Wikner, Pontus: Låsta lusthus ***

En helt ok deckare, faktiskt lite spännande bitvis.

Att den utspelar sig i Uppsala är ett plus, någonstans är områdena Luthagen, Gottsunda, Boländerna, och ja Fyrisån osv. lite mytomspunna. Varje stadsdel är som en stad i sig, vissa sömniga och andra mer livfulla. Men alla som bor där förhåller sig till dessa "städer" på ett eller annat sätt. Den som kommer till Uppsala stannar kvar har jag hört någon säga. Jag tror det kan vara sant...(Detta blev en utvikning eftersom min relation till Uppsala har förändrats senaste åren pga nära väns ditflyttande. Nu kikar jag tom i UNT ibland!)

Men

 Språket var inte bra om man säger så. Och jag gillar inte det billiga knepet att det alltid är prästen som är boven.

(markera det tomma området men OBS: SPOILERvarning på det...).

Så det var själva historien som fick mig att sträckläsa den. Aningen annorlunda...men bara aningen.

Läst i läsutmaning spänning 2014

Läst 2014

   Holmqvist, Ninni: Kostym ***

Det gäller att vårda sitt rykte som luffare, kommenterar Gordon medan vi gungar ryckigt i svallvågorna. Det gäller att ge folk vad de förväntar sig. De blir så otrygga om de måste omvärdera saker och ting. sid 222

Novellerna i Kostym skrevs för ett antal år sen, omslagsbilden ser omodern ut. Men det är det exemplaret jag äger så det blev att söka upp den antikvariatiska bilden.

Jag blir lite chockad när jag läser det brutalt uppriktiga,Den prostituerade (?) som tar tillbaka det torsken är skyldig, hon är värd det eller hur? Katt som äter sin nyfödda, döda unge (vilket jag själv sett men aldrig berättat, vem skulle tro mig?)

Men jag tror på Holmqvist. Jag, som inte gillar upprepningar tror på upprepningarna: Jag är i min kappficka. Det regnade.

Jag tror på de här novellerna, de är bra, värda att ges ut igen, stannar kvar som en känsla. De står sig fortfarande.

Holmqvist ger inte folk vad de förväntar sig, antingen förändras man eller blir kvar i sin trygghet. Jag medger att jag gillade att bli chockerad. Det händer trots allt så lite nu för tiden...:-)

Läst 2014

    Mjölner, Linda: Lilla Quains får en storebror ***
illustrationer av Ellen Sundquist.

Här skildras adoptionsprocessen blå och brun istället för brun och vit.

Kul! Att gå utanför boxen ger alltid nya insikter och öppnar för frågor och funderationer.

Fin bok! Fick tipset hos Lyran!

Läst 2014

   Gottfarb, Suzanne; En Stödstrumpas bekännelser ****

Det har varit ett antal böcker om hemtjänsten sista åren. Jag har läst några. Den här var verkligen en riktigt bra sådan. Personalen och brukarna skildras väl och språket är lättsamt och väldigt läsvänligt. Det känns som att hon skriver intelligent om dessa människor, de är inte bara en jobbig kropp, utan någonstans hittar hon deras liv och dess sista tid.

Jag gillar också sättet att få in en debatt om etik, moral, rasism och andra världskriget. Gottfarbs uppriktighet är övertygande boken igenom.

Det känns som att jag måste läsa mer av Gottfarb.

Jag är förvånad över att boken inte fått mer uppmärksamhet. Jag lånade den för att jag trodde, utifrån titeln, att det var "nåt feministiskt" (citat mig själv). Och så hittade jag det här! Det gillade jag mycket!

Läst 2014

   Kling, Johan: Glasmannen ***

Människor helt utan betydelse, Klings förra bok, var nog större läsupplevelse än jag förstod då. För jag har ofta tänkt på den boken. Nu har jag läst Glasmannen och han påminner väldigt om huvudpersonen i den förra boken.

Och denna stackars mans början i boken är ännu mer deprimerande och ännu närmare avgrunden än i den första boken. Vad månne hända i en tredje bok, six feet under eller vad?

Felix vill så gärna tro på livets möjligheter, men alla vill utnyttja honom. Jag känner att något måste upp till ytan, någon av alla dessa 100-tal myndigheter som finns borde arbeta med välvilja som rättesnöre. Dit man kan gå och få medmänskligt bemötande och rätt mot det samhälle som tar för sig, få goda råd helt enkelt. Att lära ut att ingen ger utan att få igen, som mannen på biblioteket:

Min känsla häromdagen tycks ha varit rätt. Plötsligt verkar allting utveckla sig till det bättre. Idag träffade jag en trevlig person. Tänk att sådant kan hända i dessa tider. sid 86

Och hans ständiga längtan som börjar med orden:
Tänk om jag varit framgångsrik [...] Så har jag förstått att det är när man är betydelsefull. sid 102-103

Det finns många undertexter i boken, jag har googlat och sett. Hjalmar Söderberg, Doktor Glas. Men det rör mig liksom inte, det är vårt tids olyckligasamhällesarketyp som skildras. Samhället har istället för att bli vidsynt och tolerant, såsom vi 50-talister hoppades på 60-talet, blivit lika intolerant och med en måtta lika smal som den i Norra norrlands kustland.

Läst 2014

  Fridegård, Jan: En natt i Juli **** (stor text)

Jan Fridegårds debutroman kunde kanske kallas långnovell. Den är visserligen på 195 sidor men det här exemplaret hade stor text så den gick väldigt fort att läsa. Ganska behagligt faktiskt, även om det blev mycket bläddrat.

Det var stor igenkänningsfaktor för mig i den här boken. Dels påminde den mig om min barndom eftersom jag är uppväxt på ett småbruk. Jag erinrar mig lagårdslukten, gräsets gröna doft när det hässjas, hästen som släpper väder och ruskar sig fri från flugorna innan den drar ihop mer hö, de stilla heta dagarna "Träden rörde litet på sin översta grenar men stod snart åter stilla." sid 79.

Och dels påminner den mig om böckerna jag läste som barn där just statarnas eländiga liv ofta skildrades. Fridegårds debut är riktigt bra faktiskt. Jag förvånas över att det 1933 kunde komma ut en så frispråkig roman, kryddad med svordomar och kvinnoförnedrande uttryck. Och uppror mot överheten.

Om den getts ut nu kunde den faktiskt ha kunnat gå under deckargenren för det är ju en mordhistoria inblandad. Och den skildrar personerna ikring så väl att några mördarkandidater snabbt skulle kunna ha både tillfälle och motiv. Samhällskritik parad med vackra miljöer som nu känns exotiska eftersom de inte existerar längre skulle lätt göra deckaren läsvärd.

Men på den tiden var ond bråd död bara en del i skeendet, fast här maskerad i gott uppsåt. Här läser vi hjälte med stort H.

Den som inte läst någon arbetarlitteratur av de gamla mästarna skulle jag mycket väl kunna rekommendera En natt i Juli. Den ger genren ett ansikte.

Läst 2014

Läsutmaning Läs ett år 2014

   Williams, John: Stoner ****

Det här trodde och hoppades jag att Stoner skulle handla om:

[...] som om han tog sig alltför stora friheter med ämnet, och han ursäktade sig inför studenterna, men när de kom fram till honom efter föreläsningen och när de i sina uppsatser började visa tecken på inlevelseförmåga och en spirande kärlek till ämnet, blev han uppmuntrad att göra något han aldrig fått lära sig. Kärleken till litteraturen, till språket, till tankens och hjärtats mysterier så som den visade sig i de minutiösa, egendomliga och oväntade kombinationerna av bokstäver och ord, i de svartaste och kyligaste tryck - en kärlek som han dittills hade dolt, som om den vore farlig och olaglig, den kärleken började han nu visa upp, trevande i början, sedan djärvt och till sist stolt, sid 124f.

Men istället har jag läst en bok som ägnar sig, iofs inget fel i det, att följa denna språkets entusiast genom ett liv som som levs som om denna begåvning inte fanns eller behövde utvecklas. Som om författaren skrivit allt han kunnat ta ur sitt eget liv och sin undervisning, men som sen fått stryka och infoga enligt konstens alla regler för att boken ska bli läsvärd.

Inte blir det bättre när jag får veta att en av mina favoritförfattare, Ian McEwan, tydligen är en stor beundrare av boken. Vad har jag missat? Ok Stoner är en bra bok, välskriven men innehöll för lite av det jag ville läsa om, litteraturen, språket, orden. Men det är uppenbarligen i en annan bok jag kan finna det.

PS: Jag undrar om det här är början till en ny trend? Att finna de böcker som för första gången eller fortfarande är levande för dem som själva skriver och/eller ägnar sig med seriositet åt litteraturen. Inser att det är ett allvarligt ämne och inte grunden för kapitalistiska investeringar. Som det var tidigare. Åter till källorna. Håll med om att det faktiskt låter spännande?

Läst 2014

Tack Lyran för vinsten!  

   Heltne, Johan: Det finns ingenting att vara rädd för ***

En bok om sex, livets ord och epilepsi. En sällsynt dålig kombination som skildras på ett väldigt sakligt sätt. Och jag undrar om det någonsin skildrats så förut. Det finns, trots allt som kan kallas övergrepp, en kärleksfull underton. Huvudpersonen vill verkligen tro och leva rent och bli frisk, och han har förtroende för sina ledare.

 Det är fiktion, javisst, men dramaturgin behöver inte kryddas med det som i stort sett alltid finns i liknande skildringar, pastorn begår själv övergrepp, helst då sexuella. Men här lyckas Heltne fånga skammen, synden, kraven som läggs på sexualiteten hos de unga killarna. För tjejerna går ganska anonyma genom boken.

Trots det gillar jag Nina. Hon vågar älska den hon vill, är inte uppväxt i sekten så hon vet inte konsekvenserna, och sen står hon emot. Heja Nina!

Berättelsen skulle helt klart ha klarat sig utan epilepsin. Det är en annan historia, ännu grymmare än den skildras vid sidan av annat. Visst kan man be för människor, på ett kärleksfullt sätt. Men att kräva att den personens tro ska göra helandet är ju helt befängt. Så många olyckliga människor det har skapat.