Inlägg publicerade under kategorin Lästa böcker 2014

Av violen - 25 november 2014 19:15

   Andersson, Lena: Utan personligt ansvar ****


Jag tokgillade verkligen Egenmäktigt förfarande och såg fram emot uppföljaren. För det visade sig vara just en uppföljare som upprepade allt för mycket från första boken om Ester. Ja, jag gillade språket även i den här skildringen av den gifta mannen och älskarinnan. Allt var lika samma för Ester, men faktiskt, hon hämnas. Ja, Ester hämnas på Hugo och Olof och alla andra som varit lika samma.


Faktiskt så blev jag mindre imponerad när jag fick veta att de båda männen existerar IRL och säkert har sagt och tyckt och gjort väldigt mycket av det som Andersson skildrar. Känns lite....olustigt. Och innebär att fantasin inte var så insiktsfull som jag trodde. Det var kanske bara att skriva av dagboken.


Titeln är talande och boken skildrar en kultur som är vanlig och tillåten. Och som jag förstår det hela är kvinnorna oftast förlorarna. Jag blir arg och önskar att det nånstans varit med en klubba som Andersson kunnat slå de utan personligt ansvar i huvet med så de fått tankebanorna omrörda. Nu verkar tyvärr i mångt och mycket det motsatta har skett.


Jag hoppas verkligen att Andersson ägnar sig åt något helt annat i nästa bok. Eller åtminstone skärper tonen.


Läst 2014

Av violen - 17 november 2014 13:30

 Jansson, Tove: Sent i november ***


Är man inte insatt i Mumindalens värld och dess varelser skulle man ju undra vad det här är för bok. Men eftersom jag plöjde alla muminserierna långt upp i gymnasiet så är jag väl förtrogen med den fantasifulla världen. Muminfamiljen är ju bortresta så huset befolkas av andra "personer". Jag är glad att Filifjonkan trotsar sina rädslor, för att inte tala om Hemulen... Så himla trevligt det blir till slut.

Ja, det här den perfekta boken i November för Läsettår. Lite rå och kall och dödslig samtidigt som värmen sprider sig bland de inblandade. Som alla förstår när det är dags att lämna, det måste vara deras instinktiva sida. Kvar blir homsan Toft som siktar en båt och tar emot fångstlinan. De är tillbaka!


Och jag tog aldrig fram analysblicken, utan bara läste precis som det stod! Och längtade lite efter serieböckerna som jag kostade på mig för länge sen.


Kommer du alltid att vara likadan? frågade Filifjonkan nyfiket.

Det hoppas jag verkligen! svarade Mymlan sid 140


Läst 2014

Av violen - 13 november 2014 14:15

   Appelqvist, Kristina: Minns mig som en ängel ***



Kan jag annat än gilla en författare/huvudperson som tänker som jag?


[...] men ännu roligare var det att forska. Att får gräva ner sig i specifika frågor för att samla fakta och sedan dra nya slutsatser om en författare eller ett verk. Det var som en skattjakt eller som att knäcka svåra gåtor. Det var kanske därför hon var så bra på att hitta saker på nätet. Hon var helt enkelt road av att söka detaljer som sammantaget gav mängder av spännande kunskap. sid 69


Dessutom nämns flera författare av rang, mest Karen Blixen men även fler favoriter. Mina favoriter alltså. Och att flirta med publiken är inte helt fel i det här fallet.


Ja, Helenas huvud är fullt av litterära tankar och funderingar, som hon borde fått analysera och dra slutsatser av under essäliknande former. Fast konstigt nog fungerar deckarbiten också och jag funderade faktiskt på mördaren nu och då. Och Nobelpriset. Och litterära sällskap och deras priser. Det gillar jag.


Appelqvist är ny för mig, och det är tack vare att jag vann boken på Kulturkollo, tusen tack för det! som jag nu läst henne. Är inte så pigg på att börja nya deckarserier men jag kommer att läsa nästa bok. Jag gillar sättet att skriva och Litteraturen! såklart....



Läst 2014

Av violen - 10 november 2014 16:30

   Lindström, Merethe: Arkitekt ****



Dagar i tystnadens historia och Saknade har jag läst sen tidigare. Och nu vågar jag mig på Lindströms noveller. Jag vet att det är ett risktagande för jag är inte så stort fan av noveller direkt, men här tycker jag att Lindström lyckas förmedla det som omslaget visar, Kvinnor i miljö.

Och det är en tankens miljö, de lever sitt liv i sin hjärna, för de hindras att handla moraliskt, etiskt, rationellt, omtänksamt. De är ensamma i tvåsamheten, männen lyssnar inte, förstår inte, vill göra bara som de vill, men de har makten och borde kunna lyssna och hjälpa. Men de vill inte, de vill bara ha. Och kvinnorna smyger vädjande och beroende omkring.


Jag grips mest av vårdbiträdet, som spelade Akitekt som barn men aldrig ville ha något, plötsligt vet hon vad hon vill och inser inte att hon utnyttjas förrän det är för sent. Jag gillar hennes hämnd, även om den är barnslig, futtig och knappast duger nånting till. Men hon gör det i alla fall. Hämnas. Lycka till Idun.


Läst 2014

Av violen - 6 november 2014 15:00

 I skymningen sjunger koltrasten ***


Jag gillade att läsa den här boken. Den innehöll några små språkliga missar såsom upprepningar och några meningar som inte flöt på riktigt. Det gjorde mig lite förvånad, för jag älskade språket i 1) Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Och även innehållet. Däremot var 2) Sonat till Miriam lite väl musikfackbetonad och Det goda inom dig har jag inte läst.


Tre personer, skickligt skildrade. Jag tycker att jag känner dem när jag lägger ifrån mig boken. Saknar dem litegrann... Så pass att Elizabeths oro för Elias smittar av sig, stackars Elias, men vad kan man göra? Ingenting.


De är alla sargade, har haft sitt av utanförskap, svek och lögner.  Men de har kvar sin kreativitet; sitt skrivande, läsande, tecknande. En trio som representerar konstens starka kraft att hålla en uppe.


Det känns som att Olsson läst massor av samtidslitteraturen och sen infogat intertexter lite här och var. Men det kanske inte alls är så egentligen. Kanske litteraturens ord, meningar och gestalter lever i den som förmedlar den, som goda författare gör. 


I vart fall kände jag mig engagerad när jag läste om de tre människorna, deras tidigare liv och deras tre lägenheter. "Tre hörn av verkligheten, sett genom tre temperament" *




* original: "Ett konstverk är ett hörn av verkligheten (eller skapelsen) sett genom ett temperament." Émile Zola, 1840-1902, fransk författare och poet.

Läst 2014

1)Olsson, Linda: Nu vill jag sjunga dig milda sånger **** En mycket omskriven bok som jag bara hittade på Ny! hyllan på mitt bibliotek. Kan man kalla en bok finstämd så är det här en finstämd bok. Om vänskap mellan två kvinnor som långsamt får förtroende för varann och sen vågar utelämna sina livs svårigheter för varann. Sådär som man önskar att det kunde gå till IRL och inte bara i fiktionens värld. För den välvilja dessa kvinnor visar varann är ju ytterst ovanlig nuförtiden. Dessutom innehöll varje kapitel en diktstrof i början, tyvärr missade jag att det fanns hänvisningar till varifrån de var hämtade längst bak i boken. Men ett tips är att titta där vid varje nytt kapitel så får du veta lite om dikterna också...... Även titeln kommer från en dikt... Läst 2006


2)Olsson, Linda: Sonat till Miriam ** Jag älskade verkligen Nu vill jag sjunga dig milda sånger men hade på känn att den här boken inte var lika bra. och det var den inte alls tyvärr. Det musikaliska temat med mystiska spontana händelser av ödesmättad karaktär tilltalade mig inte. Kanske för att jag inte någon som helst koll på klassisk musik (tyvärr). Sen spände boken över alldeles för mycket, det skulle ha räckt enbart med sökandet efter det förflutna, där i Krakow hettade boken till lite och jag kände att texten flöt på och bilderna från den gamle mannens lägenhet blandades med bakgrundsbilderna till en helhet. Men alla dessa fotografier och brev som dyker upp i så många böcker nu för tiden känns lite uttjatat, även om det hade relevans i den här boken.
Sen var slutet bara så ointressant, jag hoppade mellan sidorna vilket jag aldrig brukar göra, då har jag oftast redan slutat läsa innan. Men jag ville läsa ut den här boken. Ok slutet förklarar ett och annat men who cares? Det var Adam Anker jag blev intresserad av. Enbart. Läst 2009



Av violen - 31 oktober 2014 21:00

   Sandberg, Kristina: Liv till varje pris ****


Sista delen i trilogin om Maj, hemmafrun från Örnsköldsvik. Åh så jag önskar att det blev en fortsättning, men de små framåtblickarna talar för att det inte kommer att hända. Men de visar ändå att Maj får ett liv efter sista boken i alla fall.


Att föda ett barn, Sörja för de sina och så denna, Liv till varje pris. Alla är lika bra och jag sparade alla tre och läste dem på raken. Jag räknar aldrig sidor men här har jag alltså läst ca 1500 sidor utan någon som helst svårighet. På en månad. Hur länge sen var det jag hade en sådan läsupplevelse? Jag vet inte men Sandberg är min Augustprisfavorit, så mycket är säkert.


Mycket förändras för Maj. Hon är fortfarande såklart en städmanisk kvinna och barnen är ju nästan större problem nu när de växer upp. Och Tomas, Tomas, han faller igenom, jobbet försvinner, syskonen dör bort, sommarstället förintas, återigen dessa drinkar och otroheten, nu slår allt till.

Men det är inget mot Majs förnedring när hon måste ut och söka jobb. Och jag känner med Maj, tidigare har hon varit jobbig, det erkänner jag. Inte helt lätt att tycka om. Men nu växer hon i mina ögon. Hon tar jobb som inget skyddsombud skulle ha erkänt, lika bra de rev och byggde Domus där kan jag tycka. Och jobba i en kiosk, tja, Tomas jobbar ju också med service kan man säga.

Hon borde ha tagit ett städjobb av nåt slag, för det kan hon ju verkligen om man säger så. Men hon tar det jobb som bjuds, inte mer med det. Och så kommer livets efterrätt, barnbarnen. Det unnar jag Maj!


Som tidsdokument är det här mycket bra. Jag tror att de här böckerna kommer att leva vidare, en slags arbetarlitteratur som skildrar hemarbetet. Klassiker helt enkelt.


Läst 2014

Av violen - 28 oktober 2014 17:00

   Stridsberg, Sara: Beckomberga ode till min familj ****

En reflektion annorlunda...


"Det här handlar inte bara om dig och Jim. Den nya världen sluter sig som en bur omkring oss. Vi kastas mellan begär och bedövning och tomhet. Och sjukdomen suger upp även de mest omåttliga och monstruösa händelser. Hiroshima. De stora krigen."

"Jag vet inte om jag förstår", säger jag.

"Det är ingen fara. Det gör inte jag heller." sid 198


Det var länge sen den här boken nämndes första gången. Redan då beslöt jag mig för att läsa den. Det tog som sagt ett tag, men nu är den här och jag har läst den.

Den var inte det jag trodde och kanske inte heller det Stridsberg trodde att hon skulle skriva. Beckomberga är i min värld en kuliss som det sagda döljer sig bakom.


Jag var vuxen när molnet drog in, Tjernobyl. Jag var vuxen när Olof Palme mördades. Men Stridsberg var i Jackies (huvudpersonens) ålder. Någonstans var det där boken grep tag i mig. När jag läser finner jag en bok som inte handlar om Beckomberga i första hand, utan om samhällets, världens händelser som stängde in den generation som var unga i en liknande, själslig institution, där fasan och rädslan över det som skett bearbetades med vackra träd och blommor, änglar i taket, men där endast de som lyckades försona sig med Tjernobyl och Palmemordet kunde komma ut någorlunda levande. Till "den nya världen." (se citaten ovan)


Är det signifikant att den sista patienten heter Olof? Och att han inte orkar med livet utanför där ett samhälle fortfarande i sorg inte förmår se varandra? Och sen formas av att det oskuldslika folkhemmet försvunnit, tryggheten är borta.


Jag ser ett tidsdokument som, likt norrmännens och tyskarnas alltid närvarande världskrig, där de som var födda på 70-talet alltid kommer att tänka Palmemordet och Tjernobyl. Liksom andra -talister tänker Estonia, Tsunamin, 11:e september. Eller aids. Som min generation tänkte med fasa på Hiroshima och världskrigen. Var rädda för en upprepning där vi levde med kalla kriget.

Tjernobyl och Palmemordet ligger hela tiden och darrar under ytan i den här boken*, och så darrar det förmodligen också innerst inne i den generation som Jackie tillhör, Beckomberga är väl inte värst om man tänker död i form av lönnmord och andetag? Kan jag tänka.


* de citat jag markerade om Tjernobyl och Palme i boken finns här:


  • Jag tänkte att det var Tjernobylblommor Sid121
  • Natten när Olof Palme dog var våningarna upplysta långt in på morgonen. I fönstren stod folk och skålade sid158
  • Det är molnet från Tjernobyl som gjort honom sjuk sid163
  • "Tror du att det blir sommar efter Tjernobyl?" frågar jag för att hon inte ska ta bort sina händer.

"Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte om det blir det."

"När kommer vi att veta?"

"Kanske aldrig. Vissa saker får man aldrig veta. Jag skulle gärna åka dit för att fotografera."

"Är det inte farligt att vara där?"

"Det är farligt att vara överallt, Jackie." sid166


  • "Du vet att Olof Palme är död?"

Olof rycker till som om någon slagit honom. Han gömmer huvudet i händerna, viskar.

"Olof Palme är död. Varför säger du så?" sid227


  • "Åkte du till Tjernobyl?" frågar jag[...] "Nej jag gjorde inte det", säger hon långsamt, "jag åkte hem istället." sid277f

Läst 2014


Beckomberga ode till min familj är nominerad till Augustpriset 2014.

Av violen - 26 oktober 2014 19:45

   Bowen, James: Mitt liv med Bob *** Qdfjb


Jag läste och gillade den fantastiska berättelsen om Gatukatten Bob. Här kommer fortsättningen och den är förvånansvärt nog också väldigt bra. Nu vet man ju redan en del om Bob och James men det fanns tydligen händelser som fyllde en till bok. Och i dagarna kommer det en slags julbok också, vilket går att läsa om på FB sidan (James Bowen & Street Cat Bob).


Här får man veta mer om James och Bobs liv och hur förra boken kom till. Faktiskt förstår man ännu mer om James utsatta position som före detta missbrukare. Och Bob är förstås alltid vid hans sida. Han beskrivs som en katt, inte som ett humaniserat djur och det gillar jag. Lite mer fotografier hade väl varit kul iofs men det finns många klipp på webben! (streetcat Bob)


Här är ett som jag tycker visar Bobs lugn i den utsatta position de dagligen befinner sig.

https://www.youtube.com/watch?v=NVZZiJxrCv4


Läst 2014

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards