Roth, Philip: Envar ****

Jag har inte läst något av Roth tidigare men jag inser att sådana här memento mori ( en påminnelse om vår dödlighet) böcker kommer att dugga friskt i framtiden, som alltså redan är här. Den påminner nämligen starkt om Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, 2007 års augustpristagare. Jag fick också samma känsla nu av Roths bok som jag fick då av Wijkmarks bok. Mycket för att jag, till skillnad mot många andra, kunde känna igen mig i hur det var att ligga på sjukhus helt ensam som barn. Därför lämnade den här boken mig med en bitter eftersmak, trots att den var välskriven och bitvis intressant. Mycket för att den har ett moraliskt (eller vad man ska kalla det, icke förmildrande kanske) stråk som jag sällan läser i nutida böcker. Men i dessa memento mori böcker kommer det väl att återkomma skulle jag tro. Istället för att hylla männens syn på familj och barn för sin egen njutnings skull har den lust att varna för det, inte för att vinna evigt liv utan för att finna ro inför döden. Ett slags botgöring som hos Envar.

Romanens titel Envar är hämtad från det allegoriska dramat ”Spelet om Envar”, en klassiker från 1400-talet.
Så här står det om det dramat på citat medeltidsveckan

I spelet om Envar får vi följa med på en resa som Envar beger sig på efter han har fått veta att han snart kommer att dö. Han inser att han inte har levt ett gott liv, han har skjutit upp alla goda gärningar och medmänsklighet på framtiden och bara brytt sig om sig själv. Nu får han bråttom att ”ordna sina räkenskaper” innan han ska möta sin gud. Envar gör i själva verket en inre resa, där han möter sina egna egenskaper och det som han har satt för mycket värde på i livet.

När åldrandet kommer säger kroppen ofta ifrån och det är det Roth skildrar på ett ytligt plan. Men inom sig går han igenom sitt liv och redan i början av boken, vid begravningen kan man känna att han verkligen svikit sina äldsta söner, något han själv är vet med kroppen eftersom de tagit avstånd från honom, men inte inser med tanken, eller inte vill inse kanske. Hans försvarstal visar hur han känner inför dessa söner:

Randy och Lonny var den största källan till skuldkänslor i hans liv, men han orkade inte längre försöka förklara sitt handlande för dem.............Och vad fanns det att förstå? Det var obegripligt för honom - den upprördhet som de på fullt allvar envisades med att hämta ur sina fördömanden av honom. Han hade gjort det han gjort på det sätt som han hade gjort, precis som de gjorde det de gjorde på det sätt som de gjorde. Var deras ståndaktiga oförsonlighet så mycket mer förlåtlig? Eller mindre fördärvlig?

Sen kommer resten av försvarstalet, allt han inte gjort, inte slagit dem, inte gett dem pengar, han hade inte ens varit sträng mot dem, han hade gjort allt för att komma dem till mötes, Vad kunde han ha gjort annorlunda? Det enda han hade gjort var ju att lämna dem och deras mamma.

Antingen förstod de det eller så gjorde de det inte - och sorgligt nog för honom (och för dem) så gjorde de det inte. Och inte heller kunde de förstå att han hade förlorat samma familj som de..........Ingen kunde säga att han inte hade tillräckligt många anledningar att känna sorg eller ånger för att hålla igång den fuga av frågor med vilka han försökte försvara sitt livs historia.

Kanske skulle han ha kunnat nå dem om han hade berättat att hans tredje äktenskap var ett mycket stort misstag (där han vid femtio års ålder blev lockad och förblindad av den unga kvinnan), det äktenskap som verkligen fick dem att se honom som en bedragare. Och att hans andra äktenskap inte heller var särskilt lyckligt = utan sex i sex år!
Men han tycker att allt det goda han gjort ska uppväga det, hans år med Phoebe, hans faderskap till dottern, god bror till Howie och god son till sina föräldrar allt sedan födelsen, hans tjugo år som reklamman. Allt han gjort så bra borde väl uppväga att han svikit dem, och:
Han ansåg inte att hans liv som far åt Lonny och Randy krävde en sådan förklaring!...........Era elaka satar! Era sura jävlar! Era små anklagande skitstövlar! Skulle allt ha varit annorlunda, frågade han sig, om jag hade varit annorlunda och gjort saker och ting annorlunda? Skulle allt ha varit mindre ensamt än det är nu? Det är klart att det skulle! Men det här är vad jag gjorde! Jag är sjuttioett år. Det här är den man jag har skapat. Det här är vad jag gjort för att ta mig hit, och det finns inget mer att säga!
sid 101ff.

ett avsnitt fullt av utropstecken och avslöjande kursiveringar.

Den här boken handlar inte om försoning, den är ett försvarstal. Och trots allt tal om kroppen och dess förfall osv så är det egentligen själens förfall den handlar om. En man som svikit sina söner och sin hustru grovt, som tänkt på sig själv och den egna kroppens begär, som in i det sista försöker stilla detta begär med ungdom, ingen av änkorna på hemmet tilltalar honom utan det är den unga joggande kvinnan han vill ha, och tror att han ska kunna få! Han tror att han kan välja som han gjort förut, han offrar sina söner för sitt eget liv och det som grämer honom mest är att han måste vara ensam, Det här är vad jag gjorde, era elaka satar, ni är inte bättre ni med er oförsonlighet, det finns inget mer att säga. En tragisk sammanfattning, för det som blir kvar när allt det positiva är uppräknat är ändå de närmaste, och dem har han inte kunnat eller velat ta hand om. Han varken vill eller kan ordna sina räkenskaper. Han borde ha gett medan hans hand fortfarande var varm. Botgöring kan inte göras på ens egna villkor, den måste komma ur en icke förhandlingsbar känsla av att få göra just bot mot den man sårat, till vilket pris som helst. Villkorslöst.

Som vanligt blev den här boken så mycket bättre när jag skrev om den. Undertexten berörde mig djupt och jag tror att många män kan känna så här. Även kvinnor iofs. Därför kommer det fler såna här böcker, som jag skrev tidigare. Av äldre män. Kvinnorna kommer om några decennier.

De sidor jag skrivit mest om, 101ff i pocketupplagan, tror jag är bokens innersta och de sidor som gett Roth mest vånda men även de sidor som avslöjar en stor självkännedom hos författaren, även om sanning och fiktion aldrig ska blandas ihop. En stor kännedom om dessa tankar hos författaren kan jag ju skriva istället så känns det bättre.

Läst 2009

 

Lyran

31 oktober 2009 21:58

Jag håller fullständigt med dig om försvarstalet och reagerade på samma sätt som du när jag läste just den delen.

http://lyrannobel.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Galgut, Damon: I ett främmande rum ****   Eftersom jag redan läst två böcker av Galgut Löftet ( Bookerpriset) och Bedragaren, är jag positivt inställd redan innan jag öppnat boken. Det här är tydligen hans debut och jag gillar den, även om både L...

Kawakami, Hiromi: Senseis portfölj ***   En egendomlig bok som jag lyssnat på. Är det en glimt av Japan det här? Eller är det en romantisk historia, som fokuserar på dryckesvanor och hur en relation mellan äldre man - yngre kvinna byggs upp?   ...

  Beskow: Flickornas katt *** novell     En smått absurd berättelse om just två flickors katt. Och eftersom den är skriven 1896 är den såklart riktigt gammaldags. Med meningar som:  Pojkarna hatade dockor . De tålde inte dockor ,  s
ade de...

  2024 Novellresan Ugglan & boken Novellresan      Ugglan skriver: Under 2024 kommer jag att bege mig ut på en novellresa, och du får gärna följa med! Varje månad har sitt eget resmål, och jag tipsar om noveller du kan ...

Månadsläsning mars  2024 Lafon, Marie-Héléne: Källorna ****Lagerlöf, Selma: Morbror Ruben *** novell Virdborg, Jerker: Cirkelns fyra hörn ***Widenfjord, Therese: Med bergens andetag ****Ravn, Olga: De anställda ****Arvola, Ingeborg: Kniven i elden *...