Koldenius själv har fortfarande sin väg att gå för att komma tillbaka. Den senare delen av boken försöker förklara men den är inte försonande, jag lider med mamman som förlorat sitt barn och sin, som hon känner det själv, livsuppgift. Jag önskar att försoningen nått även henne.

Läst 2015

 Foster, Åsa: Man måste inte alltid tala om det ***

Fosters noveller är flyktiga. Lättlästa, stilsäkra, språket rör sig framåt utan att man lägger märke till det och drar sen snabbt förbi. Kan det tyckas. Men vad som hänger kvar är verkligen Sydafrika. Eller afrika där aids som regel aldrig nämns vid sitt rätta namn. Så inte heller här. Och det som slår mig är att novellerna är intressanta. De förmedlar kunskap både om landet, och om människorna. Både det inre och det yttre.

Jag har tidigare läst novellen Semester vid kusten i Granta och kom genast ihåg den. Den hängde alltså kvar och det tror jag att de övriga novellerna också kommer att göra.

Jag gillar debutanter där jag vet att jag vill läsa mer. Foster är precis så.

I september utkommer hennes nya novellsamling Förresten gör folk så märkliga saker nu för tiden. Och visst, den är förprickad!

Läst 2015

Furmark, Anneli: Den röda vintern ****

De tre i Furmarks "löst sammansatta trilogi".

Se del 1 här

Se del 2 här

Ok, det här känns nära en norrlänning. Snöflingor stora som små, men hela tiden snö. Och en sekt är en sekt är en sekt, vare sig den håller sig inom kyrkan (där den hör hemma?) eller inom politiken (vilket ju är en annan sak såklart).

Om någon velat ge ut den här boken då, på 70-talet, hade det nog varit omöjligt, och till och med idag kan jag känna ett stråk av beundran över modet hos Furmark.

Jag gillade även den här boken men det den lämnar kvar är mest en förstärkning i min övertygelse att fundamentalism är något av det värsta jag vet.

Läst 2015

 Furmark, Anneli: Jordens medelpunkt ****

De två i Furmarks "löst sammansatta trilogi".

Se del 1 här

Se del 3 här

Jag gillar verkligen Axel och hans kommentarer. Så himla smarta och coola och riktigt tonårsaktiga. Eftersom jag själv till viss del är kvar i den där tonårstiden uppskattar jag det verkligen.

Den isländska myten om fjället som bara sväljer folk in i dimman är så handgripligt skildrat att jag bara flämtar till. Och här tar landskapet plats i högre grad än de andra två böckerna. Jag gillar det.

Och så i allt, skildringen av den rara mamman, den ansvarslöse nye mannen och den vilsne tonåringen. Den rara mamman blir aldrig sig lik, men kanske att naturens kraft och omutbarhet ändå kan läka Axel. Ja, det vill jag.

Läst 2015