Johansson, Linna: Lollo ****

 På hur många sätt kan en tjej göra uppror i den här världen? sid 115

Lidija: Säg mej, hur många gånger är man fri som tjej? Vi är så ofria, har du tänkt på det? Vi förväntas alltid vara så jävla städade och gulliga - sid 187

För mig är det essensen i Lollo. En bok som jag måste säga vidrör sanningar som hela samhället bara måste vetat om sen tidigare. Men som, att döma av recensionerna idag, inte är riktigt redo för.

Hur många män har inte skildrat sin uppväxt, vars svärta berott på frånvarande fäder, att de sett det svarta fåret i badrumsspegeln varje morron, och därför blir skoltrötta och börjar hänga med "fel kompisar" och dricker (lagom såklart men ibland blir det mer och krävs mer (starkare saker) för att hänga med, få hänga med) och betygen dalar men så skärper de till sig och sin vildhavre har de sått så nu kan livet börja. Några går under men är det deras fel, egentligen? De har ju bara, som alla andra, velat göra uppror och känna sig fria.

Johansson lyckas verkligen skildra hur det ser ut när blivande kvinnor uppträder som hen, dvs på samma sätt som en ung människa kan göra, vill göra, måste göra ibland. Det är bara det att det som för killarna har varit helt naturligt så länge inte är det för tjejerna. Men det visste vi väl redan?

Det som Johansson skildrar, faktiskt med små medel, utan tjat, är varför tjejer faller för internets destruktiva män. Bekräftelse, och just scenen när Lollo känner sig bekräftad säger otroligt mycket. Jag överfölls av en slags sorg när jag läste den. Och insåg att just där och då fanns svaret varför även Mimmi nådde fram till henne. Alla vill höra till och goda ledare är tyvärr sällsynta.

Det fanns även en stor diskrepans mellan texten och innehållet. Att läsa gick som på räls, i rasande fart. Men det sorgliga i alltihop gick ändå inte förbi. Det handlar väl mest om kvinnornas hud, precis som männens. Är den tunn röjer den dig och livet blir svårare. Men mer levande. Får vi hoppas.

Jag gillar Johanssons mod, och även Modernistas, tack för boken! Jag skulle verkligen inte vilja ha den oläst. Nyskapande.

Läst 2015

   May, Peter: Lewispjäserna ***

Ja så har jag läst tredje och sista delen av Mays deckare.

Först läste jag Svarthuset och gillade, så läste jag Lewismannen och gillade ännu mer!

Och nu har jag läst Lewispjäserna. Den var också riktigt bra, med karta och allt. Nostalgi och mystik och barndomsvänner i salig förening. För att inte tala om ex som tittar fram med släta ansikten ur dimmorna.

Det är ju sista boken sägs det, hm, är det verkligen sant? Men hur kommer det att gå för Fin? Och vem sjutton sköt egentligen? Jag bara undrar...

Jag hoppas Lewispjäserna, liksom de andra böckerna, blir tvserie. Del ett för fåglarna, del två för färderna genom landskapet och del tre för musiken!

May kommer garanterat tillbaka med fler deckare. Suck, ännu en författare jag vill fortsätta läsa...

Läst 2015

   Naumann, Cilla: Bära barnet hem ****

Är du adoptivmamma ska du absolut läsa den här boken. Ja, även om du inte har barn ska du läsa den här boken. Den är liksom bara så...vacker! Den rör vid modershjärtat, den förmedlar en moderskärlek som inte har med DNA att göra, utan med tillit, förtröstan, kärlek, omsorg. Jag blev varm i hjärtat av den, även om jag faktiskt också kände sorg.

Naumann väjer inte för känslorna, skammen, skulden och stoltheten. Hon väjer inte för att skriva om människorna.

Så här är det, jag måste läsa mer av Naumann. punkt.

Läst 2015