Mpoyis, Kayo: Mai betyder vatten ****

En mäktig debut. Mycket intressant och skulle jag säga feministisk. Men ändå inte helt enkel att läsa. Släktträdet i början bådade gott och jag återvände dit nu och då. Men lyckades ändå inte riktigt hänga med i förfädernas historia.

Däremot är boken ett slags uppgörelse med kristendomens intåg i afrika. Och det har jag funderat över ändå sen jag i ssk som barn skulle lägga pengar i sparbössan med den svarte pojken. Att ge pengar var helt ok men varför skulle han bocka hela tiden? 

Adi, bokens röst, umgås med gud på ett fantasifullt sätt, hon tänker som ett barn. Och rädslan för skulden och skammen färgar snart hennes liv. Vid googling hittade jag överraskande nedanstående länk från Kyrkans tidning och den förmedlar väl det boken skildrar. 

– Att skilja kropp och själ är att skilja dess gudomlighet från dess mänsklighet. Och det var vad de kristna kolonisatörerna gjorde i Kongo. De gamla traditionerna där kropp, natur och andlighet var ett, fick göra plats för en religion där Gud var skild från människan, befann sig i himlen och var vit. Och där kroppens begär var synd. Det effektivaste sättet att förtrycka en människa är att säga: ”Du är fel”. Det är därför förtrycket ser ut som det gör.

Kyrkans tidning 20190110

Men här finns också upplysning om hur rasismen såg ut och tog sig uttryck. Jag häpnade lite och tänker på min läsning och filmtittande om Rwanda, grannlandet. Det verkar vara samma lika i Kongo:

Rasism i Kongo: Bland de svarta gällde olika regler beroende på vilket folk eller vilken etnicitet man tillhörde. 

Belgarna hade även ett prov, matrikulationstest, som kunde leda till upphöjt medborgarskap. De svarta kontrollerades utifrån deras hem, levnadsvanor och om de pratade franska. Klarade de testen kunde de slippa rasistiska begränsningar, avancera socialt och bli behandlad som europe. sid 157

Dessutom finns det kloka tankar i boken, förmedlade av en omgivning som inte lydde bibeln och följaktligen tänkte själva, ex.vis:

"En människa som tror att den bär på en förbannelse kommer att se allt som händer som ett uttryck för förbannelsen och göra ännu mer saker som gör att förbannelsen blir sann. Men det betyder också att en människa kan förändra sin värld genom att förändra sina tankar." sid 209

Och slutordet får Adis syster, som älskar sin mor men har börjat tänka själv hon också.

"Ni har alltid sagt att ondska är att inte lyda. Den stora ondskan, mamma, är att ingen av oss får vara såsom vi är. Och så säger ni att det är vad gud vill för oss." sid 251

 

Hanneles bokparadis

26 mars 2019 13:24

intressant, ibland har kristendomen hjälpt, lärt läsa, ibland har de förstört den lokala religionen.

http://hannelesbibliotek.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Indridasson, Arnaldur: Tyst som muren   Deckare. De är sällsynta hos mig nuförtiden, men ibland kan jag behöva lyssna på något lättsamt när jag städar osv. Och då blev det en Indridasson igen. Jag har ju tänkt ge upp honom, men ändå blev det den ...

Galgut, Damon: I ett främmande rum ****   Eftersom jag redan läst två böcker av Galgut Löftet ( Bookerpriset) och Bedragaren, är jag positivt inställd redan innan jag öppnat boken. Det här är tydligen hans debut och jag gillar den, även om både L...

Kawakami, Hiromi: Senseis portfölj ***   En egendomlig bok som jag lyssnat på. Är det en glimt av Japan det här? Eller är det en romantisk historia, som fokuserar på dryckesvanor och hur en relation mellan äldre man - yngre kvinna byggs upp?   ...

  Beskow: Flickornas katt *** novell     En smått absurd berättelse om just två flickors katt. Och eftersom den är skriven 1896 är den såklart riktigt gammaldags. Med meningar som:  Pojkarna hatade dockor . De tålde inte dockor ,  s
ade de...

  2024 Novellresan Ugglan & boken Novellresan      Ugglan skriver: Under 2024 kommer jag att bege mig ut på en novellresa, och du får gärna följa med! Varje månad har sitt eget resmål, och jag tipsar om noveller du kan ...