Söderlind, Therése: Norrlands svårmod ***

OBS: spoilervarning på vissa ställen i denna reflektion!

Det blir med tvekan tre stjärnor för denna långa omständliga deckar-roman. Deckare är beteckningen men roman är den till formen, för så många händelser som beskrivs detaljerat och ingående är knappast deckarens signum. (Boken har nu kommit pocket och på Adlibris beskrivs den såhär:

Stark debut - spänningsroman för läsare som tröttnat på deckare.

Hm, eftersom jag förväntade mig en deckare och fick en roman med deckarinslag, kände jag mig lite lurad....den påminner om Händelser vid vatten på det sättet men Kerstin Ekman deklarerade kraftfullt att det inte var en deckare minns jag (även om den fick deckarpriser). Vilket gjorde att jag tog till mig Händelser vid vatten på ett helt annat sätt än Norrlands svårmod.

Så spänningsroman är det nya sättet att få folk att läsa romaner fast de tror att de läser deckare.....hm. Intressant att se om det kommer att bli en trend hos förlagen framöver.

Jag läste den som elektronisk resurs från biblioteket och det underlättade inte att hålla kvar sammanhanget. Med E-bok är det svårt att bläddra tillbaka och kontrollera saker, och dessutom måste man sitta vid datorn och då man gör det vill man ofta göra annat.

Men till slut kom jag igenom den och jag tyckte att det iofs var en intressant historia som innehöll intressanta tankar om hur livet ter sig för dem som blir kvar och då särskilt för Anna, barnet/tjejen/kvinnan som levde ut det outsägbara med hjälp av sin kropp.

Det satte en skörhet i henne som utnyttjades av de som förstår sig på att utnyttja just såna som hon, och som hon sen försökte kontrollera på olika sätt.

Det var alltför många trådar som knöts ihop på slutet, till slut visste man varken ut eller in och det berättades detaljerat gång på gång och det blev liksom för mycket. Det gick inte att känna närhet till alla människor som var inblandade. Lite engelsk såpa á la Hem till gården kunde jag tycka. Våldsamheter och otrohet och maffiametoder osv.

Jag kände heller inte att jag riktigt kom Anna nära, att jag riktigt kunde förstå henne. Men hon förstod ju inte sig själv heller iofs. När boken slutar kan Anna mentalt börja leva om sitt liv och jag kan känna att slutet blev lite väl enkelt.... vitariddarschabloner är inte så realistiska IRL kanske.

Boken skulle ha vunnit på att kortas, särskilt i den senare delen. Trots det kändes den ändå som en lovande debut. Färre gestalter och lite mer gestaltning och dessutom mer naturskildringar hade suttit fint och det kommer säkert i nästa bok.....som gärna skulle kunna få handla om Anna på landet - vuxen. Landsbygden behöver sina skildrare. Liksom Norrland.

Läst 2011

   Hedman, Anna Lena: Min första världssensation ***

Det här var en riktigt rolig barnbok.

Boken är lite trög i början men sen tycker jag att den blev riktigt kul. Korta kapitel uppmuntrar till både högläsning och egen läsning.

Igenkänningsfaktorn är hög för barn från västerbotten eller norrland överhuvudtaget, även för skilsmässobarn och adopterade. Ja, att huvudpersonen är adopterad syns på omslaget men nämns enbart med en mening inne i boken. Det gillade jag eftersom det visar på att: visst jag är adopterad men so what! Jag är som vilken som helst ändå. Till det yttre kan det synas men jag har bott här sen jag var tre månader och är svensk/västerbottning/umebo i första hand. Det blev inget extra omkring det.

Eftersom omslagsbilden ger en hint om att det är en adopterad flicka så sökte jag efter det sambandet i boken. Nu måste jag säga att jag inte heller upptäckte någon könsdefinition, jag tänkte faktiskt inte på om det var en pojke eller en flicka. Men det står på baksidan iofs.

Hänvisningen till stor-orden (Torgny Lindgren) var en intressant grej om än kanske lite för avancerad för åldersgruppen. (Fast Abbe har ju bibliotekspåbrå iofs). Men när de senare i livet stiftar bekantskap med Lindgren kanske de minns den här boken.....

Det var länge länge sen jag läste en barnbok men nu ska det bli fler. Den skräckslagne stekelsamlaren av samma författare står på tur.

   Thúy Kim : Ru ****+

Den här boken är verkligen ett smycke, den är som ett halsband med många olika udda pärlor, men de är alla pärlor som skimrar och varje pärla påminner om de pärlor som är före och efter på tråden.

För så är den här boken skriven, korta stycken som håller ihop varandra liksom tankar som välver sig runt i hjärnan och ger associationer till nästa tanke.

Det känns som att jag lyssnar på Thúy när hon berättar om sitt (?) liv för mig på ett sätt som om vi satt i ett väntrum eller på en buss, bredvid varandra. Jag säger inget jag tar bara in det hon berättar för mig.

Språket är skenbart alldagligt, pärlan, orden, rör sig långsamt och så fångas de av solljuset och glimmar till, med olika intensitet utifrån sin beskaffenhet. Vissa stycken berör en mer, andra mindre men alla har de något att säga.

Thúys beskrivning av kärlek fångade mig mycket starkt:

När det gäller vietnamesiska är det möjligt att klassificera och kvantifiera kärlekens åtbörder med hjälp av speciella ord: att älska utifrån tycke och smak (thich), att älska utan att vara kär (thuong), att älska förälskat (yeu), att älska berusat (me), att älska blint (mù quáng) och att älska av tacksamhet (tinh nghia). Det är med andra ord omöjligt att bara älska rätt och slätt, utan att använda huvudet. sid 107f.

Ru är en slags bok som jag tror många gett upp hoppet om att få läsa, annorlunda, nyskapande, oemotståndlig. Läs den!

Och rekommendera den till andra, de som aldrig orkrt läsa något annat än det de läst förut......

Ja nu har jag klarat av Bokmärkts trilogiutmaning där jag läst Albertetrilogin av Cora Sandel, en bokserie som jag tänkt läsa i över 10 år.

Och nu är det gjort, tack Bokmärkt!

	Alberte och Jacob,  Alberte och friheten, Bara Alberte

  Sandel, Cora: Bara Alberte ****

Liksom de två tidigare böckerna i denna trilogi, Alberte och Jacob, och Alberte och friheten, bjöd den här boken på en läsupplevelse. Den var lite bättre än del två kan jag tycka men levde ändå inte upp till del ett.

I Bara Alberte skildras moderskapet och förhållandet till barnets far, till omgivningens kvinnor och kanske kan man säga, det lilla livet, det liv som kvinnor i alla tider är förutbestämda att leva. Men sonen är svag och mannen likgiltig och omgivningen gäller det att hålla sig väl med, att bli förälskad i väninnans man är väl inte det bästa men oundvikligt såklart.

I den här boken tycker jag att inte heller att litteraturen får någon större plats förrän precis på slutet. Och kanske har Sandel i hela trilogin velat skildra hur stor litteratur uppstår, genom lidandet, genom erfarenheten, genom svåra val. Precis som Pierre utrbrister:

- Litteratur. Det tror du är något som har en uppgift, eller hur? Har du tur kommer du att gå i graven med den övertygelsen, utan att ha lagt märke till att folk inte begriper någonting utom det de själva varit med om. sid 590

Det mest läsvärda i den här boken tycker jag ändå är beskrivningen av Sigvard, barnets far. Det finns några meningar här och var där Sandel knivskarpt fångar synen på kvinnan och familjen. Hur mannen lever sitt eget liv helt utan skrupler, ljuger och manipulerar utan tanke på att kvinnan ens är en medmänniska. Och ändå får han beröm av omgivningen.

Jag tror att där finns en av förklaringarna till att dessa böcker hela tiden finner nya läsare. Det är en bok om kvinnorna helt enkelt, vår tids kvinnor likväl som de som levde kring förra sekelskiftet. Och kvinnors villkor för sin frihet.

Jag skulle tro att många diskussioner förts om hon gör det rätta där i trilogins sista avsnitt, men läser man och lägger ihop allt som Alberte varit med om inser man att hennes val på slutet ändå är det rätta, för henne. Hon var ju en hårsmån från att ändå förlora sitt barn till en annan kvinna och inser att det är på väg att hända igen.
Hon vågar uppträda som en man, hon vågar! Om priset är för högt är upp till var och en att bestämma sig för.

Läst 2011

   Herrström, Christina: Tusen gånger starkare ****

En ungdomsbok från 2006 som nu kommit både som film och i pocket!

Jag tyckte verkligen om den här boken. Och jag tror att den pekar på mönster som många nog är medvetna om men ingen vill/kan/orkar ta tag i.

Med enkla medel, bara en ny tjej som uppfostrats att vilja rättvisa och ta sin rättmätiga plats och som vågar säga det, lyckas Herrström skriva en både rolig, spännande och lite otäck historia. Och den är samtidigt realistisk, för mönster bryts inte på en enda skola på en enda gång. Men det kan göra skillnad för någon här och där att få läsa om och känna att de tankar som finns inuti är rätt. Jag är glad att exemplaret jag lånade var tummat och nött, mer sådana böcker på skolbiblioteken. Då ser man att de verkligen är lästa!

Nu har den kommit som film och den finns på ett bibliotek när mig så jag måste ju bara se den.

Jag ger den fyra stjärnor för ämnet var så otroligt intressant och angeläget. Hur boken var skriven brydde jag mig ärligt talat inte om......men det var väl också bra kan jag tycka.

 Lotass, Lotta: Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet ***

Otroligt egendomlig bok. Kanske med ett poetiskt språk, i alla fall i början. Det där språket som gör att man inte alls förstår orden men känner rytmen. Vilket jag gjorde i den här boken, särskilt under första halvan.

Sen kände jag nånting annat, äckel, motvilja, en fråga varför? dvs Varför skriver man om det här? Varför visar någon alla dessa bilder av Den innersta grymheten, det innersta våldet, det vansinnigaste vansinnet?

Jag förstår det inte alls, jag är oförberedd eftersom jag inte läser baksidestexter men när jag till sist gör det i ett tappert försök att mota illamåendet inser jag att det här är ju helt medvetet, mördarna finns tydligen. Men de får inget straff i den här boken. De tar bara en helt oförstående plats.

Trots det flyter språket i en jämn, lugn ström över sidorna.

Så olikt en snaskig deckare. Och så likt.

Var finns Lotass bok, den bok som tar mig in i hennes storhet? Här snuddar jag bara vid den tyvärr.

Läst 2011

April 2011

Ebok Bibliotekarien läser:
Norrlands svårmod
Nobelprisutmaning:.
Redan då var räven jägare Müller
Lyrans jordenrunt: Kanske en, kanske två, kanske alla......
Den ovillige fundamentalisten - Mohsin Hamid (Pakistan) (läst)
De sex misstänkta - Vikas Swarup (Indien)
Båten - Nam Le (Vietman)
Bokcirkelonline:
Hjärtdjur

Min egen deckarutmaning:
De sex misstänkta - Vikas Swarup
Trilogiutmaning,
Albertetrilogin jan-april, sista delen Bara Alberte.
Nästa bok i serien utmaning. 
Revolt/Hungerspelen april-maj-juni
12 skrivande olästa svenskor 
Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet

Min egen afrikautmaning

Mengiste, Maaza, Under lejonets blick
Min egen tyskautmaning

En tyst minut av Siegfried Lenz
Sr:s bokcirkel

Fågeln som vrider upp världen del 2,3,4,5