Sörlin, Sverker: Rädslan för svaghet ****

Det här är bitvis en essä, och bitvis en slags försvarsskrift för att slippa ändra sin livsstil därför att en sjukdom plötsligt kommit i ens väg. En slags biografi. Boken är både intressant och irriterande.

Största förtjänsten är såklart dess stil, jag menar, det är inte alltid böcker/biografier om sjukdom är så intelligent skrivna. En som jag kan påminna mig är iofs Siri Husvedts Den skakande kvinnan. Men annars är det inte direkt min favoritläsning.

Nu väljer jag; ska jag plocka fram alla sidor som jag markerat, citera, dra slutsatser, jämföra med min egen kroppsliga  svaghet, ytterligare bevisa att Sörlin verkligen vill dricka sitt vin, att han vill finna bevis, nya bevis som gör att den gamla "portvinstån" (så långt sträcker sig väl allmänhetens kännedom om just gikten) visar sig vara något helt annat, en smärta utan beröringspunkter med alkohol. Eller ska jag ska jag bara uppmana till egen läsning eftersom det egentligen inte går att sammanfatta boken rättvist?

Det blir det senare, det står för mycket, det är för vittomfattande (+) tangerar för många gränser. Det finns kort sagt något för alla, men kanske inte samma för alla.

Ta genierna. Undersökningar (2014) som visat ett samband däremellan och gikten. Bör man överhuvudtaget medicinera bort genialitet? Det låter....nästan rasbiologiskt och Sörlin tar avstånd. Men ändå, tänk om... 

Sörlin undersöker, vrider och vänder på stenarna, litteraturen, vetenskapen, smärtan, oförmågan att vilja sluta med sin älsklingsdryck, vinet. Och stenarna ropar förvånansvärt mycket. Mest frågor iofs.

Två exempel av alla:

På sidan 262 finns en underbar berättelse om Västerbottens inland, om torrtallarna och en barndomsinsikt.

och sidan 297ff, ett briljant uttalande om gikt visavi stress. Ah, jag gillar.

Tyvärr måste boken tillbaka till bibblan. Därför har jag inte skrivit ens hälften av det jag velat, mest för att bevara det för min egen skull. Kanske är det här ändå en villhaibokhyllan bok?

Slutsats: Läs! Du märker direkt om du vill fortsätta...

Läst 2015

 May, Peter: Lewismannen ***+

Svarthuset var bra. Den läste jag för drygt ett år sen, men mindes inte så mycket av den. Nu när jag läste fortsättningen Lewismannen, kände jag inte riktigt igen mig, men, konstigt nog, så började jag minnas personerna mer och mer allteftersom.

Handlingen är helt enkelt intressant och skildrad från olika håll och tider. Ändå går det väldigt bra att hänga med. Och i början fanns mitt favoritattribut, en karta!  Den behövdes inte förrän i senare delen av boken men då var det fascinerande att studera den...Och dessutom, demens (så sorgligt att läsa om, lite ovanligt i deckare), prästhyckleri (som alltid) utredare (utan vapenlicens och bricka, som alltid!) ung kärlek ( vibbar till Yrsa Sigudadottir) Och så vidare...Allt väl skildrat.

May skulle utan vidare kunna skriva en vacker roman om öarna, hans språk känns lite bortkastat på en deckare:

Havet morrade och fräste långt där nedanför, som om det hoppades på att kunna fånga in dem från klippkanten, och suga ner dem i djupet. Det spottade salta stänk i deras ansikten. sid 178

Men hellre njutbart språk än förutsägbart våld som det alltid måste sluta med. Suck. Är det för att bana väg för slutet på en presumtiv TV-serie eller vad?

Nåja, fortsätter May såhär kanske trean blir en fyrstjärnig sak, nästan aldrig uppnådd av en deckare här hos violen.

Slutsats: Läs!

Lästa 2015

  Holmqvist, Ninni: Precis som att börja om ***

Jag har läst både Enhet och Kostym. De var båda verkligen läsvärda. Jag tyckte att Holmqvist hade lite drag av Falkenland, lite obehaglig sådär. Och det tilltalar mig ibland. I de två böckernas relativt korta format kändes texten mer komprimerad, mer betydelsefull, än i Precis som att börja om. Dessutom var Enhet något helt annat, en partsinlaga kanske. Dystopiskt formulerad men med kritisk blick.

Här är det många ord på många sidor och texten flöt på men kändes förutsägbar och ointressant. Visst var barndomsskildringarna bokens styrka och karaktärerna trädde fram även senare, men trots att det skulle kunnat varit spännande kändes allt tillrättalagt. Det lesbiska delar sig här med bisexualitet, som kanske inte så ofta skildras i litteraturen. Holmqvist strävar efter att göra det naturligt, enkelt, beskrivande med den bisexuellas egna uttryck:

Jag, halvflatan, bihistorian, hade haft fördomar om att han hade fördomar om sådana som jag. sid 438

Men det som för författaren kanske var huvudmålet kommer ändå inte riktigt fram. Så mycket annat händer och cliffhangern (?) på slutet var såpass lam att jag undrar om det verkligen var en sån?

Jag tyckte ändå att boken var läsvärd under tiden jag läste, men vill jag veta hur det går sen? Tror inte det. Synd!

Läst 2015

Gustavsdotter, Maria: Helenas hämnd ***

Historiska romaner är jag inte så förtjust i. Men just serien om Släkten har jag läst med nöje. Det här är fjärde delen.

Det är nog den kvinnliga blicken som gör att den här boken så intressant. Att det vid den här tiden (1133-1140) var lovligt att aga sin hustru och att det därmed inte var frågan om att gå efter första slaget. Insiktsfullt skildrar Gustavsdotter hur detta sker. Och hur svårt det är att upptäcka och förstå och att få gehör för sin sak. Precis som nu.

Jag gillar också skildringen av kapellbygget och pilgrimsfärden, undren som sker efteråt som skildrar den legend som denna berättelse verkar baseras på. Och hatet som styr så många handlingar går att förstå. För män vill inte respektera självständiga kvinnor, vilket änkor kunde bli om de var rika och orkade ta för sig. Men ingen kommer undan hämnden. Den hämnd som Helena visste skulle komma men som hon inte ångrade att hon dragit igång, en mor handlar som en mor. Det gjorde hon bra Helena. Även om det var lite för sent.

Jag kunde känna under läsandets gång att någonstans fattades ändå ett djup i berättelsen. Jag läser sen att Gustavsdotter fått hjälp med en detaljerad synopsis, vilket säkert var helt nödvändigt eftersom kännedom om den tiden inte är så allmänt spridd överhuvudtaget. Men kanske att berättelsen blev lite av enbart ett beställningsarbete och inte riktigt fick blomma ut under författarens penna/tangenter.

Läst 2015

vinst hos Kulturkollo

   Florin, Magnus: Cirkulation ***

Syskonen blev lite tråkig till slut men Cirkulation höll hela vägen. Visst, stilmässigt påminner den verkligen om Syskonen men innehållet fick mig att bli sugen på att skriva. När händer det kan jag fråga mig och inse att det är nästan aldrig.

Här upprepas visserligen skeenden gång på gång men det stör inte alls lika mycket som i Syskonen. Kanske för att här är det ett verkligt liv som spelas upp i bankens lokaler. Det här är ju lite av en historisk gärning, en administrativ utveckling beskriven utan att man märker det nästan.

Det borde gå att skriva sitt eget liv utifrån den här tekniken. Kände jag. Medan jag läste. Intressant!

Läsutmaning - Litteraturpris.

Doblougska priset 2001

Läst 2015

   Florin, Magnus: Syskonen ***

Jag som inte gillar upprepningar borde inte heller gilla denna bok med alla dess namnsdagshälsningar vare sig de utförs eller inte. tex.

Men eftersom jag även gillar det annorlunda, så tilltalas jag ändå av texten som är skenbart lätt, både till textuppsättningoch ord. Men helt olika nåt annat jag läst. (Jag ska även läsa Cirkulation, som finns i denna samlingsupplaga, vilken även innefattar Trädgården.)

 Med tiden blev boken tråkig måste jag erkänna, jag vet inte riktigt vart den ville komma egentligen...Utom att kanske skildra att livet egentligen hela tiden är en upprepning, och det som sker det sker. Att ändra på något är inte det lättaste.

Läsutmaning - Litteraturpris.

Doblougska priset 2001

Läst 2015

 Giono, Jean: Mannen som planterade träd ****

Helt kort:

En bok som ger hopp.

Och lugn.

Därmed lycka.

Läst 2015

   Lihammer, Anna: Medan mörkret faller ***

Årets första deckare blev en debutant som dessutom vunnit Deckarakademiens debutantpris 2014.

Ämnet är väldigt intressant, rasbiologi, steliriseringslagen, 1930 talet. Mycket tänkvärda saker kommer fram som säkert är sanna:

Barn fick läsa rasbiologiska böcker i skolan, en generation som inympades med rastänkande, lärde sig att sortera och värdera varandra redan i småskolan. sid 45

De vande folk vid att inte se alla som lika mänskliga, vande dem vid att idén att människovärdet är mätbart och möjligt att ranka. I grunden var det alltid samma saker, om och om igen. Hatet mot judarna, hatet mot den individuella självständiga kvinnan (min understrykning) och de homosexuella, och så den nostalgiska längtan tillbaka till ett förgånget som aldrig funnits, ett fantasiförflutet. sid 64

Jag reagerade när jag läste det understrykna. Och fann det på fler platser

[...] steriliseringsfanatikerna...Deras moralism och bakåtsträvande kvinnosyn, deras syn på individen. sid 204

[...] den syn på kvinnan som framkommit i diskussionen om steriliseringslagen. Besattheten av sexualmoralen, den ständiga användningen av uttryck som "sexuellt vidlyftig" och "sexuellt opålitlig". Men det gällde bara kvinnor. sid 205.

Här hittar jag en ny nyckel till den syn på kvinnan som aldrig verkar förändras. Fascinerande!

Men deckargåtan då? Den var lite för rörig. Det kördes hit och dit och namn på olika pjäsgestalter varvades med titlar på män, påfallande ofta utan empati. Det blev till slut så att när upplösningen kom visste jag varken ut eller in. Och inte ville jag läsa om den heller för att få klarhet. Jag bryr mig oftast inte sådär jättemycket om vem mördaren är, särskilt inte i den här boken som innhöll så mycket annat.

Kanske skulle den vunnit på att vara en roman istället. Men jag är inte så säker. Det här är en bok med en agenda,  det gillas alltid! Och som deckare blir den dessutom läst!

Läst 2014