Bulawayo, NoViolet: Vi behöver nya namn ****

Första delen om barndomen i afrika är helt klart mest intressant. Tiden i amerika ger inte de där nya insikterna utan är bara den verklighet som ljugit om hur det skulle bli.

Jag citerar här från det Amerika som de drömt så mycket om och offrat så mycket för. Dessutom, såhär skriver Bulawayo, mättat med meningar för att få fram hur det verkligen känns.

Eftersom vi inte var i vårt eget land kunde vi inte använda våra språk, så när vi talade föll orden blåslagna ur våra munnar. När vi pratade plaskade tungorna vilt omkring i våra munnar, de raglade runt som fyllon. Eftersom vi inte använde våra språk sa vi saker vi inte menade, det vi egentligen ville säga låg hopvikt, fångat, inuti. i Amerika hade vi inte ord för allting. Det var bara när vi var för oss själva som vi pratade med våra riktiga röster. När vi var ensamma kallade vi på språkets hästar och satt upp på deras ryggar och galopperade förbi skyskraporna. Vi satt alltid lika motvilligt av igen. sid 219

Men barndomen då? Det är hungern, det är kompisarna som heter Horungen, Chipo, Gudvet, Sbho, Stinez och jag. (Tänk titeln och dess betydelse) De försöker sysselsätta sig, stjäl guava och får  vedervärdiga erfarenheter från kyrkan där Profeten Uppenbararen Surpuppa Mborro tar sig sexuella friheter (såklart) och öppnar så ögonen på Chipo som är med barn men slutat tala eftersom hon uppenbarligen inte vet vad som hänt. Men när hon får se just det som hänt henne tidigare, helt offentligt (?) vet hon vem som gjorde det och säger det. Och man förstår att det här är vardagsmat i dessa kretsar.

Och de dödade binLadin långt innan det hände.

Det här är helt klart läsvärt, mycket läsvärt. Jag gillar Bulawayos sätt att skriva, lite egensinnigt, lite sorgligt, men ändå livsbejakande på något sätt.

Läst 2016

   Habila, Helon: I väntan på en ängel ****

Du kan inte ge mig mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter tillhör mig

Du kan inte ge mig det som tillhör mig. sid 234

/citat från Fela Kuti i en av hans sånger/

Den här berättelsen försöker fånga stämningen under de åren, särskilt Abachaåren: förtvivlan, frenesin och det envis hoppet, men framför allt den syrelösa, fängelseliknande anda som var karakteristisk för de åren. efterord sid 237

Ja, men det är även en bok om författarskap och skapande, om Lomba som skriver kärleksdikter i fängelset, till fängelsedirektören som presenterar dem som sina egna för sin kvinna. Om Lomba som kallas nobelprishoppet (sid194) men som inte kommer att kunna ge ut sin roman, ej heller anmäla den till Commonwealth Literary Prize eftersom Nigeria avstängts från Samväldet.

Har Teju Cole läst Helon? Självklart, det märks i Coles bok Varje dag är tjuvens dag. Det finns flera beröringspunkter, men jag är nog mest nyfiken på Badagry, slavmuséet, som både Cole och Helon skriver om. Betyder det att tystnaden kring slaveriet håller på att hävas? Det är sällan det nämnts i den afrikanska litteratur jag läst. Det måste ju vara ett gigantiskt sår i afrikas historia, kanske har det läkt så pass att det börjat klia och kännas i huden på alla dessa vars anfäder måste ha försvunnit över havet till amerika? Och börjar kräva att få berätta sin berättelse.

Lomba skrattade hackigt. Låsen och kedjorna hade gjort honom mer skakad än vad han trodde var möjligt. James lektion är rakt på sak och verkningsfull, som ett slag i magen. sid 203

Läst 2014

Cole, Teju: Varje dag är tjuvens dag ***

Jag fullkomligt älskade Coles debutroman Öppen stad. En otrolig debut helt enkelt.

Så jag såg verkligen fram emot denna bok nr två.

Direkt kändes det märkligt, det var som att det här var debuten som nu översattes eftersom Öppen stad blev succe. Detta händer ju väldigt många författare. Att då uppmärksammas debutboken plötsligt och ges ut och tja, den är väl ofta helt ok men inte lika bra som den stora succeboken.

Men ju mer jag läste desto mer imponerad blir jag. Denna tunna bok med sina färglösa, av Cole själv tagna, foton innehåller Nigerias inre liv, dess litteratur, dess kultur, dess historia, dess religion, dess sätt att förhålla sig till sig själva i omvärlden. Inget är djup, så mycket är yta. Mattorna buktar sig av allt som sopats under. Jag blir fascinerad, känner att ett nytt hörn av Afrika (Nigeria) börjar nystas upp inför mina ögon.

Cole menar att Nigeria är avskuret från verkligheten. Tre saker kännetecknar landet, religiösats i världen, lyckligast i världen men bara tre platser från botten att vara mest korrumperat.

Varför, om så religiöst, så lite omsorg om etik och mänskliga rättigheter? Varför, om så lyckligt, sådan livsleda och undertryckt lidande? [...] "Shuffering och Shmiling" handlar om hur det i Nigeria finns ett enormt kulturellt tryck på människor att säga att de är lyckliga även om de inte är det. Olyckliga människor, till exempel sörjande mödrar vid en protestdemonstration, sopas undan. Det är fel att vara olycklig. Men det är inte av nöden att grotta ned sig i detajer, när allt vi behöver är grundtanken i det stora hela. sid 151f.

Det här gillade jag, jag är alltid nyfiken på vad som finns under ytan, varför man handar si eller så, kulturer på olika ställen. Men för att få veta krävs det mod av de som vet, mod att berätta. Varför ligger alla slavar som fördes som djur till västvärlden under tunga mattor och kvider tyst istället för att visas upp i ljuset? Kanske för att om det nämns kan det ske igen? Precis som att inte nämna att man är sjuk, då blir man det! Vidskepelse på hög nivå eller Framgångsteologi?

Jag känner ändå paralleller till tankesätt och kultur på vissa håll här i Sverige... Intressant, intressant!

Läst 2015

   Miano, Leonora: nattens inre ****

Rakt in i afrikas egna mörka hjärta hamnar man i Mianos bok.

Ayané återvänder till sin hemby efter studier i Frankrike. I inbördeskrigets spår har människorna i byn, som mest består av kvinnor och barn, av gerillamän från inbördeskriget, blivit tillsagda att inte fly. Ayané tänker fly men måste vända och ser från en utsiktspunkt (som andra ser på afrika?) hur människorna i den isolerade byn tysta väntar in anfallet från fienden:

Därför befann sig dessa män på världens baksida, där det mänskliga samvete ytterst sällan hälsar på. [...] de var kapabla till allt... sid 67

Det som sedan utspelas är en som slags travesti till kristendomens budskap. Bara att ingen försoning och räddning  gives...Avsnittet går nästan inte att läsa. sid 100ff

När sedan gerillan lämnar dem tar de med sig 9 pojkar.

Mödrarna begärde inga förklaringar, och fick heller inga. De födde många barn, så många de kunde, just för att vad som helst i jordelivet plötsligt kunde rycka barnen ifrån dem. Deras uppfostran hindrade dem från att gråtande rusa fram till milismännen och hulkande vädja:

 - Snälla, för inte bort min son! Jag gör vad som helst, bara ni inte för bort honom!

De hade aldrig lärt sig att det var fullt normalt att en kvinna som burit ett barn och fött det i smärta försvarade det mot alla och envar, även om man blev betraktad som en galning.[...]

Ekuklanens kvinnor rörde sig inte ur fläcken. De sade inte ett ord. Och vågade någon av pojkarna på att försöka fånga sin mors blick var det förgäves. sid 116f

Ödet ville det och uppfostran om att böja sig för ödet hindrade kvinnorna, som ständigt levde och verkade för sin familj och sina barn, att ens visa en tillstymmelse till empati. En hård sanning.

Legenderna var förvisso nödvändiga för att olika folkslag skulle få en uppfattning som sig själva. En uppfattning som antingen skulle utgöra en första gräns, eller det första steget mot gränslöshet Så sant var detta att minsta misstag i valet av historier eller sättet att berätta dem ofelbart fick ödesdigra konsekvenser. sid 118

Miano skriver oerhört insiktsfullt Jag häpnade. Jag förundrades. Jag skådar in i afrikas mörka hjärta, där Ayané finner tre sätt att förhålla sig. 1: Fördöma byns folk och därmed sitt eget folk och sig själv. 2: Försöka förstå. 3: Strunta i alltihop och skildra afrika som omgivningen vill att det ska skildras.

Genom att uppriktigt beskriva framförallt den kvinnliga bymentaliteten och sedan föra en genomgripande diskussion om detta har hon lyckats fånga något av afrikas själ, som också finns i oss alla.

Är du det minsta intresserad av afrika, läs denna brutalt uppriktiga och välskrivna bok. Men den sliter och river och skriker i sin ångest.

Läst 2014

   Meyer, Deon: Devils Peak ***

Jag har ju bara läst Död i gryningen av Meyer tidigare och tyckte inte så bra om den. Men beslöt att ge honom en till chans. Och det var rätt beslut.

Devils Peak är en deckare med ett budskap och ett socialt patos. Alkoholism, pedofili, prostitution (f´låt sexarbete var det visst) och så lite polisarbete på det. Mördaren är känd och man får veta hans tankar vilket jag kommit på är något jag gärna läser i deckare. Och så, det uråldriga vapnet, länken till historien.

___________________________________________

Så som deckare var den väl värd sina priser. Däremot kan jag känna att den innehåller något annat som jag reflekterar om här nedan, det gäller alltså inte bara Devils Peak:

Det jag inte tyckte om är som vanligt, synen på prostitution (f´låt sexarbete var det visst). Mer och mer tycker jag att man kan läsa om, kanske inte den lyckliga horan men i alla fall den hårt arbetande, självständiga och stolta horan. Hon fick mycket plats i den här boken, jag kände att pedofilin fördömdes (vilket var helt rätt, kunde ha gjorts ännu tydligare) men inte prostitutionen, Ok, det uppdagades att hon i princip inte hade något val eftersom hennes barndom var fruktansvärd, något maskrosbarn blev hon inte. Men jag kände ändå motvilja mot att hon tvingades leva det liv hon levde. Och i vilket annat arbete är det ok att utsätta sig för livsfarliga sjukdomar, så uppenbara att det kräver tester varje månad? Känns inte juste direkt.

(Och en ung flicka som blivit våldtagen av ett antal män under vidriga förhållanden går inte bara vidare med ett småleende på läpparna. Även om man önskar att det kunde vara så i denna onda värld)

Jag kan inte annat än känna att det här synsättet undergräver kvinnors rätt till sin egen kropp. Vare sig det sker i Bjästa eller i Kapstaden är det onormalt av män att tvinga sig på kvinnor sexuellt. Ingen kan få mig att anse något annat.

Läst 2011

 Ndiaye, Marie: Tre starka kvinnor ***

Jag hade sparat den här boken länge för att jag så gärna ville läsa den. Men jag blev lite besviken. Det är tre historier, först Norah som på bokens sidor gör en slags resa och hittar sig själv genom att besöka sin far och kanske få en slags livslögn uppenbarad. Låter intressant men jag kunde inte låta bli att störa mig på detta upprepande av flamboyanter, ett träd som heter Delonix regia. och ser ut såhär

Det hade visserligen en viss roll i historien och vackert ser det ut men ändå..... 

Historia två handlar om Fanta som ses ur sin mans berättelse. Han får också en slags livslögn uppenbarad. Men Fanta är i bakgrunden.

Historia tre handlar om Khady Demba som lämnats ensam i världen och går ett vidrigt öde till mötes. Den historien skilde sig väsentligt från de andra och grep mig djupt. Även om den ibland kändes lite overklig. Hur var den egentligen möjlig? Kan en kropp fara så illa och ändå ha någon styrka kvar att leva?

Tre starka kvinnor heter boken. Styrkan var annorlunda än jag hade förväntat mig, det verkade mer vara att härda ut och inte förlora sin identitet än att "lyckas" och jag fick inte riktigt grepp om boken. Särskilt del två som jag tyckte handlade mest om mannen.

På ett djupare plan sätter sig ändå kvinnorna upp mot männen, avslöjar faderns hemlighet, otrohet och nekar till sex. Men det har inte någon framträdande roll i berättelsen, det bara finns där som en markering.

Symboler i boken är träd och fåglar. De bemästras eller släpps fria på olika sätt.

Både språket, symboliken och de tre olika berättelserna bildar en ohelig allians. Orden är många men meningen måste man som läsare hitta själv.

Jag kom fram till en hel del medan jag skrev den här reflektionen känner jag.

Läst 2011

   Sabatini, Irene: Pojken på andra sidan ***

Jag har läst många böcker om afrika de senaste åren. Den här handlade om Zimbabwe, fd Rhodesia. Huvudpersoner är en vit man och en svart kvinna, deras liv vävs in i varandra eftersom de bott grannar och boken skildrar en epok i Zimbabwes historia. Att vara vit, att vara svart, att vara blandad i detta land. Annorlunda mot de andra böckerna jag läst, men med liknande grepp, ofta är någon i periferin en mystisk med eller överlöpare i uniform. Så även här.

Övergrepp, våld, otrygghet, rasism men även religion och sinnessjukdom (?) vävs in i varandra, i en väv som är lite väl gles för min smak. Flera andra böcker har varit bättre. Men, trots allt, ett tidsdokument som väcker ett visst intresse.

Läst 2011

Sverige är med på ett hörn:

Hon är svenska och jobbar för en sån här hjälporganisation. sid 99.

Och att jag tycker Björn Borg är en jättebra tennisspelare. sid 113

Så kommer Stefan och Astrid, ett svenskt par som arbetar för det svenska biståndsorganet Sida. sid 264

För att bevisa någonting för Ian (och mig själv) ber jag honom följa med på grillparty hos några killar från svenska Sida. sid 336

  Mangiste Maaza: Under lejonets blick ****

En oerhört fängslande bok om en period som jag faktiskt inte visste så mycket om. Visst, jag vet att det kom många flyktingar från Etiopien och Eritrea under de här åren, men att "revolutionen" innefattade sådan brutalitet och avskyvärda handlingar hade jag ingen aning om.

Därför anser jag att dessa skönlitterära författare som skrivit och framförallt översatts de sista åren har ett så stort berättigande. Jag har lärt mig mer om Afrika de två senaste åren än jag gjort under hela mitt liv därföre. Dessutom skriver dessa afrikanska författare utomordentligt bra, den här boken är inget undantag.

Människorna finns, dör, lever, blöder och försöker överleva på olika sätt. Berättelsen höll ihop från början till slut och boken kändes ny på nåt sätt. Kanske just det att här finns en hårfin gräns mellan sanning och fiktion gjorde att gestalterna levde så starkt innanför mina ögonglober medan jag läste.

En sak som gjorde ett starkt intryck var insamlingen av liken, att folket in i det sista offrade sig för de redan döda, att deras stolthet följde offren till graven. Respekt, och jag tycker att det präglar hela boken. Den är skriven med respekt! Bra gjort av en debutant.

Läst 2011