Seeberger, Astrid: Den skamlösa nyfikenheten***

Agneta Pleijel säger i förordet till den här boken att den är

 [...] en koncentrerad essä om livet[...] också en essä om samtalets konst.

Och även om litteraturen upptäckte jag.

Det är inte en roman i vanlig bemärkelse utan Pleijel har rätt, det är en essäsamling men även en slags biografi, Seeberger skriver här mycket om sin egen historia.

Jag har även lyssnat på de två dokumentäravsnitt, Bota lindra trösta som spelades in på SR för några år sen. Mycket intressant och gripande. Och det gjorde att boken kom mer till sin rätt. För i dokumentären möter man människan/läkaren Seeberger på ett helt annat sätt än i boken, i boken är hon essäisten/levnadstecknaren Seeberger. Det är naturligtvis samma person, den ena hade inte funnits utan den andra. Boken är också mycket riktigt klassificerad både med Vpd och Lz Seeberger

Dock tyckte jag att boken spretade för mycket för att riktigt fånga mig, jag hade naturligtvis velat ha en bok om bemötandet av njursjuka i vården, men det vidrördes endast till liten del.

Dock är jag glad att jag äger denna bok då jag helt säkert kommer att läsa om den.

Läst 2010

   McEwan, Ian: Hetta ***

McEwan är en av mina favoritförfattare. Kärlekens raseri, Lördag, Försoning är alla fempoängare.

Men den här boken förstår jag mig inte riktigt på, nästan en memento mori men inte fullt ut.

Början var ju riktigt tråkig, om man bortser från snön och kylan och organets smärta som väl skulle fånga nåt intresse vilket det väl iofs gjorde. Men sen var det enda försonande att jag känner ett visst intresse för ljuset i solens skepnad dvs solenergi. Precis det huvudpersonen sysslar med. De tekniska termerna tycker jag är helt ointressanta förstås, jag är ingen naturvetare precis. Fast nånstans lyckas McEwan fånga tidsandan, tvivlet, oron, spekulationerna. Jag pressade mig genom den tekniska tråkbitarna också så jag upptäckte det.

Men trots allt fångade boken mig, Beard fångade mig. Han är ju en riktigt sluskig Kissingerliknande förkroppsling av manlighetens värsta arketyp. Eller en förskroppsling av makten helt enkelt, den makt som tar för sig och vill ha allt utan möda, som bara lutar sig tillbaka och njuter av det som just det exemplaret har böjelse för, mat, sex, alkohol, bilar, båtar, droger you name it. Och som han resonerar, nånting saknas det ju i hans hjärna vilket väl forskarna inom parantes sagt kommit fram till att det gör hos empatilösa personer. Det märks mycket väl att Beard själv är omedveten om just den forskningen. Och helt ointresserad, han har ju inte ens empati för sig själv. En darrning där på slutet, när hans egna gener rör vid hans hjärta. ( gåtfullt, javisst, men läs boken!)

Och den personen placerar McEwan i den forskarvärld där den yttersta bekräftelsen är Nobelpriset och där stöld av tankarna är det mest förbjudna.

Visst, det är annorlunda det är välskrivet, historien kommer fram som ett pussel där bitarna dyker upp utan någon ordning och där pusslets viktigaste del, den som visar på hela bilden, kommer sist. Som det ska vara. Och spänningen höjs tom av en liten mordgåta.

Läst 2010

Sverige nämns naturligtvis i samband med nobelpriset.

Jag tar mig friheten att länka till Adlibris litterära klubb som har mycket matnyttigt om Igelkottens elegans. Här lärde jag känna författaren och boken när jag läste den för över ett år sen.

-----------------------------------------------------------------------------------------

vill citera det här som jag tyckte var mycket intressant, är nobelpristagare écrivain? Tål att tänka på.......

Är ni författare nu, eller är ni filosofilärare ute på tillfälligt "litteraturäventyr"?

Jag kommer aldrig mer att undervisa. Men jag anser mig inte vara "écrivain"*. Det är en titel man måste förtjäna, när man ett författarskap bakom sig (om det är långt eller kort spelar inte någon roll). För tillfället föredrar jag alltså att kalla mig "auteur"*. Men att skriva är mitt liv.
(*Både "écrivain" och "auteur" betyder författare men "auteur" betyder även upphovsman./Ö.a.)

Det är svårt att särskilja "écrivain" och "auteur" på svenska. Vilken skillnad ser ni i grund och botten med tanke på att ett författarskap kan vara mer eller mindre långt? Beror det på om man är erkänd som författare och kan leva som sådan, om man har fått litteraturpriser eller hur skiljer ni på termerna?

Det är helt enkelt en fråga om kvalitet. Det har inget med priser eller intäkter att göra. Den som skriver har läst mycket och den som har läst mycket vet att det finns få stora verk. "Auteur" är någon som skriver och publicerar, "écrivain" är någon vars arbete utgör en milstolpe i litteraturhistorien.

citatet hämtat här

-----------------------------------------------------------------------------------

Barbery, Muriel: Igelkottens elegans ***

Sällan har en bok blivit så omtalad som den här, redan såld till 39 länder! Eftersom den består av två olika personers tilltal, och eftersom jag tilltalades så mycket mer av Palomas del, sökte jag och fann en intervju med författaren på Adlibris Litterära klubb.Här fanns mycket matnyttigt som förklarade vad jag kände inför boken. Jag var nämligen inte alls lika entusiastisk som många andra varit och är.
Jag hade inga problem med de filosofiska och litterära och psykoanalytiska och konstnärliga referenserna. De som jag kände till tänkte jag aha till och de som jag inte kände till brydde jag mig inte om. Bokens upplägg var ju genialt egentligen och jag tyckte det var intressant att läsa om hur idén till boken kom till.
Men samtidigt kändes det lite konstlat att portvakten var dels så ful utvändigt (ack så vanligt och filmistiskt trick, den vackra skådespelaren görs ful för att sen bli vacker och få berättigande, men även de som inte går att styla upp kan ju vara värda en filmroll? eller en roll i en bok? Och boken är mycket riktigt filmad....) men hon var ju även så himla smart. Måste hon vara det för att kunna hjälpa Paloma? Medmänsklighet behöver väl inte intelligens, bara välvilja?
Nåja, boken handlade egentligen inte om Renée(Om jag inte hade haft lust att ösa ur det vackra franska språket från gångna sekler hade Renées gestalt aldrig uppstått. säger Barbery)utan om Paloma och är därmed, precis som Carin Söderström på Adlibris så förtjänstfullt skriver: Till sitt yttre vill Igelkottens elegans framstå som en enkel historia om människor, men även här bedrar skenet. Muriel Barbery har faktiskt lyckats skriva en tribut till livet. En livshyllning, om än i form av ett lågmält crescendo. Jag kan bara hålla med!
Jag läste det här som en ungdomsbok, en bok som jag skulle sticka i händerna på en vilsen bokslukande tonåring. En tonåring som känner sig som ett vilt djur och som därmed delar det vilda djurets öde, att till slut uppfylla sin uppgift och sedan dö. Men bland vuxna människor finns det något som heter välvilja, medkänsla och lust att ta sitt ansvar. När Paloma hittar några sådana vuxna människor i sitt liv fullt av omogna dito, då känner hon plötsligt att livet är värt att leva. Där Goethe misslyckades lyckas Barbery. Hoppas jag.
Jag läste även översättarnas kommentarer på Adlibris och det var intressant att de exempel de tog upp hade jag alla lagt märke till. Jag tycker att de lyckades bra med översättningen och Paloma uttryckte sig moget javisst men även med den självklara nonchalans som tonåringar gör. Det märkliga är också att jag såg framför mig en helt annan flicka än den som Renée sen såg och beskrev. I sina tankar framträdde hennes innersta medan hennes yttre var något helt annat, som det är för så många ungdomar
Även om hon lagt det yrket på hyllan är Barbery filosofilärare. Kanske har hon undervisat ungdomar, det skulle förklara hennes sätt att kunna se Palomas inre. Eller så har hon själv helt enkelt varit ung bara.......
Det enda jag riktigt funderade på var på sidan 270ff, där Paloma ser adoptivbarnet Théo och funderar över hans öde......Han är bara drygt ett år men hon tillmäter honom erfarenheter som endast en vuxen kan besitta, eller i alla fall en betydligt äldre person. Är det hans utländska uteseende som kommer att göra honom till en främling i samhället och kanske får honom att bränna bilar? Hans inre kan nu knappast vara präglat av den kultur han föddes in i och där han levde sitt första år. Och adoption betyder att tas upp som sin egen och därmed inlemmas i sin adoptivfamiljs kultur. Paloma betraktar honom dessutom som lika annorlunda som ett barn med Dawns syndrom, här skulle jag gärna velat få veta varför det stycket är med? Eller är franska ungdomar lika fulla av fördomar som den vuxna befolkningen? Det som är annorlunda är främmande.....Den vuxne Ozu väcker ju inte alls sådana känslor hos Paloma......? Intressant........

Läst 2009

Fredagsenkät hos Bokstävlarna

Senaste:
Boken du läste ut? Allt som återstår av Elin Boardy. Rekommenderas!

Boken du påbörjade? Hetta av McEwan

Filmen du såg? På bio: Inception

Kulinariska upptäckten? Sockerfria pepparkakor som faktiskt var riktigt goda

Tv-serien du började följa? Bonde söker fru, som jag sett förut också. Men jag vet inte om jag fortsätter att se iofs. Eller är det verkligen en TV serie? jag vet inte.....

Klädesplagget du köpte? En liten svart kofta.

Saken du skrattade åt? Minnen av Torgny Lindgren som min man citerade ur igårkväll.

Här  pågår debatten för fullt ser jag.......

Priset utdelas på litterära meriter, och enbart på litterära meriter. Det säger Peter Englund på sin blogg och jag håller helt med. Så ska det vara. (Världen är dock full att författare med litterära meriter och konstigt nog få kvinnor...men det är en helt annan diskussion som jag önskar att ni glömmer för ett tag......) Jag tycker också att Sv Akademien är värda en applåd för att de kunde överraska så totalt. Det enda som skulle ha gjort mig mer överraskad hade nog varit om en kvinna fått priset. (mitt minne är kort....se ovan)

Att Vargas Llosa är politisk till höger eller vänster eller uppåt, bakåt eller bortåt bryr jag mig faktiskt inte om, även om det fokuseras på att det är där kritiken finns. Men det jag kände och fortfarande känner är att det som citerats och sagts om Vargas Llosa, och det jag haft i bakhuvet sen tidigare, är att hans kvinnosyn inte är bra. Nu har det ju också sagts att så är det absolut inte så jag måste såklart ta reda på det.  

Så trots att Den stygga flickans rackartyg väntar på mig på biblioteket kunde jag inte motstå Den sanna berättelsen om kamrat Mayta i antikvariatets fönster.

Jag har läst ca 12 sidor och gillar språket, det går lätt att läsa. Direkt vill jag veta mer om Mayta och det är ju bra betyg när jag läst så få sidor......

Så jag återkommer........

Efter att ha läst detta blir jag återigen tveksam till VargasLlosas kvinnosyn, mycket tveksam.

Jag som har oerhört för att inte säga vansinnigt svårt att läsa om förhärligande av prostitution, klarar jag av att läsa?

Boardy, Elin: Allt som återstår****

En mycket annorlunda roman. Ett mycket starkt kvinnoporträtt. En helgjuten och ovanligt skriven historia om en tid som var precis såhär.

Jag är själv uppvuxen i ett småbrukarhem och jag kan gång på gång känna igen mig i tankar, ord och gärningar om man säger så. Även om det är ett halvt sekel tidigare som Boardy skildrar.

Bara det faktum att en småbrukarhustrus liv bestod av just detta, korna, barnen, tvätten, maten och mannen som kom in med leriga stövlar har Boardy verkligen kunnat skildra. Och här finns också tankarna fästade på pappret, tankar som aldrig sas av dessa kvinnor för ingen lyssnade. Och Boardy fyller tankarna med realism, så här formades en kvinnas tankevärld i början på 1900-talet. Inga filmer har visats som gett några ljud från kriget, de stred med hästar, alltså är det hennes erfarenhet av hästar som tar plats i mardrömmarna.

I hennes drömmar tar kriget gestalt av hästar. Väldiga mörka kampar med långt hovskägg och uppspärrade, glödande näsborrar. Blänkande ögonvitor, munnarnas fradga, de galopperar mot henne i dimma och hon står fastfrusen och ser dem komma. Natt efter natt och hovarnas slag mot den frusna marken är kanonskott och gevärssalvor. sid 254 storstilsupplagan

Till slut når Emma en gräns som är helt okänd vid den tiden. Nu skulle den ha kallats utbrändhet, depression, psykisk sjukdom eller kanske demens.

Vi kan tycka att den här historien är helt osannolik och tänka att tur att det inte är så idag. Och kanske att den fysiska påfrestningen har lättat. Men jag tror ändå att det finns många Emmor därute

Inuti henne är det en eld, jag brinner tänker hon, det är en eld som ingen snö och ingen rimfrost kan släcka, men herregud, så kan man inte uttrycka sig

Och det finns en trötthet, hon är då så alldeles. En röst som maler och maler i henne, långt bak i skallen. sid 408 storstilsupplagan

Hm, låter det inte som en utbrändhetsbeskrivning jag läste nyss?

Boken är så annorlunda skriven att jag undrar hur människan burit sig åt. Emmas liv är så på pricken fångat och Emmas tankar återvänder till ungdomen, är blixsnabbt tillbaka igen. Vet inget annat liv än det modern levde. Och inga annat om män än att det är de som bestämmer. Eller egentligen inte enbart så, här finns något som skulle kunna kallas åtrå, väldigt fint skildrat.

Jag känner mig sorgsen när jag läser den här boken. Sorgsen för att den påminner mig om tidigare generationer. Men samtidigt glad att någon skildrat en kvinna så ärligt och uppriktigt. Emma är inte vackrast, smartast, tuffast, mesigast, mest drabbad, (alla var drabbade på ett eller annat sätt vid den här tiden) utnyttjad, kväst. Hon är Emma och hon har fått sin plats i den här boken, inte bara på gravstenen.

Fortsätt skriva så Boardy!

Läst Bokcirkelonline

Läst 2010