Direktlänk till inlägg 1 januari 2010

2009 böcker

Av violen - 1 januari 2010 17:45


Achebe, Chinua : Allt går sönder **** En välkänd bok i Jorden runt på åtta böcker utmaningen.
Eller som Per Wästberg säger på omslaget: Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen
Jag förstår faktiskt varför när jag läser boken. Det är en ömsint skildring av igbofolket som finns i Nigeria, ett folk som Achebe själv tillhör. Förord av Per Wästberg och efterord i form av en essä Don C. Ohidake som är professor i USA men som också är igbo, ger också mer förståelse för bokens innehåll.
Läser man bara Achebes bok från 1958 känner åtminstone jag att det är en tid som väl knappast någon kan vilja ska komma igen? Och som Westberg påpekar i förordet:
Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera.
Vidare
Achebe vill visa att de afrikanska folken inte hörde om kultur första gången från europeerna, att deras samhällen inte var själlösa utan hade en filosofi och en livssyn, en poesi och framför allt värdighet. Han medger samtidigt att fast kolonialismen aldrig gav de afrikanska folken en sång, gav den dem en tunga att sjunga med. (sid22-21).
Jag kan ändå inte känna att detta samhälle är något riktigt drömsamälle, vilket jag förstår inte heller är Achebes avsikt. Seden att sätta ut tvillingar och trillingar i skogen, bortbytingar, barn som återföds för att dö igen, att stycka barn som dött och månggiftet är bara de levnadsmönster som inte är speciellt trevliga att höra om. Och de drabbar ju mest kvinnorna och barnen. Och mycket av det som kallas sedvänjor känns som ren och skär vidskepelse. Som vanligt är det nog männen som har det bäst bland igbofolket och kvinnorna som får dra det tunga lasset. Huvudpersonen Okonkwo har heller inte stort förbarmande varken med hustrur, veka barn eller sin far som var väldigt lat. Hårt arbete premieras. Och männen kan öka i rang och inflytande allt eftersom. På gott och ont.
Men frånsett det så skildrar boken igbofolkets traditioner och liv. Och Achebe gör det bra. Personerna lever faktiskt på ett sätt som är lite ovanligt i den här typen av böcker. Som Westberg påpekar i förordet:
Wole Soyinka påpekar att Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än porträtterade afrikanen som exotisk. (sid 13)
Efterordets essä av Ohidake är också intressant. Där försöker Ohidake förklara en hel del av det som vi skulle kalla vidskepelse och som förtar lite av igbofolkets storhet när man läser boken. Boken tilltade mig, som jag skrivit tidigare, just pga sin ärlighet. Inget samhälle är helt underbart, särskilt inte i backspegeln. Det verkar ju inte speciellt logiskt att be om många barn och sen döda tvillingar t.ex Hade kvinnorna haft mer att säga till om hade säkert många fler barn fått leva.
Trots allt är det många ur igbofolket som innehar proffesurer runt om i världen. Men Ohidakes slutsats blir ändå negativ,
Helt uppenbart har igbofolket gjort materiella framsteg. Det återstår att se i vilken utsträckning de kommer att fortsätta byta bort sin kultur mot materiella framsteg och fullständigt uppslukas av den västerländska civilisationen. (sid 308)*
istället för att se att det också är något positivt med att hans folk verkar var ovanligt intresserade av utveckling, utbildning osv, (vilket han själv också verkar ha anammat), tycker han sig se att de byter bort sin kultur mot något sämre. Kanske ser igboifolket själva med glädje sina barn få utbildning, sjukhusvård och att deras tvillingar får leva? De tar tydligen det onda med det goda, som alla civilisationer verkar ha fått göra för att utvecklas.
Afrikas karta är grötig för mig, men nu vet jag var Nigeria ligger, kan placera katastrofen Biafra och kan framförallt känna intresse och respekt för landets historia. Inget dåligt resultat efter att ha läst en bok!
Achebe är ( i mina ögon) en modig författare, men det var Soyinka som fick nobelpriset. Eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte vem av dessa två nigerianska författare som skulle haft priset, f.ö det första som gick till en afrikan. (1986)
Adiga, Aravind : Den vita tigern **** Mitt råd, häng med i början av den här boken. Jag gjorde en paus efter några tiotal sidor och tappade helt tråden. Därför var det trögt när jag började om. Men sen insåg jag varför den här boken fått Bookerpriset. Den beskriver Indien på ett sätt som jag inte läst förut. Och sen är den ju spännande också, med sitt mord. Samtidigt som jag kan känna en viss olust när jag läser den. Som med de Bookerprisvinnare jag läst tidigare. Nånstans känns det som att kika på ett land med alltför negativ blick.
Men jag gillade Aravinds språk och sätt att skildra kastsystemet och skillnaden mellan rika och fattiga. Och framförallt hans sätt att närma sig frasen Mörkrets hjärta. Jag brukar ju säga att en av de klassiker man bör läsa är Conrads Mörkrets hjärta för att veta vad mörkrets hjärta egentligen står för. Och har läst den boken förstår man Aravinds tanke när han lägger dessa ord i Belrams mun:
”Jag förde mitt speciella mörka ägg rakt in i citys hjärta.”
(sid 104)
Jag undrar om det inte var den meningen som gav den fjärde stjärnan? :-)
Agardh, Ingela : Den största nyheten ** En bok jag varit nyfiken på. För varför skulle man inte kunna skriva en bok om hur man blir kristen likväl som att det skrivs böcker om hur man blir buddhist och muslim och så vidare. Tänkte jag. Men den lyckades inte engagera mig. Är det en troförkunnelse eller är det en uppgörelse med hur det egentligen var på Aktuellt?
Jag kom ihåg Ingela Agardh från ett program där hon intervjuade en (okänd?) svensk-amerikan (det var ungefär såhär): hon frågade gör du alltid ditt allra bästa? Ja gör inte du? svarade han. Absolut inte, sa hon och skrattade sitt karakteristiska hesa skratt. Det var då jag verkligen blev nyfiken på henne. Men när jag nu läser boken får jag en känsla av att det var just det som drev henne in i utbrändheten, kravet att alltid göra sitt bästa. Kanske intervjun var efteråt iofs.
Trots att boken inte höll ihop och skulle vunnit på en hårdare redigering kände jag igen mig i mycket av vad Agardh skriver. Hon är hänsynslöst uppriktig och det är mycket befriande. Hon dog helt klart för tidigt, hon hade haft mycket mer att säga till oss.
Aidt, Naja Marie: Babian****Babian är en samling djupt oroande och gripande berättelser om vår samtid - om mörkret under civilisationens fernissa.*
Så står det på baksidan på och om denna novellsamling som fick Nordiska rådets litteraturpris 2008.
Och de var verkligen oroande de här novellerna. Jag hade som vanligt ingen aning om vad det var eftersom jag sällan/aldrig läser baksidestexter, så jag blev mer och mer förskräckt allt eftersom min läsning framskred. Och oroad. Och gripen. En fadd, klibbig smak som språket trots allt läskade. Och gav därigenom berättelserna den balans som gjorde att boken fick priset.
Airth, Rennie: Vinterdöd *** Det var faktiskt riktigt avkopplande att läsa en deckare som är skriven bara upp och ner utan krusiduller. För sån är den här boken. Airths första bok i trilogin om Madden Mörkrets flod tillhör mina topp tio bland deckare. Nästa del, Blodröd våg, nådde inte alla samma höjder och den här var inte stort bättre den. Men jag blev ändå våldsamt sugen på att läsa den omedelbart. Och det har jag gjort.
Jag tänkte i början att hur ska jag orka läsa ut de här drygt 350 sidorna men plötsligt hade jag läst mer än halva och så var den slut! Så den var fängslande och lättläst och avkopplande. Precis vad jag behövde just nu.
Amiry, Suad :Sharon och min svärmor *** Den här boken skulle jag nog aldrig ha hittat på egen hand, det är det som gör Jorden runt på åtta böcker utmaningen så intressant, jag har redan läst två böcker som jag aldrig skulle ha läst annars.
Jag har nu läst alla tre Mellanöstern böckerna och den här skiljer sig från de andra eftersom det inte är en skönlitterär roman, därför är det svårare att bedöma den. Jag tyckte den var mycket intressant men gillade inte riktigt att den var så fragmentariskt skriven, vilket iofs förklaras av dagboksformen.
Många framhåller humorn i boken och det är väl iofs en bra sak, att kunna skratta åt eländet. Ett tag tyckte jag dock att det blev nästan lite väl humoristiskt, ämnet är ju trots allt ytterst allvarligt, mycket kändes lite onyanserat, t.ex att problemet med vilken tallrik svärmor vill ha till micron ges mycket större utrymme än dödade människor, det känns lite konstigt, särskilt som man läser att författaren deltagit i fredsöverläggningar......? Det nyanserades lite mer i slutet av boken när man fick läsa om engagemanget över murens byggande.
Ibland fick jag känslan av en blogg som man läser och ena dagen är allt katastrof och nästa dag är allt glömt, trovärdigheten kan bli lite lidande. Men humorn och själva formen är säkert en förklaring till att boken blivit så uppmärksammad (även titeln) och i och med det känns det ok. Det är viktig läsning. Och då är det viktigast att den blir läst.
Atwood, Margret: Oryx och Crake *** Jag hade såklart hört talas om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Men jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det var en så uttalad dystopi. Jag är inte så förtjust i sådana böcker, inte filmer heller för den delen. Jag minns dem alldeles för länge efteråt. Säkert blir det så även med denna bok.
Obs! Här avslöjar jag mycket om boken så ska du läsa den, läs inte vidare!

Först fattade jag inte alls vad boken handlade om, Snöman där i trädet och barnen som besökte honom. Konstigt!
Sen förstod jag heller inte de ständigt hormonstinna anspelningarna, skrivet med en manlig underton. Varför fanns de med? OrganFarmen intresserade mig och jag tänkte att här kommer några intressanta aspekter på framodling av organ och så vidare. Men det visade sig vara falskt.
Ett långt tag tänkte jag att är det en partsinlaga om barnprostitution från tredje världen? (Trafficking benämns det i recensionerna har jag sett sen).) Oryx fick väldigt mycket plats där ett tag och jag måste erkänna att nånstans måste hon ha varit där bara för att bilda den triangel som skulle göra allt intressantare och föra in lite romantik i det hela. Eller?

Och plötsligt dyker det upp igen, samma som hos White i tant Theodora, flirten med Sverige:

.....Han hade en enda bok, jag vet inte var han fick tag i den men det var en barnbok. Den handlade om en flicka med långa flätor, och strumpor - det var ett svårt ord, strumpor - som skuttade omkring och gjorde precis som hon ville. (sid 151).

Den enda bok som hallicken hade var alltså Pippi Långstrump om en flicka som gjorde precis som hon ville som lästes för en flicka som gjorde vad hallicken ville. Det kändes inte relevant i boken, avsnitten om Oryx. Men kanske att de ändå hade en roll att spela eftersom Atwood ju är feminist och hon kanske ville peka på att kvinnans lott är den eviga skökan, in i det sista.

Sverige eller svenskarna nämns även på ett annat ställe i boken, de kroppsorienterade reservaten. De får konkurrens bl.a av Svenskarna. (sid 294). Jag blir fundersam.........

Boken ger ett tekniskt trovärdigt intryck, kanske för att så mycket är så sant från den tid vi lever nu. Det rings i mobilen, det surfas på internet, böcker läggs över på cd-rom vilket ju känns lite förlegat redan iofs. Det känns som att Atwood gått in i den verklighet som fanns när hon skrev boken (den kom 2003) och därmed beskriver nånting för henne så pass främmande att det känns nästan dystopiskt det också i jämförelse med hur det var innan internet t.ex

Jag vet inte vad själva essensen i boken är. Crakes önskan att med det yttersta av sin briljanta hjärna skapa den fulländade människan kommer inte att lyckas. Redan syns en rynka i det perfekta ansiktet. Men kommer de två människoslagen att kunna samsas och bygga upp en ny värld? Visst vill vi hoppas det. Även om det Snöman fruktar mest på bokens första sidor drabbar honom med full kraft på de sista, blodförgiftningen.
Jag fascinerades av boken. Men jag tyckte inte riktigt om den. Är det översättningen som inte gör språket rättvisa? Eller skriver Atwood medvetet kallt, lättsamt för att det passar ämnet. Visst, Jimmys samlande av ord, hans möjlighet att få bläddra i riktiga böcker, det ger språket en viss makt i boken. Men nånstans blev jag inte imponerad av de tekniska resonemangen, av de nya människorna, av Snömans svårighet att återvända till de döda kropparna i huset fast han uppenbarligen gjort det ofta tidigare men nu var det liksom omöjligt. Detaljer, jag vet men det störde mig. Att pandemier skapas av läkemedelsbolag har ju spekulerats i tidigare så inget var liksom nytt i boken. Personerna berörde mig inte riktigt heller. Egentligen var det bara två saker som riktigt berörde mig, rädslan för blodförgiftning och det osannolika sammanträffandet av Oryx barnporrsfilmning när Jimmy plötsligt blir förälskad (?). Att han sen möter henne i vuxen ålder är ju också helt osannolikt egentligen. Som jag sagt tidigare, varför är Oryx med? Eller skrevs boken för att Oryx skulle få vara med?
Auster, Paul: Mannen i mörkret *** Auster tillhör en författare som jag läst många böcker av, med den här blir det hela sju st. Men jag kommer ihåg endast en ordentligt, New York trilogin. Den här kommer jag nog också att glömma är jag rädd.
Ok, Auster skriver ju enkelt, så enkelt att det måste vara en verkligt bra historia för att den ska hålla fyra stjärnor klass. Det gör inte den här boken som handlar om en hel del olika saker, krig, film, död, kärlek och sen: vad hela boken egentligen handlar om som det står i en recension från svd, (men där avslöjas en hel del så undvik den tills du läst boken om du tänker göra det) och kanske varför den är skriven överhuvud taget, men som skildras endast i ett stycke på slutet dvs: (länkad med ett citat) och Brill når slutligen mörkrets hjärta.
( Jag citerar det eftersom jag ständigt hävdar att Joseph Conrads Mörkrets hjärta är en klassiker man bör läsa av den anledningen att just detta mörkrets hjärta används frekvent i recensioner och även annan skrift och har man då läst boken har man en god aning om vad just detta mörkrets hjärta symboliserar. Detta styrker bara min tes.......)
Där slutar sen boken och den lämnar efter sig fragmentariska handlingar utan riktig väv.
Axelsson, Majgull : Is och vatten, vatten och is **** Jag har läst flera böcker av Majgull Axelsson. I början var det reportageböckerna Våra minsta bröder, Rosario är död och Dom dödar oss, fruktansvärda skildringar som man inte pallade med att läsa mer än en vart femte år. Så första romanen Långt borta från Nifelheim, (som jag tänkte på när jag läste den här konstigt nog, kanske skildringen av traumat får mig att tänka tillbaka på Långt borta...) och sen augustprisvinnaren Aprilhäxan som var en riktigt höjdare. Men sen har jag inte lästa några fler, börjat visserligen på några men inte fullföljt. Axelssons böcker är ju också ofta omfattande så är de inte bra direkt känns de oöverkomliga att ta sig igenom.
Men nu har hon lyckats igen. Den här boken var bra, riktigt bra. Ibland kunde jag känna att historien var lite väl banal, att den snuddade för mycket vid deckargenren ( där försvann den femte stjärnan) och att den ändå lämnade gåtan olöst, men ändå. En bok på mer än 450 sidor som hela tiden höll uppe intresset, lämnade kvar levande personers i minnet och dessutom speglade slutet av 60-talet med dess politiska turbulens på ett nyanserat sätt, det är en stor bedrift. Vill du ha en riktig bladvändare i sommar, ta gärna den här.
Barbery, Muriel: Igelkottens elegans *** Sällan har en bok blivit så omtalad som den här, redan såld till 39 länder! Eftersom den består av två olika personers tilltal, och eftersom jag tilltalades så mycket mer av Palomas del, sökte jag och fann en intervju med författaren på Adlibris Litterära klubb.Här fanns mycket matnyttigt som förklarade vad jag kände inför boken. Jag var nämligen inte alls lika entusiastisk som många andra varit och är.
Jag hade inga problem med de filosofiska och litterära och psykoanalytiska och konstnärliga referenserna. De som jag kände till tänkte jag aha till och de som jag inte kände till brydde jag mig inte om. Bokens upplägg var ju genialt egentligen och jag tyckte det var intressant att läsa om hur idén till boken kom till.
Men samtidigt kändes det lite konstlat att portvakten var dels så ful utvändigt (ack så vanligt och filmistiskt trick, den vackra skådespelaren görs ful för att sen bli vacker och få berättigande, men även de som inte går att styla upp kan ju vara värda en filmroll? eller en roll i en bok? Och boken är mycket riktigt filmad....) men hon var ju även så himla smart. Måste hon vara det för att kunna hjälpa Paloma? Medmänsklighet behöver väl inte intelligens, bara välvilja?
Nåja, boken handlade egentligen inte om Renée(Om jag inte hade haft lust att ösa ur det vackra franska språket från gångna sekler hade Renées gestalt aldrig uppstått. säger Barbery)utan om Paloma och är därmed, precis som Carin Söderström på Adlibris så förtjänstfullt skriver: Till sitt yttre vill Igelkottens elegans framstå som en enkel historia om människor, men även här bedrar skenet. Muriel Barbery har faktiskt lyckats skriva en tribut till livet. En livshyllning, om än i form av ett lågmält crescendo. Jag kan bara hålla med!
Jag läste det här som en ungdomsbok, en bok som jag skulle sticka i händerna på en vilsen bokslukande tonåring. En tonåring som känner sig som ett vilt djur och som därmed delar det vilda djurets öde, att till slut uppfylla sin uppgift och sedan dö. Men bland vuxna människor finns det något som heter välvilja, medkänsla och lust att ta sitt ansvar. När Paloma hittar några sådana vuxna människor i sitt liv fullt av omogna dito, då känner hon plötsligt att livet är värt att leva. Där Goethe misslyckades lyckas Barbery. Hoppas jag.
Jag läste även översättarnas kommentarer på Adlibris och det var intressant att de exempel de tog upp hade jag alla lagt märke till. Jag tycker att de lyckades bra med översättningen och Paloma uttryckte sig moget javisst men även med den självklara nonchalans som tonåringar gör. Det märkliga är också att jag såg framför mig en helt annan flicka än den som Renée sen såg och beskrev. I sina tankar framträdde hennes innersta medan hennes yttre var något helt annat, som det är för så många ungdomar
Även om hon lagt det yrket på hyllan är Barbery filosofilärare. Kanske har hon undervisat ungdomar, det skulle förklara hennes sätt att kunna se Palomas inre. Eller så har hon själv helt enkelt varit ung bara.......
Det enda jag riktigt funderade på var på sidan 270ff, där Paloma ser adoptivbarnet Théo och funderar över hans öde......Han är bara drygt ett år men hon tillmäter honom erfarenheter som endast en vuxen kan besitta, eller i alla fall en betydligt äldre person. Är det hans utländska uteseende som kommer att göra honom till en främling i samhället och kanske får honom att bränna bilar? Hans inre kan nu knappast vara präglat av den kultur han föddes in i och där han levde sitt första år. Och adoption betyder att tas upp som sin egen och därmed inlemmas i sin adoptivfamiljs kultur. Paloma betraktar honom dessutom som lika annorlunda som ett barn med Dawns syndrom, här skulle jag gärna velat få veta varför det stycket är med? Eller är franska ungdomar lika fulla av fördomar som den vuxna befolkningen? Det som är annorlunda är främmande.....Den vuxne Ozu väcker ju inte alls sådana känslor hos Paloma......? Intressant........
Bernuth, Christa : Inre säkerhet*** Christa Bernuth (tidigare Christa von Bernuth) skriver alltid bra.
Rösterna***(*) 200607
Då blev du tyst ***(* ) 200610
Otro **** 200905
Så ser mina betyg ut om hennes böcker.
Att den här inte fick fyra beror nog mycket på ämnet, jag har aldrig gillat böcker om stasi. Nu kanske jag avslöjar lite mycket men om den utspelar sig i östtyskland kan ju vem som helst räkna ut ett och annat. Sen har hon gått ifrån sin ordinarie huvudperson också, fast om det gör nåt vet jag faktiskt inte. Den är iofs tankeväckande, hmm kanske det gick till såhär? vem vet.......
Bernuth är inte så känd, många har aldrig hört talas om henne faktiskt. Men jag rekommenderar henne varmt. Hon skriver nästan skönlitterärt faktiskt.
Bernuth, Christa von: Otro **** Något så ovanligt som en riktigt genuin deckare. Ja så kändes den här boken. Ok, visst var det med lite om den överarbetande ensamstående (nåja) kvinnliga kommissarien som kämpar på men här var faktiskt ändå själva mordgåtan det primära. Jag gillar ju von Bernuth, har läst både Rösterna och Då blev du tyst, det här är mellanboken som kommit ut först på senare tid har jag en känsla av. Eller jag har i alla fall inte snappat upp den tidigare. Sen ser jag att hon faktiskt kommit ut med en bok till i år, Inre säkerhet. Den hamnar bums på läsa listan.
Ok för att återgå till Otro, den fångade direkt genom att fokusera på Lucilia och Calliphora, de flugor som intar kroppen efter döden. Äckligt? Javisst men döden är ju äcklig, särskilt den våldsamma döden där kroppen inte ligger i ett sterilt kylrum utan öppen för allsköns kroppsligt sönderfall ute i naturen. Något de flesta deckare handlar om men som ingen beskrivit på detta vetenskapliga sätt tidigare kan jag säga. Inte vad jag läst i alla fall. Det var riktigt intressant.
Dessutom var historien väl sammansatt och jag hängde med i alla personerna och upplösningen var inte förutsägbar och jag blev lurad länge och det är så en deckare ska vara tycker jag. En fet fyra till Bernuth och hennes kompis Schöbel som tydligen spånat ihop det hela.
Bolaño; Roberto: Om natten i Chile **** Första boken om sydamerika i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. Och intressant för en litteraturintresserad som jag.
Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.
Jag skriver mer om den här och som vanligt avslöjar jag mycket mer
Första boken om sydamerika i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. Och intressant för en litteraturintresserad som jag.
Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.
Jag hittade flera utmärkta beskrivningar på webben: bla a i Aftonbladet Här tar jag ut några meningar som stämmer med mina upplevelser av boken och som jag tycker är viktiga..... .
Men det är inte handlingen utan språket självt som är romanens viktigaste element. Översättaren, Lena E Heyman, som också översatt Bolaños De vilda detektiverna (Tranan 2007) har lyckats väl med sin svåra uppgift. Romanens dunkla, liksom topografiska prosa som rastlöst rör sig i minnets landskap, från plötsliga öppningar av rymd och himmel till närsynta hågkomster av anleten, tonfall och gester, hyser också i Lena E Heymans språkdräkt ett slags öppning mot döden. Som föll det över romanens språk en rå och kornig skugga från det väntande dödsmörkret
Om natten i Chile är knappast en uppbygglig roman.......... Och likväl är det en bok som hävdar uppriktigheten
Språket gav boken sista stjärnan, det träffade faktiskt omedelbart.
Jag brukar ju inte läsa baksidestexter så jag ångrar att jag frångick min vana den här gången.
Boström, Donald (red): Inshallah ** När jag läste Kvinnan i Jerusalem och Sharon och min svärmor i Jorden runt på åtta böcker utmaningen kom jag att tänka på den här boken som jag köpte för några år sen. Den presenterades ju som en slags opartisk inlaga i konflikten mellan Israel och Palestina och kom 2002. det var därför jag köpte den, för att jag hoppades få en nyanserad bild. Men opartiskheten var väl inte det mest framträdande draget om man säger så.
Mycket och ingenting har hänt sedan 2002 känns det som. Samtidigt som konflikten är så gammal och känns det som, tidlös, har det ju ändå hänt en hel del de sista sju åren, som gör att bilden inte riktigt stämmer trots allt. Arafat är ju borta t.ex
Blev jag så mycket klokare? Kanske, kanske inte. Inshallah betyder ordagrant "Om Gud vill" men så mycket religion var det inte i boken. Det kändes som att Gud har väldigt lite att säga till om i den här frågan.
Men de som skrivit har alla stor kännedom om konflikten, särskilt ur palestinsk synvinkel. Dock blev det lite fragmentariskt när så många skrivit, det blev ingen riktigt sammanhållen bild. Jag känner mig fortfarande osäker på bakgrunden, det förutsattes att man visste mer än jag gör innan man läste. Någon upplyftande läsning var det i alla fall inte. Jag blev nedstämd.
Bilderna som tydligen är en del av framgången med boken syns väldigt dåligt i pocketupplagan tyvärr, det skulle kanske annars ha gett ett bättre betyg.
Brontë, Emily: Svindlande höjder *** Äntligen! Har jag läst den här klassikern som ju man ju bara ska ha läst. Och äntligen har jag läst ut den! Jag hade höga förväntningar på den och de infriades inte. Speciellt romantisk tyckte jag inte att den var men den var helt klart intressant på andra sätt. Men väldigt lång måste jag säga.......
Här på wikipedia kan man läsa en hel del intressanta aspekter på boken, t.ex apropå Heahcliffe Heathcliff blivit något av arketypen för den romantiske Byronske hjälten, vars passion är stark nog att förstöra både honom själv och alla runt omkring.
Även det feministiska perspektivet på Chatherine1, som jag kallar henne, är ytterst intressant.
I en tolkning av Sandra Gilbert beskrivs det hur den äldre Catherine Earnshaws sanna väsen förminskas i och med hennes samröre med släkten Linton. Gilbert menar att det "förvildade" tillstånd som Catherine och Heathcliff befinner sig i när de är tillsammans ute på hedarna kan ses som ett androgynt tillstånd. Catherine är inte en "kvinna", med allt som ordet innebär, utan hon är rätt och slätt människa. Hon är fri och rebellisk, motsatsen till normen för den tidens kvinnoroll. När hon gifter sig med Edgar Linton förminskas hon. Hon lockas av honom till att bli en "lady" och spela den traditionella kvinnorollen. Hon måste tukta sina impulser, sin frispråkighet och sin rebelliska ådra. Hon måste sudda ut sitt tidigare jag, sitt sanna jag, och leva sig in i sin roll. Hon klarar detta relativt väl under tiden som Heathcliff är borta. Men när han återvänder påminner han henne om vad hon gått miste om och hon hamnar i en självdestruktiv spiral som i slutändan kräver hennes liv. De inristningar på fönsterkarmen som Lockwood upptäcker vid sin övernattning i Wuthering Heights visar på den splittring Catherine känner. Är hon Catherine Earnshaw, Catherine Linton eller Catherine Heathcliff?
Det är konflikt mellan den Catherine som hon egentligen är, och den Catherine som andra förväntar sig att hon ska vara för att passa in i samhället.
Det tycker jag är bra skildrat i boken. Både Cahterine1 och Heatcliffe går ju in i en slags galenskap, som enligt många tolkare har att göra med passionen de känner för varann. Kanske Catherine1:s galenskap har lika mycket att göra med den tolkning som görs i det feministiska perspektivet, aktuellt även idag i så fall! Och Heatcliffe ser ju tydligen syner och uppträder ju ytterst motbjudande med gravskändning osv. Känns inte så normalt direkt.
Romanen håller sig ju inom Det slutna rummet, allt utspelas inom ett begränsat område med ett begränsat antal personer och som i en modern såpa måste några dö för att historien ska kunna fortsätta.
Kanske att det är det största beviset på att Brontë verkligen levde isolerad, den enda research hon kunde göra var i sin egen omgivning!
Cabot, Meg : Babbeldrottningen *** Nu har jag läst ett över 300 sidor långt kåseri kändes det som. Och det var väl helt ok för den gångs skull. Men jag måste erkänna att jag inte har någon stor önskan att läsa fler böcker i samma stil. Visst, jag drog på munnen flera gånger och skrattade t.o.m högt nån gång (enligt maken) och boken skulle göra sig utmärkt som film i genren komedi. Dessutom var de små styckena om modets historia intressanta och gav en liten seriösare touch åt hela upplägget. Boken var kul att läsa men gav som sagt ingen mersmak.
Calderón Emilio: Kärlekens arkitekt*** "Överträffar förväntningarna hos även den mest kräsne bokläsare" står det på baksidan av denna bok. Dessa ord har tydligen stått att läsa i Tidskriften ABC, Madrid. Och titeln och omslaget (så vackert!) och att det var en spionroman talade också för att den här boken skulle vara nåt över det vanliga. Men tyvärr var den tungläst så in i nordens och jag måste erkänna att jag än inte kan säga att jag riktigt förstod vad den handlade om heller. Ok, det var andra världskriget och Rom och det var en annorlunda vinkling som jag tilltalades av. Sen innehöll den riktigt bra meningar som jag naturligtvis inte antecknade trots att jag lovat mig själv att börja göra det för många böcker sen. Men till syvende och sist måste jag säga att den gjorde mig väldigt förvirrad och vem som var spion och inte och hur låter jag vara osagt. Trots det läste jag ut den och det ångrar jag inte.
Cleeves, Anne : Rött stoft *** Shetlandsöarna har jag inte vetat mycket om, utom det där kriget förstås. Men efter tips läste jag Vita nätter och gillade den så nu lånade jag den tredje boken i serien (på fyra) som just kommit. Och den var också bra, spännande. Jag bryr mig faktiskt sällan om att fundera på vem mördaren är men den här gången försökte jag verkligen lista ut det, och hade faktiskt mina aningar som visade sig vara rätt. Dessutom är det ju kul att lära sig lite om Shetlandsöarna och en karta gjorde saken ännu bättre. Men jag måste säga att intrigen var lite uttjatad, gamla ben som dyker upp har jag läst om i många deckare känns det som.
Eftersom jag började med bok 2 (ett misstag som jag inte ska göra om) så känns det inte speciellt kul att läsa bok 1, men det finns mycket annat att läsa så det är ju ingen fara. Det talar ju egentligen för att dessa fristående seriedeckare egentligen inte är så fristående som de verkar.....
Condé, Maryse: Färden genom Mangroven **** Tredje och sista sydamerika västindien boken i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den bästa. Jag gillade upplägget, att man genom olika personer får upptäcka vem Francis Sancher, den mystiske främlingen egentligen var. Påminner om Mordbyn på det sättet. Här är det det också ett dödsfall och andra människors berättelser men det är så fjärran från en deckare man kan komma. Trots det väntade jag ändå på att Sancher skulle ha blivit mördad! Hjärtvättad är vad man är av alla deckare man läser. som vanligt skriver jag mer här och som vanligt avslöjar jag för mycket på den sidan...... En mycket bra bok! Annorlunda i upplägget så till vida att det finns en huvudperson, främlingen Francis Sancher och på hans begravning får alla andra bipersoner komma till tals. Med hjälp av deras berättelser framträder den mångfacetterade bilden av Sancher. Ett väldigt bra grepp som påminner om Mordbyn.
Den är på intet sätt en deckare men spännande ändå och jag kommer på mig att vänta på att det ändå ska uppdagas att Sancher mördades. Vet vi säkert att han inte blev mördad? Egentligen.För många hatade honom och många älskade honom också. Eller så är jag hjärntvättad av alla deckare jag läst.
Färden genom Mangroven spänner över många områden, rasism, främlingskap, rädsla för det okända, mystik med förutbestämda öden, kvinnorförakt och kolonialism, författarskap och sökandet efter rötter. Vänskap och hat. Längtan bort och längtan hem.
Samtidigt är det ju en slags utvecklingsroman eftersom flera personer kommer till insikt under resans lopp. De tar tag i sina liv helt enkelt.
Intressant är också Sancher som har rykte om sig att vara en våldtäktsman (och även homosexuell), fast kvinnorna i byn kommer till honom av egen fri vilja. Men han är ändå en våldtäktsman, inom krigets ramar, och han känner ingen ånger över det. Något helgon är han alltså inte. En människa med både onda och goda sidor, som med sin blotta existens och ärlighet berört så många i byn han bosatt sig i.
Om jag hade läst den här boken för att analysera den skulle jag direkt ha börjat med att anteckna allas namn och inbördes relationer. Nu hade jag vissa svårigheter att placera personerna eftersom de dök upp. Men det finns oändligt mycket att säga om den här boken och oändligt mycket att gräva i. Helt enkelt en bok i min smak.
På framsidan av min pocketupplaga står att det här är en framtida nobelpriskandidat. Jag kan bara hålla med!
Desai, Kiran: Bittert arv****
Den fick manbooker priset 2006 men efter viss tvekan då den inte ansågs läsbar. Och på ett sätt håller jag med, särskilt i början känns den verkligen inte läsbar. Jag fattade kort sagt väldigt lite och när jag läst ett tag till kände jag ett visst obehag. Är författaren ironisk eller vad? Att skildra sitt land och sina landsmän så.....nedlåtande och spydigt på nåt sätt.......nä det kändes inte bra. Är det därför den får pris undrar jag, för att den spär på en massa fördomar om indier, vare sig de lever i sitt eget land eller har emigrerat....eller är det för att mamman råkar heta Anita Desai? Är författaren uppvuxen i sån miljö att Indiens själ gått förlorad för henne, är hennes kast för hög? (Kast nämns knappt i boken, jag kan inte erinra mig det men jag kan ha fel). Jag förstår inte......
Men sen fångas jag in i historien som böljar fram och tillbaka mellan tider och länder och personer, och plötsligt hänger jag med och vet vilka allihop är..........Det är som att jag ser dem på bild samtidigt som de nämns, flera sinnen kan registrera dem. En ovanlig, angenäm känsla.
Här finns hänvisningar till verk av kända författare, Brott och straff, Svindlande höjder och Agatha Christie, påfallande få inhemska titlar. Och när den ena halvan i kärleksparet (Sai) väntar på sin älskade som lämnat henne i vredesmod, vänder hon sig inte till indiska tankar om kärleken utan läser slutet på just Svindlande höjder två gånger om. ...."kraften i skrivandet gav henne en vild djurisk känsla i magen....". Västvärldens största kärleksroman som den kallas kan inte skänka henne Gyan tillbaka, lika lite som Heathcliff får sin Catherine åter. Jag är ju svag för sådana intertexter måste jag erkänna, så där började boken verkligen växa i mina läsögon.
Trots att boken var intressant förmedlade den en diffus olustkänsla hos mig. Jag var tvungen börja leta efter ironin och fann den tack och lov också.
Desai var fjorton år när hon lämnade Indien och den syn hon förmedlar visar inte på någon större form av framgång för dess invånare. Utblottade åker de iväg, utblottade återvänder de hem.
Möjligtvis om man kan se den som en filosofisk roman, då faller ju det mesta på plats. Revolutionen drabbar alla men mest de lägst stående, ofta med död och lemlästning. Men de rika klarar sig, även om förlusten av hunden är lika svår för domaren, som förlusten av marken för systrarna, som förlusten av kärleken för Sai, som förlusten av synen för den misshandlade alkoholisten. Däri ligger kanske rättvisan; att förlusten är lika stor för alla även om den skenbart ter sig så olika. Och den stora vinsten visar sig bestå inte i guldet utan i den fysiska kroppen av en älskad sons hemkomst.
Och däri ligger kanske också bokens relevans, den handlar inte om Indien utan om mänskligheten. Och då förtjänar den verkligen sitt pris
Drakulic, Slavenka: Till sängs med Frida *** Jag gillar Drakulics sätt att skriva. Och det visadesig att även den här boken med det lite annorlunda (från det Drakulic brukar skriva om) ämnet också vann på hennes stil. Jag kunde dock inte låta bli att hela tiden tänka på filmen som jag såg för några år sen. Det förstörde boken lite.
Boken tog upp andra sidor än filmen tyckte jag, till det bättre. Beskrivningen av hur Frida kände sig fången i sin kropp kan nog alla som har någon sjukdom känna igen sig i. Kanske därför Drakulic skrivit just den här boken, hon har ju själv genomgått två njurtransplantationer och vet vad en sjuk kropp innebär.
Ekman, Kerstin: Mordets praktik ****
Jag säger direkt, läs Doktor Glas först för annars blir det så mycket i den här boken som man inte förstår. Den var trög i början men efter hand blev den mer och mer intressant. Faktiskt ryckte jag till vid mordet, det kom så oväntat! På nåt sätt tror jag att Söderberg och Ekman tänker lika men doktor Glas har inte blivit den brandfackla för människorvärdet som den skulle han kunnat bli. Den här boken blir tillsammans med intervjuerna av Kerstin Ekman nånting helt annat.Ok att det litterära engagemanget överskuggar det etiska, dvs att ta in författaren i en fiktiv roman, men här finns det etiska så uppenbart med ändå. Skuggan hos oss människor är tydlig. Det är magnifikt.
Enright, Anne : Sammankomsten**** ManBookerPrice vinnare 2008.
OBS innehåller avslöjanden om hur boken slutar! Jag gillade inte den här boken i början, precis som jag gjorde med 2007 år vinnare Kiran Desai. Och precis som med den ändrade jag helt uppfattning efter ett tag.
Det gick dock trögt och jag undrade, vad handlar det här om egentligen, det lär väl vara nåt sexuellt övergrepp som vanligt. Och jag tror alla läsare insett vad som skulle komma, irländsk författare och miljö, skildringen av skuggan som låg över syskonen, den sexuella tonen, allt talade för det
Men jag fortsatte att läsa och blev mer och mer indragen i historien. Det handlade mycket om sex, på ett distanserat sätt dock. Och ju längre jag läste desto mer insåg jag att det hade sin förklaring. Och jag var bara tvungen att fortsätta läsa tills allt var klart.
Som en antik pjäs byggdes boken upp mot sin peripeti, vilken ju var vad jag väntat mig som sagt.......
Jag trodde inte att det skulle bli nån Katharsis, att likheten med det antika dramat skulle sluta med peripetin för jag tänkte, den här boken kan bara inte sluta på nåt sentimentalt pjoskigt aha-upplevande sätt. Men det gjorde den! Och det gjorde den ändå inte.
Anne Enright har självironiskt beskrivit ”Sammankomsten” som den intellektuella motsvarigheten till en Hollywood-snyftare, läser jag på en webbsida.Sedan återvänder Veronica till sin familj, som trots allt ger henne tryggheten åter, där hon lyckats skapa nånting annat än det hon upplevt i sin älskade/hatade egna familj. Vilket hon inte förmått inse förrän efter sin inre och yttre resa.
Som syskonskildring är boken outstanding tycker jag. Trots att syskonen är diffusa och på något sätt ansiktslösa är de intensivt närvarande. En hel del lämnas åt läsaren, frågetecknen finns hela tiden men ändå, boken känns avslutad. Även om den skulle kunna bli en följetong och bli både Sammankomsten II och III, i sann Hollywoodanda!
Ernestam Maria: Alltid hos dig **
Den här boken hoppades jag så mycket på. Hade hört en hel del om författarens tidigare böcker och tänkte att nu läser jag den här sista först och börjar i andra änden. Men jag blev så besviken. Ett imponerande romanbygge säger Theodor Kallifatides på omslaget. Jag håller inte med.
När jag såg Maria Ernestam prata om boken på TV när den kom ut blev jag intresserad av den historiska aspekten, alla dessa lik som flöt iland och som det tydligen talats tyst om. Men boken handlade ju nästan inte alls om det, massor med ord och en konstig historia med religiösa inslag i dåtiden, mystiskt placerade lådor i en släktgård med avslöjande brev kryddat med en rar ungdomskärlek i nutiden. Faktiskt så var efterordet nästan det intressantaste.
Boken skulle ha handlar om fotografering istället, första (Fotografierna som låg utspridda framför henne borde få fina recensioner) och sista (Försiktigt tog hon fram kameran och fångade honom i rörelsen framåt) meningen talar för det.
Jag var tvungen söka och se vad andra skrivit och drog en lättnadens suck när jag hittade till Bokhora och läste vad som skrivs där;
Jag tycker Ernestams böcker brukar kännas osvenska. Kittlande, unika, speciella, och svåra att sätta en etikett på. Är det deckare? Eller psykologisk roman? Eller något helt annat?
I “Alltid hos dig” går Maria Ernestam plötsligt och blir konventionell. Hmf? Jag känner mig ju faktiskt lite lurad!
Tack Johanna L! Jag förstår att den här boken inte är vad jag trodde den var. Men om det är de övernaturliga inslagen som "gör" Ernestam intressant (som andra skrivit om) kanske hon inte är nåt för mig i alla fall......
Evanovich, Janet : Lovligt byte *** :-). En bok som var så dålig att den nästan var bra. Det här måste bara vara crim-lit! Köpt för 1 krona på loppis gav den faktiskt god utdelning för pengarna jag skrattade faktiskt ibland.
Falkenland, Christina:Vinterträdgården ** Årets första bok tilltalade mig inte alls, inte på något sätt. Falkenlands böcker brukar beröra en på ett kusligt sätt och ge en ett visst mått av illamående. Sen brukar man glömma dem, kanske av självbevarelsedrift. Den här boken om den medelålders kvinnan som kommer ut, blandat med långa poesistycken, var inte alls i närheten av hennes andra böcker, nej hade den varit tjockare hade jag gett upp. Jag är också så hetero att de mer intima inslagen inte tilltalade mig ett dugg. (upptäckte jag).
Flemberg-Alcalá, Astrid:Och vet inte vart **** Astrid Flemberg-Alcalá tillhör mina favoritförfattare. Allt sen jag läste hennes debutbok Causa Socialis (1980) så var jag fast för hennes berättarstil. Jag brukade säga att hon skrev som jag tänkte, snabbt, till synes så lätt. Den här bokenpåminner inte riktigt om det men är så intressant eftersom det tar upp ämnet adoption, visserligen fiktivt, men med erfarenhet. Första kapitlet tycker jag tog mig riktigt ordentligt. Och sen blev det en berättelse utan svar. Jag tror att bara modiga, mogna adoptivföräldrar orkar läsa den här boken. Den är smärtsam och så sorglig. Men nånstans finns det hopp, för det är även en kärlekshistoria som bara fortsätter..........
Gao, Xingjian: En ensam människas bibel **** Medan jag läste den här boken var den en trea men när jag började skriva om den inför Jorden runt på åtta böcker utmaningen växte den till en fyra! Det är en mastig komplex bok som jag kom fram till inte riktigt var vad den utgav sig för att vara. Den sägs handlar om kulturrevolutionen och gör ju såklart det men jag kände att både litteratur och erotik tog mycket mer plats, det sistnämnda allt för mycket såvida det inte finns nån djupare mening i det också. Vill du läsa mer vad jag skriver om den kan du läsa här.
Den här boken ska man läsa om man vill ha nånting att bita i, om man vill läsa mellan raderna och kanske även läsa Gaos tal och någon fler bok av honom. Annars kan man lika gärna spara den till pensionen......
Garcia Márquez, Gabriel: Översten får inga brev *** Att förstå Garcia Márquez storhet utifrån den här boken var inte lätt. Jag hade svårt att förstå den och tyckte inte den var speciellt intressant att läsa heller rent språkmässigt. Dessutom skulle jag vilja, nästan som med Hjärtdjur, ha någon som översatte symboliken för mig.
Den är med i Jorden runt på åtta böcker utmaningen och jag blev glad när det var en bok av Garcia Márquez som jag faktiskt inte läst innan. Jag blev inte direkt sugen på att läsa mer av honom men har skrivit om boken här. Och som vanligt avslöjas det en hel del av handlingen
Jag blev inte klok på den här boken, som jag vid googlande fann visserligen vara läst men ingen hade någon mer uttömande kommentar om den. Dessutom är det tydligen den bok författaren skattar högst vid sidan av Hundra år av ensamhet. På Randers bibliotek hittar jag nämligen den här beskrivningen:
Beskrivelse:
”Hon uttalade orden, ett för ett, med beräknad tydlighet.
– Gör dig av med tuppen och det genast. Översten hade förutsatt detta ögonblick. Han väntade på det alltsedan den kvällen då de sköt hans son och han bestämde sig för att behålla tuppen. Han hade haft tid att tänka.”
I denna korta roman kämpar översten som en sentida Don Quijote för att bevara sin värdighet och frihet i en värld av egoism och korruption. García Márquez beskriver förnedringen, skammen och fattigdomskänslan så att det kryper under skinnet.
Utåt sett händer inte mycket i den lilla byn, men under den sömniga ytan sjuder dramatiken.
Och varje fredag samma dystra besked; ingen skriver till översten.
Många av García Márquez böcker räknas till våra moderna klassiker, men bland dem som författaren själv sätter högst vid sidan av Hundra år av ensamhet finns kortromanen eller den långa novellen Översten får inga brev, 1961. ( Randers bibliotek)
Jag gillar inte direkt magisk realism som Garcia Márquez ju är känd för. Eftersom jag faktiskt inte läst något mer av honom vet jag inte hur den brukar visa sig i hans böcker. Och jag kan inte hitta nånting sånt i den här boken heller direkt . Däremot tror jag att det finns mycket symbolik som jag tyvärr inte förstår.
Boken handlar om mannen och hustrun och tuppen och breven som inte kommer. Men den starkaste scenen anser jag är när översten är med om razzian med ett hemligt brev i fickan.
Översten hörde bakom ryggen det torra klirrandet, kallt och skarpt, av ett gevär som laddades och insåg att han obönhörligt hade hamnat i en polisrazzia med det hemliga brevet i fickan. Han gjorde helt om utan att lyfta händerna. Och då såg han, för första gången i livet den man som hade skjutit hans son. Han stod exakt mitt framför översten med gevärspipan riktad mot hans buk. En liten man, indianliknande, med garvad hud som utandades en barnslig lukt. Översten bet ihop tänderna och förde varsamt, med fingertopparna, undan gevärspipan.
- Jag vill komma förbi, sa han.
Han mötte ett par små och runda fladdermusögon. I en blink kände han sig slukad av dessa ögon, tuggad, smält och omedelbart uppstött.
- Var så god, översten. (sid 76f)
Han klarar sig alltså undan sin sons mördare, som beskrivs på ett inte så hedervärt sätt. Den här scenen tyckte jag var essensen i boken, vad symboliserar tuppen, var symboliserar överstens tarmar, vad symboliserar breven, vad symboliserar hustruns sjukdom? Det vet jag inte, men den här boken är en enda lång, lågmäld sorg efter en son som aldrig kommer tillbaka mer.
Sista meningen förstår jag inte riktigt heller, den används tydligen för att beteckna Garcia Márquez som skitstor, men annars vet jag inte.........
Grytten, Frode: Sommaren är inte att lita på ** Först såg jag den som tips på en blogg, sen såg jag den som tips igen nånstans. Och sen lånade jag den. Och nu har jag läst den. Och den var inte värt tiden kan jag säga.
Påminde mycket om Kling, Johan: Människor helt utan betydelse som ju fick fyra stjärnor av mig. Ung man är olyckligt kär och lever i ett vakum, fullt av människor som bara vill honom illa.
Men där slutar likheten, där Kling lyckas förmedla nånting med sina korta meningar ekar det bara tomt hos Grytten. Kanske för att det är en deckare, bort med mordet och skriv en relationsroman istället kanske, triangeldramat var mer spännande än vem som var mördaren. Tyckte jag.
Hedström, Ingrid : Flickorna i Villette *** Fortsättningen på Lärarinnan i Villette var inte riktigt lika bra. Det är tröttsamt med alla namnen, även om det finns en personlista( längst bak den här gången.) Kopplingen andra världskriget nutid var väl intressant iofs och upplösningen, som kom väldigt sent, var trovärdigare än i den förra boken, men kanske att man bör vänta längre mellan böckerna då det faktiskt kändes lite rörigt i skallen efteråt. Och alla dessa hemliga dokument som dyker upp väldigt lämpligt. Och fotoundersökningen hade lite Stig Larsson vibbar.
Men de här böckerna borde vara kul att se filmade, tänk alla tjusiga kvinnor med sina vackra kläder! och alla tjusiga män med sina vackra kläder också......
Hedström, Ingrid: Lärarinnan i Villette *** En riktigt bra deckare, lite väl invecklad med massor av namn vilket författaren troligen förutsett då en namnlista fanns i början. Bitvis var historien riktigt medryckande och upplösningen nästan trovärdig.
Boken var lättläst vilket var precis vad jag ville ha just nu, när jag lånade den bara för att den stod i hyllan på bibblan och för att jag läst om den vid något tillfälle, på nån blogg eller var som helst där jag letar nya tips.
. Jag kommer även att läsa fortsättningen som just kommit ut.........Varför? Tja, lite intressant med ett helt nytt land, Belgien, parallellhandlingen med den historiska professorn öppnar ju för lite annorlunda vinklingar plus att nutiden var påtagligt och realistiskt närvarande. Konceptet kändes helt enkelt lite nytt och det kan ju behövas i deckargenren.
Hjorth, Vidgis : Hjulskifte **** Ah, jag gillade den här boken! En feministisk bok - not! Kvinnan av börd, och verkligen börd i litteraturens värld där alla vi läsare rör oss och känner oss hemma. Hon har ett jobb som många av oss skulle vilja ha eller hur? Litteraturprofessor! Ah, var man det så skulle man ju verkligen få syssla med det man vill och vara LYCKlig! Forska, analysera, engagera sig.......
Så många böcker handlar ju om om universitetet och lärande och skrivande nu för tiden har ni tänkt på det? Och jag älskar dem alla! nåja nästan alla.....
Men hallå, den här kvinnan, som ju faktiskt lever som en man fast man inte vill tro på det, är ju jätteolycklig och orkar inte alls uppskatta sitt underbara jobb och sitt underbara liv........ett kulturellt liv som ger rysningar och vibbar till Grabben i graven bredvid vad gäller umgänget. Och på flera sätt, hon träffar en man med ett riktigt mansjobb, bilförsäljare! Han får syssla med det många män gillar mest.....bilen! och hobbyn är fiske....kunde ha varit jakt också. För 100 år sen hade han dessutom stått i lagårn (jft Grabben i graven.....).
I början tänkte jag, äntligen en riktig kärleksroman. Men till slut insåg jag att det här handlar inte om kärlek utan om frånvaron av kärlek, längtan efter den men ingen lust att ta konsekvenserna. Som män gjort i alla tider. Louise betalar med bensinpengar när hon åker till sin älskare. En kvinna som levt som Truls skulle väl ha varit en fallen kvinna i mångas ögon eller hur? Men även sådana kvinnor kan bli förälskade till slut. Som Truls blir. Men blir Louise det? Är inte hon förälskad i Edith Key istället och återvänder hon inte till henne till slut? Ingen vet men jag tror det.
Titeln gav mig huvudbry tills jag googlade på den för att se om nån annan tänkte som jag. Då kom däckfirmor upp och jag inser att en viss episod är en nyckelscen. Det finns karlgöra och kvinngöra, trots allt. Eller saker som vissa individer är bättre på än andra, vare sig de är män eller kvinnor. Och Hjorth vågar skriva det!
I början gillade jag Louise men till slut insåg jag att hon bara var en schablon för kvinnan som anammar mannens sämsta drag, vilket slutrepliken visar. Nånstans finns det ändå hopp för Louise men finns det hopp för Truls? Skulle inte tro det.......
Jag tycker att den här boken platsar i genusstudier på universitetet, finns massor att gräva i om man vill.
Hosseini, Khaled: Tusen strålande solar ****
OBSOBSOBS lite väl mycket om boken avslöjas här nedan........ska du läsa den och inte vill veta, sluta läsa här........

Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak
Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar

Nu har jag läst Khaled Hosseinis Tusen strålande solar. Den var riktigt bra. Jag gillade omslaget (vilket jag nästan aldrig annars fäster nåt avseende vid) titeln (dito, så vacker titel om en så ond bok) och innehållet.
Flyga drake, författarens förra bok, var också bra, så här skrev jag om den:
Hosseini, Khaled: Flyga drake ****
En, kanske något romantiserad, skildring av en uppväxt i Afghanistan.
Men boken var välskriven och intressant och en av de bättre jag läst på länge så den får fyra stjärnor.....
Jag blir dessutom sugen på att läsa uppföljaren eller vad det nu är, nästa bok Tusen strålande solar.......
Den här boken kan man inte kalla romantiserad, ja möjligen slutet. Jag har svårt att tro att Jalil skulle falla så till föga att han gjorde avbön på det sättet. Möjligtvis för att han var ensam och ville ha någon hos sig när han dog, vilket han ju inte fick.
Ska man jämföra mer med Flyga Drake tycker jag att Hosseini lyckats levandegöra personerna mera i den här boken. Jag läste den i två omgångar, och när jag började om nånstans i senare fjärdedeeln fanns ändå alla personerna levande för mig på en gång. Mariam, Laila, Rashid, ja tom mulla Faizullah mindes jag mycket väl när han åter nämndes på slutet.
Det man kan känna är; var det verkligen så här illa? Det är ju bara några år sen! Men samtidigt är det ju vederlagt att t.ex buddhastatyerna jämnades med marken, jag minns själv när jag såg det på TV och jag blev faktiskt upprörd. Även om man inte lägger någon religiös aspekt på dessa gigantiska symboler kan man ju lägga ett kulturbevarande perspektiv på det hela. Den episoden, när de besöker statyerna var nog den enda som jag kände, hm det här är lite väl konstruerat för att få med den delen av historien i berättelsen, men annars kändes det inte så. Annars känns det också mycket som ett historiskt dokument.
Sen kan man ju också undra hur en liten flicka som får lära sig detta direkt hon växer upp kommer att se på sin omgivning: Var hennes självkänsla som kvinna ska kunna växa efter att få sig dessa ord till livs:
Nana sa: Lär dig det här nu, min dotter,
och lär dig det ordentligt: precis som en kompassnål alltid pekar mot norr,
finner en mans anklagande finger alltid en kvinna. Alltid. Kom ihåg det, Mariam.
Att jämföra med Lailas diskussioner med sin far, där han talar om hur friheten för kvinnorna är ett av skälen till att folk har gripit till vapen. Att bara nämna ordet frihet i samma andetag som kvinna är ju ett sätt att upphöja kvinnan känner jag.
Trots det hamnar Mariam och Laila hos samma man, urtypen för den onda muslimska afghanska mannen. ( Där är ju Tariq motsatsen, så det finns andra män vilket känns befriande). Deras systerskap är fascinerande läsning och när boken slutar sörjer jag Mariams förintelse och jublar över Lailas upprättelse, hon vinner ju både prinsen och hela kungariket, både barnen och hemlandet, till slut. Ett lyckligt slut? Ja kanske men med en bitter eftersmak.
Hulme, Keri : Benfolket*** Nu har jag utfört en bedrift. Känns det som. Jag har läst en bok som nästan inte gick att läsa. Den var på över 500 sidor om drickande, våld, barnmisshandel, mystiska maoriska symboler och overkliga tillfrisknanden. Bl.a
Det var med uppbådande av ren viljestyrka och en önskan att läsa ut boken (eftersom den ingår i Lyrans Jorden runt på åtta böcker utmaningen) som gjorde att jag klarade det. Plus att den trots allt berättade en historia om Nya Zeeland (som jag vet väldigt lite om) och verkligen levandegjorde de tre huvudpersonerna. Den var skriven på ett ovanligt sätt eftersom tankar som tänktes skrevs indragna och beskrev personernas inre på ett sätt som gjorde att de gick att förstå i alla fall till viss del.
Författaren skriver i förordet att boken inte följer några normer. Refuserad av tre förlag som ansåg manuset för långt, för oformligt, för annorlunda, jämfört med en normal roman. (Jag kan bara hålla med). Till slut fick Hulme med hjälp av ett skrivarkollektiv ge ut sin roman, och förlagsredaktörerna respekterade där hennes känslor för det avvikande. Författarens röst tilläts tränga igenom.
Benfolket fick Bookerpriset 1985.
I början fascinerades jag av greppet att låta det vita barnet bli adopterat av den svarte mannen men sen tänkte jag, att var det bara ett grepp att tydligare åskådliggöra misshandeln? Jag menar - en maorier som misshandlar sitt barn är väl inget uppseendeväckande? Vem bryr sig? Att sådan misshandel som det rörde sig om bara ger tre månader säger mycket om synen på misshandel i det Nyzeeländska samhälllet. Och att sexåringar dricker sprit visar inte på mycket till föräldraskap känns det som. Det verkade ju helt naturligt i boken......Sen tänkte jag tvärtom, en sådan misshandel kan bara få fortgå om det inte finns maoriska släktband....eller?
Men eftersom det tydligen är en del av kulturen (se länken till SvD nedan)i landet vet jag inte om författaren helt enkelt bara speglar en verklighet utan att lägga några aspekter på det överhuvudtaget. Boken skrevs ju redan 1985 och när man läser inlägget här ner från idag 2009 så kan man ju undra hur det såg ut då egentligen.
Nya Zeeland röstar om barnaga
Nya Zeeland genomför nu en folkomröstning om huruvida föräldrar i framtiden ska få slå sina barn. Landet blev 2007 ett av 24 länder i världen som förbjuder barnaga men opinionsmätningar visar att en stor majoritet inte stödjer förbudet.
Enligt en färsk mätning anser 83 procent av invånarna att förbudet bör hävas. Folkomröstningen, som pågår i tre veckor och avslutas den 21 augusti, är ett led i den kampen även om resultatet bara är rådgivande och inte bindande.
Målet med lagen mot barnaga var att få ner den utspridda barnmisshandeln i Nya Zeeland och förespråkarna anser att lagstiftningen bara gett barn samma skydd och rättigheter som landets vuxna.
Jag vet inte vad författaren egentligen vill med boken. Jag kände mig lite förvirrad och sökte på webben efter andras intryck. Tänkte att jag kanske skulle få lite mer klarhet, det här är något av det jag fann på olika ställen på webben. Tänkte ha det som mitt eget hjälpmedel först så därför länkade jag inte, men nu lägger jag fram det här ändå:Ömsinthet, grymhet, myt och verklighet förenas i denna skildring av motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället
Benfolket är en bok som berör ens innersta. Den är vackert skriven för att handla om så svåra och ibland mycket otäcka saker som människors lidande.
Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur.
Det finns inte så mycket som är snällt och gulligt i den här berättelsen. Kärleken finns där, men den sitter långt inne hos människor som för länge sedan har bestämt sig för att aldrig mer lita till några andra än sig själva.
Jag läste den här boken för flera år sedan och var lite rädd för att läsa om den. I somras gjorde jag ett försök - och till min glädje höll den! Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk. En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet. Historien om mötet mellan dessa tre.
Någon uppger att Benfolket hör till de böcker de vill tvinga alla vänner att läsa.........
Och många har den på sina favoritböckerlistor
None of the characters should really be likeable; Kerewin is at times too androgynous and b*tchy, Joe is a child-beating drunk, and Simon is stubborn and violent, and yet they ARE likeable. Hulme does a wonderful job.
Sammanfattning:
Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk.
En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet.
Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur.
motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället
Kärleken finns där
....yet they ARE likeable. Hulme does a wonderful jo
Blev jag klokare? Visst det var mycket maoriska uttryck och särskilt i senare delen fanns det mycket maoriskt inflytande eller vad man ska kalla det. Ätande av döda anhöriga (inte utfört i mordern tid dock), vaktande och väntan som går i arv osv. Men motsättningar mellan vita och maorier, missade jag det helt? Släktbråk visst, men det kände jag var helt klart marginellt. Och samhället la sig väl knappt i överhuvudtaget........
Ingen berör det jag verkligen la märke till, adoptionen (nåja den var visst inte klar) och sättet att behandla (foster) barnet. På något sätt kände jag att andemeningen var att kulturen med våld och alkohol försvarades. Jfr sista meningen, är det ett underbart jobb att lyckas få en barnmisshandlare att framstå som trevlig!? En adoptivfar som inte lyckas hålla barnet borta från sprit och sexuellt utnyttjande? Agar man verkligen den man älskar, med omgivningens goda minne? Att pojken ändå älskar honom är ju bara sorgligt och visar på Simons utsatthet. Men kanske slutet kan bli början?
Te mutunga - ranei te take (slutet - eller början)
Jag är kluven inför boken och även om den inte är politiskt korrekt och därför intressant ( jag tror aldrig jag läst någon bok som är så förstående inför en barnmisshandlare, men se tillägget ovan i rosa rutan) förstår jag inte att det kärleksfulla i den kan överskugga det verkligt brutala. Slutet gav ju ändå väldigt mycket hopp för alla de tre vinddrivna existenserna, tack och lov kanske jag ska säga.
Jag måste också säga att jag tycker den var annorlunda och märklig och därigenom intressant skriven. Mystisk och med nedslag i det maoriska
Håkansson, Gabriella : Fallet Sandemann *** En ovanlig deckare, tjock och full av oväsentliga beskrivningar. Men ändå på nåt sätt fängslande. Fast förvirrande och otydlig. Kan bero på att jag läste den i flera omgångar så jag inte riktigt hängde med där i början. Konstiga kartor och upphittade dagböcker och märklig kvinnosyn kantade en jobbig och vrickad resa för den kvinnliga deckaren. Slutet var som vanligt spektakulärt och påminde om Liza Marklunds senaste En plats i solen på nåt märkligt sätt.
Men Annorlunda. Det gillade jag. Kanske jag läser nåt mer av författaren....blev lite nyfiken.
Indridason, Arnaldur : Frostnätter *** En helt ok och vanlig Indridason. En mordgåta som väl var bra tyckte jag och att gamla brott dyker upp är ju mer regel än undantag. Sen var det ju isländsk natur (sjöar) och berättelsen tog ett kliv framåt genom att historien om den försvunna brodern nu är offentlig på ett annat sätt. Det mest banbrytande var dock att Eva Lind vid några tillfällen benämndes bara Eva, undrar varför det nu då? Kändes ändå som en mellanbok.
Jelinek, Elfride: Älskarinnorna **** Jag är faktiskt förvånad över att jag ger den här boken fyra stjärnor. Men den var riktigt bra. Vad jag kan förstå av Horace Engdals förord (som tillförde läsupplevelsen en helt annat dimension, när jag läste det i efterhand) är den lite annorlunda än hennes andra böcker eftersom den verkar berätta en historia. Visserligen helt utan stor bokstav men ändå. Boken kom 1975 och då förstår jag att den måste ha väckt mycket uppmärksamhet. Nu för tiden höjer väl ingen på ögonbrynen om det manliga k-ordet nämns eller det kvinnliga f-ordet, eller det gemensamma k-ordet, men då var det kanske lite väl mustigt.
Boken innehåller massor med upprepningar i motsatser som t.ex
Ibland kan man höra lustiga vitsar i folkmun om sådana människor som paula. i slutändan innebär sådana vitsar ändå att hur dumma kvinnor än är så är de i alla fall kärleksfulla.
men kärleksfulla är de i alla fall.
i andra fall innbehär vitsarna också att hur brutala, gemena och listiga män än är, så är de i alla fall kärleksfulla.
men kärleksfulla är de i alla fall.

Annat som sägs är:
kvinnor är födda till att lida, män är födda till att arbeta

De två kvinnorna paula och brigitte är såklart stereotyper och skillnaden är som Horace Engdal beskriver den hårfin men dödlig:
/paula/ vill detsamma som brigitte, men hon vill ha en vacker lysande aura runt alltsammans.

Det finns klart humoristiska inslag, särskilt i början drog jag på munnen flera gånger, men det är som Horace Engdal igen skiver ett desperat skratt.

2009

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av violen - Onsdag 27 mars 10:36

Arvola, Ingeborg: Kniven i elden ****   Mycket läsvärd bok. Fick Bragepriset 2022, och det förstår jag. Det var inte länge sen jag lärde mig ordet kväner, och här förekommer det ofta. De norraste delarna av skandinavien skildras både brutalt oc...

Av violen - Onsdag 13 mars 20:00

Ravn, Olga: De anställda ****   En både mystisk och egendomlig bok. Men jag gillar ju det lite oväntade så jag blev fast efter några sidor.    Det är en dystopi som rör vid något inuti en. Kanske för att det känns som att det här skulle kunna...

Av violen - Tisdag 12 mars 19:45

Widenfjord, Therese: Med bergens andetag ****   Vilken bra bok. Jag lyssnade på den och att så många timmar kan upplevas så korta är märkligt.    Jag gillar det mesta med den här boken. Ämnet, kärleken till skogen och hundar, det sociala ansl...

Av violen - Onsdag 6 mars 20:15

Virdborg, Jerker: Cirkelns fyra hörn ***   Jag har läst en del böcker av Virdborg, och tyckte så bra om flera stycken att han blev lite av en favoritförfattare. Men hans Mamma i soffan var inte så bra. Och nu har jag läst denna och känner mig rik...

Av violen - Onsdag 6 mars 20:15

Lagerlöf, Selma: Morbror Ruben *** novell   Ur samlingen "Osynliga länkar" läste jag den här novellen.    Jag valde den på måfå, men måste säga att den, likt det mesta av Lagerlöf, var lättläst och innehållsrik.  Jag kan känna igen den mora...

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Följ min blogg med Bloglovin

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards