Rankin, Ian: Näbbar och klor ***

Nyutgiven upplaga av Rankins tredje bok i serien om kommissarie Rebus. Från 1992!

Oväntat bra måste jag säga. Det här är ju riktigt polisarbete ju. Och jag har märkt att jag gillar när mördaren är synlig på så sätt att hen tänker och kommenterar lite här och var. Kanske jag ändå är en vän av äldre deckare för det här var spännande. Och tragiskt och hemskt också.

En bok utan mobiltelefoner, den kändes liksom lugn och ringfri. Men kanske att biltelefonen var fräck och ny vid den här tiden, och därför intressant när den dök upp i handlingen.

Ja, en riktigt läsvärd deckare som gav den stund av avkoppling som jag eftersöker när jag läser dylikt.

tack Modernista!

      Penny, Louise: Ett ohyggligt avslöjande ***

Ett förbud mot mord, den förra boken jag läste av Penny var riktigt bra. Den här var inte lika mycket i min smak. Persongalleriet skulle iofs kunna stå för sig själv, handlingen likaså liksom miljön. Inte ofta Canada är med i litteraturen.

Men jag läser alltför många deckare nu för tiden som skulle må bättre utan mordet. Så även denna.

Spoiler: Markera området här nere om du vill veta lite mer:

Hemliga inristade ord och en and i regnkappa, homofobdiskussioner som slinker förbi och galna hästar, javisst det piggar upp och gör sig säkert bra i bild (om serien förväntas hamna på vita duken). Krigsflyktingar och skulptörer och bymentalitet. Och besök på vidunderliga öar. En hel historia, helt utan mord finns att läsa här. Men någon måste alltid dö verkar det som..

Mittenpartiet innehöll en hel del spänning men annars var det som skrevs mest bara intressant i allmänhet. Och det är ju inte så bara.

 tack Modernista!

   Braun, Angelika: Regissören ***

Ok, jag hade inte så väldigt höga förhoppningar inför Regissören. Och när jag läste att den ska bli film kändes det ännu mer nja. Men Lava förlag skickade den till mig (tack) och faktiskt, den var riktigt bra.

Eftersom jag läser deckare för avkoppling är det spänningsfaktor och intressanta frågor som tilltalar mig. Språket kommer i andra hand. Och tur var det, för språket är fragmentariskt och nästan som ett filmmanus (surprise) Och Fors är manlig (2ggr) och lång (2ggr). Ingen variation för den här boken är skriven för ögat (filmen) och behöver inte vara så exakt.

Jag gillar ändå det här greppet, det känns nytt och annorlunda. Jag håller med Lava förlag som själva skriver såhär:

Boken har flera bottnar, den kan läsas både som en spännande pusseldeckare, en titt bakom kulisserna i den cyniska film- och modevärlden, en psykologisk roman om våld mot kvinnor och en kritik av ett samhälle som inte låter människor vara det de är. Hämtat här

Lägg därtill latinska citat och lite konstiga tal så blir det nästan en påse lösviktsgodis, alltid gillar man någon bit. Här gillade jag det mesta...

En bok - en film= ett intressant försök. Känns uppfriskande. Om jag ska se filmen? Skulle tro det...Och känslan av förlust när skådespelaren är helt fel för rollen slipper man. Han har funnits bakom ögonlocken hela tiden...

En liten invändning dock, blir detta en ny genre undrar jag hur många som kommer att läsa boken först? Bara en liten fundering...

  Penny, Louise: Ett förbud mot mord ***

Det här var ju en riktig deckare i Agatha Christies anda. Jag lyckades nästan hålla isär alla personerna och när mördaren uppenbarade sig hade jag såklart ingen aaaaning om att det var hen som gjort det.  

Men vad gjorde det, när  det presenterades en familjehistoria som kändes helt trovärdig. All denna bitterhet, avundsjuka, missförstånd. Väldigt bra skildrat dessutom.

Det är sällan syskonrelationer skildras i litteraturen idag. Synd, då ämnet är så intressant.

Jag skulle vilja säga att Penny verkligen lyckas förmedla föräldrarnas ansvar för att barnen får ett sunt förhållningssätt till varandra. Annars kan följderna bli verkligt sorgliga.

Här är det alltså en deckare som tilltalar mig mest genom kringhistorien. Men det har ju blivit deckarens roll, att undersöka det som knappt nämns i övrig litteratur.

Jag gillade den här boken, tack Modernista!

     Macmillan, Gilly: Bränd himmel *** 

En riktig bladvändare var det här. Hur ofta händer det?

Jag gillade direkt upplägget, olika personer som handlingen kretsar kring i kapitlen, lite psykoterapi och så internet och dataspel som helt odramatiskt togs in i handlingen. Den bromsade in en del vid slutet och jag hade som vanligt inte kunnat lista ut den skyldig*. Slutet, en cliffhanger eller?

Däremot gillade jag inte den övergivna kundvagnen som varit med i ett antal böcker senaste tiden. En ny slumområdesmarkör eller vad?

Den var spännande, kanske jag kommer att läsa nästa Macmillan? Vi får se...

Tack Modernista!

Läst 2015

   Oswald, James: Själarnas bok ***

Det visade sig att det här inte var fortsättningen på Flickoffret, vilket jag trodde, utan en relativt fristående historia. Den var helt ok som deckare betraktad. Lite kul ibland. Men jag gillar ju inte övernaturliga konstigheter, vilket jag kände att den hade en dragning åt (vilket titeln tar fasta på) och det sänkte den rejält. Men jag läste ut den, utan att bli speciellt imponerad av slutet. Så Oswald, sorry, jag kommer inte att återvända till dina böcker, även om det var kul att få rec exemplaret av Modernista.

Läst 2015

   Johansson, Linna: Lollo ****

 På hur många sätt kan en tjej göra uppror i den här världen? sid 115

Lidija: Säg mej, hur många gånger är man fri som tjej? Vi är så ofria, har du tänkt på det? Vi förväntas alltid vara så jävla städade och gulliga - sid 187

För mig är det essensen i Lollo. En bok som jag måste säga vidrör sanningar som hela samhället bara måste vetat om sen tidigare. Men som, att döma av recensionerna idag, inte är riktigt redo för.

Hur många män har inte skildrat sin uppväxt, vars svärta berott på frånvarande fäder, att de sett det svarta fåret i badrumsspegeln varje morron, och därför blir skoltrötta och börjar hänga med "fel kompisar" och dricker (lagom såklart men ibland blir det mer och krävs mer (starkare saker) för att hänga med, få hänga med) och betygen dalar men så skärper de till sig och sin vildhavre har de sått så nu kan livet börja. Några går under men är det deras fel, egentligen? De har ju bara, som alla andra, velat göra uppror och känna sig fria.

Johansson lyckas verkligen skildra hur det ser ut när blivande kvinnor uppträder som hen, dvs på samma sätt som en ung människa kan göra, vill göra, måste göra ibland. Det är bara det att det som för killarna har varit helt naturligt så länge inte är det för tjejerna. Men det visste vi väl redan?

Det som Johansson skildrar, faktiskt med små medel, utan tjat, är varför tjejer faller för internets destruktiva män. Bekräftelse, och just scenen när Lollo känner sig bekräftad säger otroligt mycket. Jag överfölls av en slags sorg när jag läste den. Och insåg att just där och då fanns svaret varför även Mimmi nådde fram till henne. Alla vill höra till och goda ledare är tyvärr sällsynta.

Det fanns även en stor diskrepans mellan texten och innehållet. Att läsa gick som på räls, i rasande fart. Men det sorgliga i alltihop gick ändå inte förbi. Det handlar väl mest om kvinnornas hud, precis som männens. Är den tunn röjer den dig och livet blir svårare. Men mer levande. Får vi hoppas.

Jag gillar Johanssons mod, och även Modernistas, tack för boken! Jag skulle verkligen inte vilja ha den oläst. Nyskapande.

Läst 2015

   Mina, Denise: Den sista utvägen ***

Här frångick jag en princip, att alltid läsa böcker/deckare i ordningsföljd. Det retar mig oerhört att jag inte tog mig tid att läsa Garnethill och Exil innan jag läste den här, som jag fick från Modernista. (Tack för det Modernista förlag).

Jag gillade nämligen Maureen och de andra som vimlade omkring, och visst, den kan läsas fristående, tror jag, men jag hade hängt med och gillat den ännu mer om jag läst de övriga. Att läsa i efterhand är inte lönt, tyvärr. Jag får läsa mer och annat av Denise Mina istället.

Det är inte alltid jag rekommenderar deckare men här måste jag säga, har du inte läst Mina, gör det!

Läst 2015