Direktlänk till inlägg 13 november 2011
Erixon, Peter Lucas: Silversnöret ****
Jag får ett stort brev med böcker från ett, för mig, relativt okänt förlag. Jag plockar upp en av böckerna och börjar läsa. Och vem kan motstå början.
En kraftig vind går genom granskogen, trädens barrnålsarmar lyfts dröjande och långsamt så att det ser ut som om skogen stod under vatten och dess osynliga massa fyllde ut tomrummen.
Vinden, overklig, är ur det gamla
Ett blekt ljus lyser in någonstans ifrån, men skogen är stor och kan inte upplysas annat än bristfälligt och fläckvis.
sid 9
Något egendomligt händer, jag kan faktiskt inte sluta läsa.
Här kan man tala om det där hörnet av verkligheten som ses genom ett temperament. Men gör det till två hörn så kommer sanningen närmare. För här skriver en författare en text som jag har en känsla av att ingen petat i. Den är dels strikt protokollföljande, detta har tydligen hänt. Linneas liv finns numera mellan dessa pärmar och glöms inte. Påminner om Ulla Bolinders deckare, Anita Salmonssons Lubboträsk och Bo R Holmbergs första böcker om Morell. Dvs den sortsens böcker jag gillar.
Men sen är den så mycket mer. Den är poetisk och det finns meningar som solitärer, utan annan innebörd än som det verkar, vara vackra. Och så finns det meningar med djup mening. Poesin blandas med sig själv.
Och den är spännande, trots att mycket upprepas, vilket jag brukar bli less på efter ett tag. Men här känns det liksom hela tiden nytt, jag fattar inte hur Erixon bär sig åt. Kanske att han inte är sensationslysten, det är inget skvaller han förmedlar utan det där hörnet av verkligheten som alla människor har inom sig; historien som kan berättas. Här skildrat med stor respekt.
Jag måste bara citera några meningar:
Hon hoppas.
Innerligt, kanske hatiskt.
Hon hoppas åtminstone innerligt och fruktansvärt. sid 109
Det kan av ett minne nämligen aldrig någonsin bli ett tomt utrymme.
Där något har hänt finns alltid något kvar.
En ristning. Fragment i alla fall. Förlopp som går att beskriva. sid 183
Vägen är tom, inga andra fordon syns till.
Sommarhimlen ovanför dem, det skira underliga ljus
som faller ur en himmel på den breddgraden den tiden på året. sid 194
De som inte längre är i tiden, i människotiden, är borta.
Var samlas de?
Kanske i gryningen, i vårarnas isljus som skiner.
Det blänker i de sista issträngarna på ängen i april.
Talgoxarna klipper med sina små näbbars saxar, blå skuggor skimrar.
Domherrarna syns vid påsk och vårfullmånen stiger. sid 289
Ett mord begås och beskrivs, varvat med vackra meningar. Punkt. Jag är tagen.
Tack till Trombone förlag för rec ex.
Läst 2011
Ridzén, Liza: Tranorna flyger söderut **** obs, kan innehålla spoilers.... Jag gråter oftast inte inför en bok. Men när jag lyssnade på denna hände det några gånger att tårarna kom. För det här är en bok ...
Wahlberg Karin: Med liv och lust **** Äntligen fick jag läsa fortsättningen på historien om Sveriges sjukhushistoria. Jag låg ofta på sjukhus i min barn och ungdom, och har med intresse följt Wahlbergs serie. Och känt igen mig här och var. ...
Arvola, Ingeborg: Kniven i elden **** Mycket läsvärd bok. Fick Bragepriset 2022, och det förstår jag. Det var inte länge sen jag lärde mig ordet kväner, och här förekommer det ofta. De norraste delarna av skandinavien skildras både brutalt oc...
Ravn, Olga: De anställda **** En både mystisk och egendomlig bok. Men jag gillar ju det lite oväntade så jag blev fast efter några sidor. Det är en dystopi som rör vid något inuti en. Kanske för att det känns som att det här skulle kunna...
Widenfjord, Therese: Med bergens andetag **** Vilken bra bok. Jag lyssnade på den och att så många timmar kan upplevas så korta är märkligt. Jag gillar det mesta med den här boken. Ämnet, kärleken till skogen och hundar, det sociala ansl...
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se