Liljestrand, Jens: Paris-Dakar ****

Länge har jag velat läsa den här boken, för den har så ofta nämnts på bloggar och då i samband med novellsamlingar som bör läsas osv.

Så nu har jag läst den och att den "skildrar mansrollen som ett spektakel och ett kraftprov" kan jag nog hålla med om. Dessutom är den helt enkelt märklig, mycket märklig. Men jag gillade den, männen stannar kvar där de träder fram i all sin förvirring och med sina tillkortakommanden. För det gemensamma för alla dessa pojkar/män är just förvirringen. De är liksom inte Män utan alla skulle behöva sin mamma som tog hand om dem, gav råd, såg till att allt ordnade sig utan att synas så att de fick misslyckas bara i tanken och sen klarade sig för att morsan/frun/kompisen styrde upp dem. För "de gör ju så gott de kan". Eller? Men det räcker inte ens för en Man. Sammanhanget kräver mer än så.

De är mänskliga och jag gillade sista novellen bäst, för den mannen tog själv kontrollen. De andra fick liksom aldrig chansen.

 (Kul var dock Mellanområdet, vilken anti-klimax!)

Som män borde de ha vetat hur man gör, det förväntas ju av dem, men de är som sagt förvirrade i denna hårda värld. De borde egentligen klara av Paris-Dakar rallyt men klarar knappt av att ta körkort.

Jag gillade som sagt det här. Jag gillar Liljestrands sätt att skriva och blir nyfiken. Vem är han? Googlar och inser att snart kommer Adonis där han, av omslagsbilden att döma, har hittat sju andra män som verkar vara lika-samma som i Paris - Dakar, med ansikten, repiga av livet.

   Står först i kön på bibblan på Adonis. Det säger allt.

Läst 2011

Nu byter jag rubrik från uppsträckning till upplysning på det här inlägget angående himlen i bay city.

Jag måste säga att det som hände med mitt inlägg har jag saknat, just det att förlaget ( Sekwa förlag) eller författaren eller översättaren reagerar på en felaktighet bland bokbloggar och/eller kritiker. Jag funderade på upprepningen av det grålila, googlade för att se om någon annan sett samma sak och skrev utifrån det jag läste.

Jag lärde mig två saker: att även en ansedd tidning inte alltid skriver det ultimata rätta och att jag alltid ska länka till mina "källor".

Mer sånt.......

Sekwa förlag snappade genast upp att jag skrivit om Mavrikakis, Catherine: Himlen i Bay City, som är utgiven på nyss nämnda förlag.

På Facebook skriver de såhär

Violen har läst "Himlen i Bay City"
av Catherine Mavrikakis. Hon gillade den men tyckte att det var tuff läsning:
"Läs gärna Himlen i Bay City men förvänta dig motstånd, det är förvisso inte
grus som hos Müller men väl sandkorn som gnisslar till." Hennes uppfattning att
himlen oftare är "grålila" än originalet (där färgen motsvaras av "mauve") är
dock helt felaktig. Jag har räknat dem, så jag vet. :)/H (min kursivering)

Kul att få en reaktion på det jag skrivit och jag började faktskt också räkna det grålila men gav upp i takt med att boken drabbade mig.

Jag erkänner dock direkt att jag blev påverkad av DN:s bokrecension som jag läste efter att jag läst boken. Men jag har ju inga bevis utom att jag önskar att de varit mer varierat även i den svenska översättningen. Upprepningar gör mig lite orolig faktiskt, jag tänker: hm ordförrådet hos författaren, hur står det till med det? 

Kul i alla fall att se sin logga på FB! Mer sånt!

  Mavrikakis, Catherine: Himlen i Bay City ****

Galenskap är nog ordet jag tänker på när jag läst ut Himlen i Bay City. En bok som inte på några villkors vis var vad jag hade föreställt mig. Jag hade absolut ingen aning om vad som väntade. Puh, det var en tuff läsning!

Jag försöker att inte läsa så mycket böcker om andra världskriget nu för tiden, ämnet känns färdigskrivet, men allvarligt, jag hade ingen aning vad det här var för bok. Trots det var det här en skildring som påverkade mig ordentligt. Det är inte färdigskrivet trots allt.

Jag pratade om galenskap, ja det här är galenskap på hög nivå, precis som andra världskriget. Förintelsen. Hatet. Overkligheten i det som skedde. Den här boken ger inga svar på varför men väl på  hur det förföljer intill led på led. Slutet på boken var ruskigt men helt logiskt, den galna smärtan överlever allt. Eller är det ett försök att försonas? Ingen vet vad som är sant eftersom syner förföljer kvinnan som berättar.

Jag gillar inte upprepningar i böcker och att jag lyckades läsa den här utan att bli vansinnig på den grålila himlen är en gåta. I det franska orginalet finns tydligen fler ord men svenskan klarar inte av att förmedla dem, så himlen är just grålila större delen av tiden.

Men är inte allt en täckmantel för nånting annat. Redan i början av boken slås jag av:

Amerikas himmel bär alltid sorg på grund av det onda som den själv har skapat. Amerikas himmel är blå och blodig. Den är ett öppet sår. sid 48.

Jag är amerikanska. En uppblåsbar docka med giftigt inre. Allt i mig är skadligt.
sid 120 

Är det inte ett miljöengagemang som driver Mavrikakis, där himlens förorening dödar likväl i amerika som i Auswith.....ett sätt att känne släktskap med andra övergrepps himlar, ett likhetstecken mellan indianutrotning och judeutrotning. En kritik mot sin egen tid likväl som mot sina förfäders. En svidande samhällkritik helt enkelt.

Ironiskt nog kör huvudpersonen flygplan och förorenar därmed själv sin omgivning. är det att blunda precis som den stora massan gjorde under andra världskriget?

Boken innehåller en våldsam vrede och är välskriven. Trots det kan jag känna att det newageliknande indiska befrielsesammanhanget inte riktigt hörde dit. Där spände boken över lite för mycket.

Boken bär ju också en kritik med det amerikanska samhället, dess livshållning och tar inte alls fram det som någon frihetens högborg. Även om det räddat ett antal judar från förintelsen.

Läs gärna Himlen i Bay City men förvänta dig motstånd, det är förvisso inte grus som hos Müller men väl sandkorn som gnisslar till.

Läst 2011

   Griffiths, Elly: Flickan under jorden ***+

Faktiskt, den här deckaren var riktigt bra. Den har ju fått så pass mycket positiv uppmärksamhet att jag tänkte ok då. Jag försöker med en ny deckareserie.

Boken var faktiskt riktigt spännande. Och intressant. Fast arkeologi inte är mitt favoritämne direkt. Dessutom höll den hela boken och jag listade faktiskt ut hur det skulle sluta. Sen är jag svag för katter och universitet.

Stäckläsning, vilket sällan händer nu för tiden. Så det blir mer Griffiths:

Läst 2011

Janivarberg har uppmärksammat att Siri Husvedts bok Den skakande kvinnan är recenserad i Läkartidningen.

Jag, som också är en påläst patient (om dock inte av Husvedts kaliber) gillar särskilt de sista meningarna:

Om sanningen ska fram är det tveksamt om jag ens mött en så påläst kollega. Boken rekommenderas därför var och en som tror sig stå ut med att möta en patient som kanske visar sig veta mer än doktorn själv.

Jag har läst Den skakande kvinnan och tyckte den var fascinerande, mycket läsvärd.

Rekommenderas om du inte läst den tidigare.

Augusti 2011
 Lyrans jordenrunt: Kanske en, kanske två, kanske alla......
En historia om läsning - Manguel
Tant Julia och författaren - Vargas Llosa
Annie John - Kincaid

Nobelprisutmaning:.
Grass:
Bokcirkelonline:
Förbjuden litteratur: Fanny Hill

Min egen deckarutmaning:
(geim] av Anders de la Motte  (debutantpris deckarakademin 2010)
Trilogiutmaning,
???????? Ny till hösten kanske.....?
Är sugen på Becket och Eyvind.
----------------------------------
Nästa bok i serien utmaning.
Revolt/Hungerspelen
12 skrivande olästa svenskor
Syréhn Tomasevic, Anna: Glas och aska

Min egen tyskautmaning
Mitt århundrade Grass

Ebok Bibliotekarien läser:
???  Kanske Fälla av Marko Leino ????

   Collins, Suzanne: Revolt***

Hungerspelen, dvs första delen i Hungerspelstrilogin, var väldigt bra. Lite otäck men fascinerande, intressanta karaktärer, dystopikänslor, spännande, naturnära.

Del två, Fatta eld var inte lika bra även om det som jag funderat över i Hungerspelen visade sig vara rätt, och att den här sista boken heter Revolt är helt i sin ordning.

Som alltid när det gäller barn känns det mer när våldet kommer så nära. Kanske läser barn och ungdomar nu för tiden så mycket våldsamt att de inte bryr sig och att de kan skilja mellan sanning och fiktion, nutid och dystopisk framtid. Jag hoppas det. För bitvis tyckte jag det var riktigt otäckt. Den handlar om politik står det men jag känner mest krigets vanvett. Vilket väl också är politik iofs, tyvärr.

Ett tips är att läsa alla böckerna i ett svep, vilket inte var möjligt tidigare eftersom de kom ut eftersom. Nu har jag läst med långa uppehåll emellan och det var en nackdel då det var mycket referenser till hungerspelen och de tidigare böckerna med episoder och personer som jag inte riktigt kom ihåg.

Böckerna kommer som film och jag är faktiskt nyfiken på hur Gale och Peeta kommer att se ut där. Katniss ser ut på ett enda sätt och det visade sig stämma när jag sett bilder på skådespelare som kanske ska spela henne. Jag tror att kärlekshistorien som jag benämde tjafs (förlåt alla som tog illa upp) i första boken kommer att få stor uppmärksamhet i filmen. Det kan nog behövas för att uppväga alla våldsamma scener med muttar och andra vansinniga varelser.

Sammantaget tycker jag att Hungerspelstrilogin är klart läsvärd. Kommer böckerna på biblioteket om några år att vara lika nötta som Marsdens i morgon när kriget kom-serien? Jag tvivlar, det är för mycket tvspel över Collins böcker. Och filmen kommer direkt också. Så man kan se filmen och behöver inte läsa böckerna.

Blir filmen bra kan den dock bli en klassiker. Fast böckerna kommer alltid att hitta sina läsare, det är jag övertygad om.

Läst 2011