Alla inlägg under oktober 2011

Av violen - 4 oktober 2011 11:45

 Scheuermann, Silke: Rika flickor ****




Scheuermanns prosa är verkligen njutbar läsning.


[...]ett glansnummer av snygga formuleringar och precisa beskrivningar, avspänd grace[...] skriver Tunedal om Timmen mellan hund och varg på Aftonbladet, en bok som jag läst tidigare och skrivit om här. Och samma sak gäller om Rika flickor.

Meningarna flyter in utan ansträning och lägger sig  till ro i nån hjärnvindling, men personerna fortsätter tilltala mig. 

Att noveller hör ihop i en novellsamling brukar jag inte fundera så mycket på. Men här gör de definitivt det.  

Kvinnorna i den här boken är just kvinnor. Jag undrar om en man verkligen skulle kunna förstå vad som rör sig bakom orden i de här berättelserna. Jag känner mig ilsken när jag läst den. "Ska det va på det här viset?" för att citera Sverker. Allt sker ju på männens villkor, de här kvinnorna bejakar inte sin sexualitet. Och är det nåt de är rika på så är det fantasi. En fantasi om hur de ska vara för att något underbart ska inträffa, trollstaven ska svingas, stjärnorna falla och det plingande ljudet höras, nu är det ditt nummer, var god kom fram till luckan. De inser inte att det är de som är luckan som öppnas för mannens behov, som männen i sin tur lärt sig att de kan ta för sig av, helt naturligt. Det här är en bok om kvinnor för kvinnor av en kvinna som verkligen tänkt efter.

Jag har nyss läst Sfinx av Falkenland och jag känner systerskapet mellan författarna. Det här är nånting nytt känns det som. Ordet systerskap borde vara svaret på de här böckernas intention. Kvinnor är kvinnor och vi borde känna våra rättigheter likväl som männen gör det. Men hur ska det gå till när en mor, i frihetens namn, inte kan ställa upp för sin dotter? Den novell som faktiskt berörde mig mest för det är ju här framtiden formas.

Scheuermanns noveller berör, kanske för att de på så få sidor kan skildra utsattheten, gång på gång. Jag har knappt hämtat mig från ett öde så kommer nästa.


Läst 2011





Av violen - 2 oktober 2011 15:45

   Haag, Martina: Glada hälsningar från Missångerträsk ***


Jag är glad, Jag har skrattat fler gånger. Högt och ljudligt.


Jag har äntligen läst en rolig bok som verkligen är rolig. Jag vet att humor är olika och jag har inte riktigt samma humor som Paasilina, Sansom eller Hundraåringens författare. Men jag har samma humor som Martina Haag, det är då säkert.

Dessutom gillar jag hennes sätt att beskriva hur väntan på ett adoptivbarn ter sig, hur liksom overkligt det är, mitt i en längtan och väntan som drabbar lika hårt som den är för de som föder biologiska barn.

Visst, den är överdriven här och var men allt kan hända och det händer. Och här händer det saker på slutet som gör mig bara så glad! Och då menar jag inte treoröret som jag ser som deckarnas spektakulära bränder, överfall, biljakter osv. Nej det som händer överskuggar allt!


det blir fler Haag framöver, jag vill skratta mer!


Läst 2011

Av violen - 2 oktober 2011 13:30

  Falkenland, Christine: Sfinx ****


Av de fem böcker som jag tidigare läst av Falkenland är nog den här den bästa. De övriga jag läst har varit i stil med; turattjagglömmerfort, de har varit väldigt otäcka, svarta, olyckliga. Och det är den här boken också. Men här finns det något annat som  varvas med galenskapen. Och språket är mer poetiskt, vilket visar sig direkt:


Ma hade hittat en vacker sten när hon lekte på inngergården, den fick jag. Den har nästan formen av ett hjärta. Stenhjärtat mitt. sid 24


Felix har jag förlorat en gång, den jag var med honom är också förlorad, men jag har ännu en framtid. Drömd. sid 25.


Anslaget är direkt, ärligt, den här kvinnan vet vad som försiggår inom henne. Hon är skenbart, och verkligt, avundsjuk men något inom henne har gått sönder och går inte att reparera. Breven blir ett slags försök till terapi men de hjälper henne inte. Och jag är övertygad om att de aldrig skickas, ropet på hjälp når ingen.


Jag känner för den här kvinnan på ett sätt som jag inte lyckats känna för Falkenlands tidigare gestalter. Och det beror nog på att hon inte alls är ovanlig. Det finns många därute som känner som hon, som har blivit ratade, bortslängda som en trasdocka, inte ägt sin kropp utan varit tvungna att lyda till abortens rand. Och som kanske inte varit så starka, men den enda hjälp som erbjuds är de små vita.

Jag tycker att Falkenland speglar en grupp i vårt samhälle som offrats på frihetens altare, kvinnorna som blev över i jämlikhetens namn, som inte orkade/kunde stå upp för sig själva och som slutar just med de små vita i sin hand. För vilka är det annars som förbrukar dessa piller som har den största förskrivningen?


Och vem kan undgå att känna sympati för den kvinna som säger:


Så kom inte och säg: Vi är inte delaktiga i ditt öde, du äger själv dina olycksval. Du är prisgiven och såld av dig själv. Dina händer är smutsiga.

Så starka känslor man kan ha då. Minsann. Här kan vi passa på att raljera över denna övergivna hona, som inte längre får komma i fråga. Ingen vill skuffa runt henne i båset för att komma åt.

Jag visste hela tiden att jag inte var värdig. Bar ständigt en förklädnad. sid 123


Jag tror att det här är Falkenlands starkaste kvinnorporträtt hittills. Ja, det känns nästan som ett socialt reportage. Boken berörde mig starkt.



Läst 2011

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards